Recension av MIAMI VICE

Idag var jag på pressvisningen av filmen Miami Vice och tänkte bjuda på en kort recension.

Jag var i precis rätt ålder när tv-serien Miami Vice dök upp under 80-talet. Michael Mann hade skapat en helt ny typ av polisdrama där scenerna under stundom mer liknade en häftig musikvideo än en polisserie. Just soundtracket till tv-serien var det som mer än något annat gav Miami Vice sin unika position som spännande tv-drama och stilikon.

Filmen Miami Vice ligger för närvarande etta på Box Office i USA och spelade in mer pengar än Pirates of the Carribiean 2 premiärhelgen. Men lika trendsättande som tv-serien blev 1984-85 lär denna film knappast bli.

Världen är en helt annan plats nu än för 20 år sedan. Influenser och trender är mer diversifierade och få tv-serier eller filmer klarar i dag av att fånga och påverka en så stor publik så att det slår igenom i trender på det sätt som kunde ske förr.

Detta är dock underordnat. För idag kräver vi inte längre bara att specialeffekterna skall vara felfria och att biljakterna skall vara coola. Detta har vi som gillar action sett till leda. Idag är det dramat som avgör om en actionfilm kan höja sig ur mängden. Och med tanke på hur väl Michael Mann lyckats tidigare hade jag all anledning att med höga förväntningar glida in i biomörkret i förmiddags.

När Michael Mann ger sig på en re-make av sin egen skapelse handlar det inte om nostalgi.

Det våldsamma Miami som fanns under 80-talet har bytts ut mot nutid. Don Johnson och Philip Michael Thomas har bytts ut mot Colin Farell och Jamie Foxx.

Foxx, som för övrigt var lysande i Manns senaste rulle Collateral, är alltså tillbaka hos Michael Mann som bekant har en del riktigt bra filmer på sitt samvete som t ex Den Siste Mohikanen, The Insider och mästerverket Heat.

Det enda som förenar denna film med tv-förlagan är att den utspelar sig främst i Miami, det är en vit och en svart polis som jobbar ”undercover” ihop, snygga bilar och båtar och skurkarna är knarkhandlare.

En av Michael Manns främsta egenskaper som filmskapare är att han gör så fruktansvärt snygga filmer. Detta kan föras fram till dennes nackdel om man önskar realism och smuts. Men Mann är trogen sin egen stil.

Handlingen är läskigt enkel men lyckas fånga mig ändå. Här finns inga falluckor eller ”plottwister”, utom möjligtvis en, en liten en.

Crockett och Tubs skall infiltrera en grupp narkotikalangare för att kunna identifiera ett par polismördare. Crockett blir förälskad i en av narkotikalangarnas kvinnliga ledare och detta kommer givetvis förr eller senare krångla till det. Som tittare vet man att det kommer gå åt pipan, förr eller senare, men det är spännande ändå. Filmen lider brist på moraliska dilemman och inre kamp. Hjältarna glider lite för lätt fram bland de blodtörstiga gangstrarna för att det skall kännas rätt.

Varken Jamie Foxx eller Colin Farell lär bli nominerade för sina insatser i Miami Vice.

För där Heat excellerade i skådespeleri från Pacino, DeNiro, Kilmer och Sizemore saknar Miami Vice de där fängslande personligheterna som behövs för att ge en sådan här rulle liv. Närmast kommer Luis Tosar som spelar smugglarkungen Arcángel de Jesus Montoya, men dessvärre är han inte med särskilt mycket i den över två timmar långa filmen.

Michael Mann har efter filmen Heat blivit en av Hollywoods främsta skildrare av realistiskt våld på film. Det märks att han har haft rådgivare med kunskap om polisiärt och militärt våld. Han låter ofta musiken vila i actionscenerna, och låter dem få ett nästan dokumentärt intryck.

Kanske inte något som tilltalar alla, men jag njuter varje gång man på film lyckas närmas sig verkligheten. Där vapen låter och beter sig som i verkligheten. Kulor dödar och en smäll på käften knockar någon snarare än bjuder upp till meningslösa 5 minutersslagsmål som bara är akrobatik och ballett.

Filmens skönhet går inte att ta sig förbi. Miljöer och kameravinklar i kombination med färgfilter och utsökt utvald musik förför, även den som inte låter sig fångas av storyn.

Med bättre skådespeleri och en starkare plot hade denna film snuddat vid toppbetyg.

Som det är nu så vill ”hjärtat” ge filmen en fyra (4) i betyg meddans ”hjärnan” nöjer sig med en trea (3).

Så om du brukar titta på film med ”hjärtat” är det bara att pallra sig iväg till biografen på fredag. Tittar du med ”hjärnan” kan du gott vänta till den finna att hyra på video/dvd.

Men du bör oavsett vilket se Miami Vice.

Det är det värd!