"Bloggarnas krig" - Om hur mitten blev höger

Socialdemokraten Johan Sjölander försökte häromdagen få till en tes som gick ut på att så kallade ”sossebloggare” eventuellt skulle vara mer moraliska än ”högerbloggare”.

För att underbygga sin tes tog han bland annat min blogg som exempel där jag hade ett inlägg som gick ut på att det var en grov överdrift att jämföra ”kd-spionen” med Watergate-affären.

På Sjölanders blogg uppstod en stundtals intressant, stundtals ”jiddrig” diskussion som verkar mynna ut i slutsatsen att vare sig Sjölander eller Lennart Regebro inte gillar att ”ge sig” och önskar att vinna debatter till varje pris.

Att i dagens Sverige försöka utmåla ett parti och dess anhängare som moraliskt högtstående i förhållande till andra partier är bara naivt och historielöst.

Alla partier har ett eller ett par skellett i garderoben, även socialdemokraterna. Och detta är inte menat som en ursäkt för kd-spionens agerande, utan som en påminnelse om att det torde vara mindre listigt att ”ta den moraliska ståndpunkten” i denna eller någon annan fråga.

Själv blev jag lite förvånad över två saker:

1. Att jag är en ”högerbloggare”!? Förvisso är jag centerpartist, men min egen definition av ”höger” är en bra bit längre högerut än där jag befinner mig politiskt. Men om det passar Johan Sjölander att enögt betrakta alla ickesocialistiska bloggare som ”högerbloggare” så kan jag inte gärna hindra honom, hur mycket jag en skulle vilja.

2. Att jag, implicit, skulle kunna vara besatt av en ”känslomässig avsky mot socialdemokratin”. Ett lustigt påstående med tanke på att jag i modern tid faktiskt har röstat på socialdemokraterna och inte känner, eller har känt, någon avsky åt det hållet.

Även om jag får medge att Marita Ulvskog och Bosse Ringholm kan locka fram dåliga sidor hos mig. Men det har mer att göra med hur jag ser på dem som politiker snarare än det faktum att de råkar vara sossar.

Det finns, dessvärre, gott om mer eller mindre stolliga borgerliga politiker också. Och jag lovar att ”ge mig på” även dessa när och om de får makten och börjar göra bort sig i mina ögon.

Jag kan inte skaka av mig känslan av att Johan Sjölander försöker sätta socialdemokraterna i ett slags ”underdogläge” genom att driva sin tes att det finns ”sossehat” och rabiata politiska motståndare till socialdemokratin och mena att detta ”skrämmer” honom.

Syftet verkar vara att försiktigt ”demonisera” socialdemokratins politiska meningsmotståndare genom den klassiska tekniken ”guilt by association”. Jag hoppas att jag har fel. Jag vill tro att jag har fel. Men jag vet som sagt inte.

Den polarisering som stundtals tycks förekomma i den politiska bloggvärlden tycker jag är olycklig.

Och jag tycker det är än mer olyckligt när en vanligtvis nyanserad bloggare som Johan Sjölander sällar sig till de som polariserar.