Om varför The West Wing är bra och Commander In Chief är dålig

Min gamla favoritserie The West Wing (Vita Huset) går just nu sin sista säsong i USA. Serien, som blev en smått oväntad succé i hemlandet när den dök upp, visade att det gick att fånga en publik med en handling som behandlade problem med att få igenom budgetförslag, att utse domare och att hantera utrikespolitik. Klassiska ämnen som kärlek, svartsjuka, våld och hämnd förekom endast lite eller inte alls.

Det som lockade var den intelligenta och rappa dialogen, det underbara skådespeleriet och framförallt hur detta skapade intressanta, sympatiska karaktärer som alla hade sina fel och brister. Det var just karaktärernas brister som gjorde dem mänskliga och identifierbara. Trots att de flesta karaktärerna var brillianta, politiska broilers – som få tittare borde kunna identifiera sig med – så var de samtidigt ytterst mänskliga.

Skadeglada, högmodiga, dumsnälla, lättprovocerade, vimsiga och temperamentsfulla medarbetare som varje vecka lade ned sin själ i att göra världen i allmänhet och USA i synnerhet till ett bättre land. Få frågor var enkla. Den politiska världen målades upp med nyanser av grått. Självklara segrar mot självklart ”onda” feltänktare lös med sin frånvaro. Republikanerna framställdes mer eller mindre som jämlikar som främst skiljde sig från ”vårt gäng” genom att det hade en annan ideologisk syn på hur landet borde styras.

Jag kommer att sakna The West Wing. Mycket!

Commander In Chief är något helt annat. På ytan borde det vara en variant av The West Wing, med den twisten att presidenten är en kvinna, med allt vad det kan innebära.

Det började bra, eller ganska bra i alla fall. Det stod ganska tidigt klart att detta inte skulle bli en ”kvinnlig” West Wing. Serien hade sitt egna anslag och valde, sannolikt medvetet, att tidigt skilja sig från ”originalet”.

Men efter ett par avsnitt började dock ett mönster visa sig som i alla fall störde mig så mycket att jag till slut gav upp på serien.

Jag insåg plötsligt att jag inte tittade på ett politiskt drama. Jag tittade på Gråben och Hjulben.

Den ”ofelbare, rättrådige och supersympatiske” kvinnlige presidenten tog sig igenom varje hinder med den enerverande Hjulbens elegans. Hur svårt det än var, så viste hon råd och såg till att vinna innan avsnittet var slut. Donald Sutherlands ”missunnsamma, intriganta och självgoda” karaktär fortsatte envist, likt den stackars Gråben, att gillra fällor, bara för att själv trilla dit. Det blev lätt tjatigt efter ett par avsnitt.

Men dödsstöten för CiC är trots allt något annat än den repetitiva plotten. Det är bristen på djup i karaktärerna som saknas.

Det är för övrigt djupet i karaktärerna som är den överlägset största behållningen i min ”nya” tv-kärlek Battlestar Galactica, som jag skrev lite om här tidigare.

Så nu vet ni varför The West Wing är bra och varför Commander In Chief är dålig.