Konsten att vara med, men ändå inte

Den borgerliga alliansen meddelade igår att det inte kommer att vara aktuellt med NATO-medlemskap vid ett eventuellt maktskifte i Rosenbad.

De anser att det måste finnas en bred riksdagsmajoritet bakom så pass stora säkerhetspolitiska beslut.

Gott så.

Detta fick mig dock att tänka på hur Sverige genom åren ständigt lyckas vara med, men ändå inte.

Under andra världskriget bidrog vi passivt till transferering av tysk trupp genom Sverige med destination Norge.

Vi bistod senare motståndsrörelsen i Norge och Danmark.

Vi har haft ett omfattande signalspaningssamarbete med NATO-länder. Anpassat våra flygbaser för att kunna ta emot hemvändande NATO-bombplan om det skulle vara aktuellt.

Vi deltog i det första Gulfkriget 1991, fast bara med fältsjukhus.

Vi har haft trupp under NATO-befäl i det forna Jugoslavien och även haft en svensk som operativ chef över NATO-tupp i samma område.

Vi samövar med NATO och lär ut NATO-kommandon till våra officerare.

Man skulle kunna säga att vi är med i NATO, men ändå inte.

Det är samma med EU. Vi är med, men svenskarna hör till Europas mest EU-kritiska folk.

Vi är med i EU men sa ändå nej till EMU/EURO.

Ur ett rent egoistiskt, nationallistisk, kortsiktigt perspektiv så kanske det är en bra strategi att konsekvent vara med på egna villkor. Risken är bara att vi en dag står ensamma och utfrusna kvar på ”världsarenan” utan några riktiga vänner kvar.

Den enda positiva jag kan se i Sveriges beteende är att det i alla fall är konsekvent!

Dock skulle jag föredra om vi gick med på riktigt i NATO. Gick med på riktigt i EU och nästa gång ett grannland hamnar i knipa ställer upp PÅ RIKTIGT!!!