I dagen DN kan man idag bl a läsa:
”Mer än varannan person som utsätts för hot eller utpressning i näringslivet faller undan för hotet. Bara vart tionde hot polisanmäls. Det uppskattar Svensk Handels säkerhetschef Dick Malmlund. Polisen anser att företagen spelar brottslingarna i händerna och undergräver rättsystemet när de viker sig. Men också poliser faller undan för hot.”
Artikeln fortsätter med att ge exempel på tillfällen när hot mot företrädare i näringslivet ger effekt.
Handelsbankens koncernsäkerhetschef Maria Ekström säger nyktert:
”…det är lätt att säga att man ska vara tuff, polisanmäla och hålla emot, men har man en medarbetare som mår fruktansvärt dåligt så är det inte så lätt.”
Givetvis skall enskilda inte behöva leva ett liv i rädsla och ångest. Men formellt är saken ganska enkel. Men att ”belöna” kriminella typer med undfallenhet är samma sak som att be om mer hot och mer våld. Hot faller under allmänt åtal, vilket i sin tur betyder att polis och åklagare har möjlighet att driva en förundersökning trots att den hotade inte vill anmäla, eller vill ta tillbaka sin anmälan.
I praktiken så är det givetvis inte lika lätt. Dock är det rättsapparatens skyldighet att slå till kraftfullt mot dessa tendenser. Saknas resurser så får våra makthavare skjuta till pengar. Alternativet, att ge upp, är inte ett alternativ.
Enligt samma artikel har man i Danmark lyckats pressa tillbaka den organiserade brottsligheten men hjälp av ett nationellt program där flera myndigheter samarbetar för att klämma åt brottslingarna.
Vår justitieminister påstår att vi jobbar på samma sätt i Sverige.
Med tanke på hur ”bra” det tycks gå kanske vi ska ta och titta på om det finns någon bättre lämpad att ta över Justitiedepartementet. Någon borgerlig förmåga kanske, någon gång i september/oktober i år?
1 kommentar:
Om att försöka leva vidare. Trots allt!
För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från en reporter på Icakuriren som höll på med en artikel ”om våld och hot mot politiker”. Han undrade om jag hade lust att berätta om mina erfarenheter. Eftersom Icakuriren är Sveriges största veckotidning så svarade jag givetvis ja på frågan. När vi senare under dagen fick telefonkontakt för en intervju, visade det sig att reportern redan hade grundat ordentligt. Han hade innan vårt samtal tagit del av den tillgängliga dokumentation som fanns i ärendet och även hunnit med att intervjua en annan redaktör som varit väl insatt i det mesta om mitt fall.
Eftersom jag och min familj har skyddad identitet och hemlig adress efter mordförsöket så är det alltid ett vågspel att gå ut i media. Det är alltid en risk att nya skriverier väcker ny revanschlusta från en liten sketen förbrytare som inte lyckades förra gången. Nu blev det så i alla fall, att Icakuriren publicerade artikeln i vecka 16, oavsett hotbilden!
Skicka en kommentar