Effekt går före princip.Ett straff har ju ett antal funktioner och om man balanserar dessa fel kan det ha förödande effekt för den allmänna rättsuppfattningen.
T ex har jag känslan av att majoriteten svenskar tycker att övergrepp mot ett barn är klart mycket värre än mot en vuxen. Ändå dömer domstolarna ofta i nedre kant av straffskalan vid dessa brott med hänvisning till att inget våld användes eller att barnet sov. För en utomstående kvällstidningsinformerad medborgare framstår ju dessa resonemang som stolliga. Och så vit jag kan bedöma själv vid en närmare granskning så är de ofta detta.
Straffets första del är alltså "hämnden", d v s samhällets behov att få "se" en brottsling "lida" och handgripligen stå till svars för sin gärning.
Den andra delen är brottsoffrets behov av hämnd och upprättelse. Detta behov är som regel större än allmänhetens.
Den tredje delen är den preventiva effekten ett straff kan ha. Min uppfattning efter att ha "amatörstuderat" frågan i många år är att höga straff inte hindar särskilt många från att begå brott.
Däremot kan en effektiv polis som medför att risken att jag åker dit är stor ha en mycket preventiv effekt.
Min "lösning" på kriminaliteten i Sverige är enkel i teorin. Sannolikt inte lika enkel i praktiken.
Avdela mer utredningsresurser till polisen. Utred "alla" brott. Lagför "alla" brottslingar som man hittar.
Testa "nolltolerans" i stil med New York för 10 år sedan, på försöksorter i Sverige.
Ge våra interner "något att förlora". Ge dem en mening med sina liv. Ge dem respekt när de förtjänar det och ge den en andra chans.
Ge dem inte 37 chanser. Att vissa "yrkeskriminella" åker som jo-jos ut och in på våra anstalter är ju inget annat är ynkligt.
Min sista och ojämförligt viktigaste åtgärd är att satsa obscent mycket resurser på vår unga. Särskilt i utsatta områden. Ge dem vuxna förebilder. På fritidsgårdar, boxningslokaler, workshops och i skolan. Fånga upp dem, ge dem ett attraktivt alternativ till ”gänget”.
Gå in stenhårt när deras första brott uppdagas. Med stenhårt menar jag inte våld eller kränkning, men jag vill att samhället har tid och resurser att gå till botten med orsakerna till att den unge har begått ett brott.
Visar samhället tidigt att det är förenat med stora konsekvenser med att begå brott är jag ganska övertygad om att vi kommer att få se färre intagna om 20 år.
1 kommentar:
Du skrev: Den andra delen är brottsoffrets behov av hämnd och upprättelse. Detta behov är som regel större än allmänhetens.
Här kommer ett exempel: En vän kommer till och dig och ber om hjälp eftersom hon under lång tid förtalats, ofredats och kränkts av en av sina grannar. Den som ofredat din vän visar sig vara en politisk gruppledare i Skarpnäcks stadsdelsnämnd med uppdrag i sociala delegationen och dessutom nämndeman i Stockholms tingsrätt. Politikern som terroriserar sin granne har dessutom varit din vän sedan flera år.
Jag tog kontakt med politikern. Jag frågade om jag kunde vara till hjälp att reda ut granntvisten. Politikern undanbad sig all kontakt med den hon förtalat och kränkt. När din vän som ofredats och kränkts av politikern berättat hela sin historia tog jag hennes parti eftersom hon var den svagaste av de två.
Politikern hade som slutkläm på sin långvariga terror tagit kontakt med läraren till grannens dotter och därefter anmält sin granne till socialtjänsten. Hon "informerade" socialtjänsten att grannen sammanbodde med en alkoholmissbrukare och att det kom kända missbrukare till hemmet. Hon "informerade" socialtjänsten att mamman hade missbruksproblem som verkade ha ökat sista tiden.
Det behöver väl inte tilläggas att läraren efteråt var helt förtvivlad när hon insåg att hon låtit sig luras av politikern metoder att inhämta favörer i en privat konflikt.
Vad kunde man göra sedan socialtjänsten inte funnit några brister i grannens levnadsförhållanden och att något missbruk inte förekom? Vad kunde man göra sedan socialtjänsten försökt ordna ett sammanträffande med politikern och hennes granne för att reda ut granntvisten, där politikern dock avstod från att träffa sin granne.
Vad kunde man ha gjort sedan även jag vid två tillfällen försökt samma sak som socialtjänsten: Nämligen att ordna ett sammanträffande för att reda ut förhållandena! Vad kunde vi ha gjort när vi visste att det var politikerns egna sociala närförhållanden hon egentligen borde ha anmält, eftersom där förekom både knark, våld och grov kriminalitet.
Vi gick ut i media. Två dagar efter publiceringen fick den ofredade grannen en sten genom sitt sovrumsfönster mitt i natten. Tre dagar senare sköt man sönder min lägenhet med varghagel mitt i natten för att skrämma oss till tystnad.
Men tyst blir det inte!
Skriker man tillräckligt högt ... så Hööööör alla!
Skicka en kommentar