MARIEHAMN. Senaste gången jag var inblandad i slagsmål som inte var relaterat till någon form av tjänsteutövning var den 24 november 1990. Det var utanför det gula gatuköket i Mariehamns hamn som man kan se från bl a Viking Lines båtar. Det var för övrigt en riktigt banal orsak som startade det hela.
Låt oss ta det från början:
Vi var ett helt gäng ABAB-vakter, som alla jobbade på den Militära avdelningen som skyddsvakter, som skulle åka på en 12 timmarskryssning och fira undertecknads födelsedag. När vi efter halva resan skulle byta båt i Mariehamn så ville några i sällskapet ta sig en korv eller två på gatuköket.
Sagt och gjort.
I kön uppstod av någon, för mig okänd, anledning en dispyt mellan en liten kille ur vårt sällskap och en raggarliknande typ som såg hotfull ut. Båda dessa herrar var berusade och "den lille" ur vårt sällskap kan vara riktigt provocerande. Vilket skulle bevisas.
Det tog inte lång tid innan han hade hamnat i ett "tre-mot-en-underläge" i kön. Det var då han plockade fram sitt ess i rockarmen.
Kollegorna!
Jag och min dåvarande bästa kompis och kollega Lasse var inte långt därifrån och kom snabbt fram till platsen när vi hörde "den lille" ropa på oss. Det tog inte lång tid för "raggarna" att bli förbannade på oss också, vi var kanske inte så ödmjuka direkt. Å andra sidan var "raggarna" fylle-dumma på ett sådär oresonligt vis så denna dispyt kunde bara sluta på två sätt.
1. Att vi, alltså vaktgänget, sprang därifrån med svansen mellan benen eller...
2. Vi redde ut handgripligen vem som hade "rätt".
Det blev alternativ två. För när raggarledaren ställde ifrån sig sin tunnbrödsrulle förstod jag att det var dags att "dansa". Jag blockerade hans första slag med min högerarm och med en diagonal rörelse mot vänster försökte jag komma upp bakom honom för att kunna koppla "polisgrepp" på honom. Det hade sannolikt gått utmärkt, om det inte vore för en detalj...
Is.
Hela parkeringsplatsen framför gatuköket var täckt av is. Det slutade i att vi gjorde ett antal piruetter innan vi landade i en snödriva. Som tur var hade jag lyckats etablera för min opponent att jag både var nyktrare och bättre utbildad i våld än vad han var, så han valde att avbryta våldsamheterna. Fullpumpad med adrenalin och alkohol vände jag mig mot min bästa kompis Lasse och frågade anklagande:
-Å, var fan var du någonstans? Jag lät antyda att han inte hade varit där för att hjälpa mig "i denna, min stund av nöd" och detta var ett brott mot vår hederskodex, vänner emellan.
Hans svar var en blick som gick från förbryllad till förvånad till arg på 3 sekunder. Det var då jag såg att hans näsa blödde. Lasse hade själv tagit hand om det två övriga raggarna som hade försökt att komma sin "ledare" till undsättning och med sin kropp som skydd kastat sig mellan mig och de två anfallarna, för att sedan hålla dem undan tills fler på p-platsen kom fram och separerade oss från varandra.
Jag glömmer aldrig Lasses blick den gången. Så sårad, chockad och arg på samma gång.
---
Ja, detta är några av de tankar som far genom skallen nu när jag ligger i en hytt på CINDIRELLA och försöker förstå vad min hustru tänkte på när hon ringde och väckte mig klockan 8 i morse...
Ha en skön helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar