Folkhemmet är dött!

Plötsligt händer det! Ja, så står det på trisslotterna i Sverige. Plötsligt händer det!

Men att bli rik i vårt land är inte särdeles lätt. Det är inte meningen heller. Utjämning och solidaritet är ledorden som socialdemokratin brände in i vårt kollektiva medvetande under förra årtusendet.

Stockholms län betalar ut stora summor skatteintäkter årligen för att utjämna ekonomiskt svagare regioner.

En av det stora gåtorna för utländska bedömare när de tittar på Sverige med ett ”utifrånperspektiv” är bland annat att vi har världens högsta skattetryck. Ett faktum som ingen tycks tala särskilt mycket om. Och det är bristen på debatt kring skatterna som förvånar dessa utländska åskådare.

Detta höga skattetryck kändes mer befogat när vi var ett rikt och välmående land. Pendeltågen gick i tid (på sommaren i alla fall), skolorna och sjukvården hade goda personella resurser, det låg ett postkontor runt varje knut och det allmänna tog hand om allt från vaggan till graven om så erfordrades. Och den offentliga sektorn kallades av högern för den ”ofantliga sektorn”

Nej, det var inte bättre förr. Men det var lättare att se var skattepengarna tog vägen. Det offentliga fanns allestädes närvarande, på gott och ont, och när skatteintäkterna inte räckte till lånade staten för att bekosta den sociala välfärd som tycktes vara en garant för fortsatt socialdemokratiskt styre av landet.

90-talets ekonomiska kris satte stopp för allt detta och regeringen Karlsson , med finansminister Göran Persson, påbörjade en nedrustning av det allmänna för att sanera ekonomin. Det gick bra. Krisen klarades av och nu stod vi inför en återuppbyggnad trodde många.

Det råder förstås delade meningar om denna återbyggnad av välfärdsstaten verkligen har skett. Skolan klarar inte av att ge tillräckligt många elever godkänt i kärnämnen som t ex svenska och matte. Sjukvårdens köer inom vissa operationer är långa och plågsamma. Polisens förmåga att klara upp mord sjunker. Vardagsnära brott prioriteras i polisstyrelserummen men i verkligheten ser det knappast bättre ut. Nedskärningar och personalbrist tycks vara legio inom barnomsorgen på många platser.

Och detta samtidigt som vi fortfarande betalar världens högsta skatter. Ta bara momsen på 25%. För varje vanlig vara du köper. För varje vanlig tjänst du betalar för skall staten ha en fjärdedel. Och detta efter att du betalat mellan 28-50% i skatt på din inkomst. Och så har vi förstås höjningen av fastighetsskatten, flygskatt, drivmedelsskatt, fordonsskatt och andra mysiga skatter.

Till detta tillkommer dessutom allsköns arbetsgivaravgifter som gör att din inkomst beskattas betydligt mer än vad de flesta tänker på. Det vill säga de skatter som dras innan man sedan drar inkomstskatten.

Jag är född med välfärdsstaten. Jag gillar tanken på att ingen skall behöva leva i armod och inte ha råd med kvalificerad sjukvård. Jag gillar att inget barn i vårt land tvingas stjäla eller tigga för att överleva. Men jag undrar om vi för närvarande får ut maximalt med välfärd för insatt kapital.

Det finns idag gott om andra välfärdsstater i världen som erbjuder en bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik och bättre skolor för ett lägre skattetryck.

Jag är inte nationalekonom, på gott och ont, så jag har säkert missat en antal viktiga detaljer i bilden. Men när jag försöker tillämpa sunt förnuft i denna fråga går det inte ihop.

Frågan är om vi inte skall sänka skatterna och ge medborgarna en större valfrihet i hur deras pengar skall nyttjas. Behålla skyddsnätet för de svagaste men i övrigt ge medborgarna en den ekonomiska frihet som borde vara självklar i ett modernt europeiskt samhälle.

Bo Lundgren blev i mångas ögon nästan ett skämt när han envisades med att ta upp skatterna i vårt land för en valrörelse sedan. Jag undrar om det är detta som ”skrämmer” många kloka politiker till att hellre tala om annat än skattetryck!? Våra höga skatter är en alldeles för stor och viktig fråga för att tigas ihjäl. Den måste luftas och debatteras. Man måste tydligt visa på alternativet till den åldersstigna ”svenska modell” som vi fortfarande dras med.

Släpp fram möjligheten för en svensk att bli rik på sitt arbete och inte bara på aktier, arv eller trisslotter. Premiera de ”ivriga bävrar” som Maud Olofsson drömmer om. Våga lita på människors egen förmåga att skapa sin egen lycka och sluta dalta!

För folkhemmet som vi minns det finns inte mer och då är det hög tid att sluta betala för det!