Vid researchen i samband med sammanställningen av "TOPP 10: Partiledare vi har glömt ", stötte jag på ett stort antal, mer eller mindre lyckade, språkrör för Miljöpartiet de Gröna .Jag påstod då, lite slarvigt, att de manliga språkrören hade en tendens att överskugga sin kvinnliga dito.
Efter lite efterforskningar har jag nu hittat ännu ett argument för att min tes är riktig.
Jag gick idag in på Google och sökte på orden: ["peter eriksson" +miljöpartiet] och fick 57 400 träffar. Sökningen på orden ["maria wetterstrand" +miljöpartiet] gav endast 26 400 träffar. Det vill säga över 30 000 färre träffar på det kvinnliga språkrörets namn kopplat till partinamnet.
Nu har jag inte kontrollerat samtliga träffar. Jag har inte heller kollat om det finns fler än en Peter Eriksson i Miljöpartiet, men även om vi ger "rabatt" för att Peter Eriksson är ett vanligare namn vågar jag ändå påstå att denna enkla analys på alla sätt stödjer min tes.
Det är heller inte nödvändigtvis Peter Erikssons fel att denna obalans mellan manligt och kvinnligt språkrör råder. Det är sannolikt ett uttryck för den rådande könsmaktsordningen i samhället, där omgivningen känner sig mer bekväma med att referera till en manlig ledare i stället för en kvinnlig. Alltså skulle de i teorin kunna framträda lika ofta och mycket, men omgivningens tendens att fokusera på den manlige ledaren medför en oavsedd obalans.
En slutsats Miljöpartiet skulle kunna dra är att sluta med dubbla språkrör och endast ha ett. En kvinna. Eller ha två för all del, men se då till att båda är kvinnor. Ett tredje alternativ är att köra varannan damernas!?
Vet egentligen inte varför jag bryr mig, jag är ju inte Miljöpartist!
Tyckte mest att det var kul att kolla in lite närmare.
2 kommentarer:
I det tyska gröna partiet väljs två språkrör, varav "minst en kvinna". det innebär att det antingen är man/kvinna eller kvinna/kvinna som företräder partiet. Personligen skulle för föredra den lösningen.
Jag delar uppfattningen att detta dessvärre till stor del beror på "könsmaksordningen". Detta erkännande känns än mer smärtsamt eftersom det ofta är vårt,kvinnornas, eget fel om vi inte blir tagna på allvar eller lyssnade till. Vi tar inte den plats vi borde utan lämnar utrymmet fritt åt männen, av tradition, rädsla att göra bort sig, eller för att åsikten redan framförts av en man, det finns många anledningar till tysnaden. Ibland är tystnaden dock så stark att det gör ont att lyssna till den.
Mildred Thulin
Skicka en kommentar