Ta hand om framtidens politiker

De senaste dagarna har fler och fler inom Centerpartiet i Stockholmsregionen reagerat starkt på det förslag till riksdagslista som Centerpartiets nomineringskommitté i Stockholms län presenterade förra veckan.

Kritiken går ut på följande: Samtliga kandidater under 35 år har, med ett litet undantag, flyttats ned på riksdagslistan i förhållande till sin placering i medlemsomröstningen.

Jag sitter inte i nomineringskommittén – jag är inte ens medlem i länets Centerdistrikt – men jag kan direkt se det farliga i att agera som man gjort i detta fall. Då jag personligen är bekant med några av de yngre namnen på listan vet jag att det inte är olämpliga att representera Centerpartiet – alltså måste det vara något annat som föranlett nomineringskommittén att agera som de har gjort. Vad detta är vet jag inte och väljer att inte spekulera i.

Klart är att det är färre unga som söker sig till de politiska partierna nuförtiden. Det få unga som gör det måste tas om hand på bästa sätt. De representerar en viktig del av väljarkåren och deras perspektiv tillför alltid en viktig dimension i det politiska samtalet.

Alla som sysslar med politik behöver förstå hur viktigt det är med symbolhandlingar. Dessa symbolhandlingar kan, vare sig man vill det eller inte, för stora konsekvenser för ett varumärke eller en organisation.

Att mer eller mindre konsekvent hålla tillbaka de unga politikerna på en riksdagslista är en symbolhandling som knappast kommer att locka fler unga till Centerpartiet.

En motsatt symbolhandling hade istället kunna vara att göra det motsatta. Att flytta fram de yngre på listan och visa att Centerpartiet tar hand om framtidens politiker och uppmuntrar de yngre att engagera sig i vårt parti.

Nu är det dock så väl att nomineringskommitténs förslag är just bara ett förslag. Det är på nomineringsstämman som listan kommer att fastställas och något säger mig att denna fråga kommer att tas upp där. Återstår bara att hoppas att medlemskåren inom Centerpartiet i Stockholms län värnar de yngre inom partiet mer än kommittén.

"Don't do the crime if You can't do the time"

Läser i dagens Aftonbladet att "Nyhetsankorna" lägger ned sin krogshow på Berns innan den knappt hann starta.

Orsaken sägs vara att DN:s Jane Magnusson sågade, nej SLAKTADE, föreställningen i sin recension i onsdags.

Nu får hon klä skott för att hon tog i från tårna i sina försök att förklara precis hur usel föreställningen var.

Och!?

En recensent får faktiskt vara hur tuff som helst - så länge som det är uppriktigt menat. Fattar inte erfarna tv-journalister detta så är de bara att beklaga. Kan man inte hantera kritik bör man undvika att sätta sig i situationer där det är legitimt att kritiskt bedöma det man gör.

Ankorna gör bäst i att bita ihop och för guds skull behåll era ordinarie arbeten.

Angående ett polariserat debattklimat.

Den gode Federley hörde vänligt nog av sig via twitter och kommenterade mitt blogginlägg kring prostitution på följande sätt:

@bojerud så lam den blev. O jag vill inte mina barn växa upp i samhälle med, våld -förbjud, fyllisar - förbjud osv du kan bättre!

och jag svarade:

@federley Det blir lätt lite lamt om man antar en nyanserad ståndpunkt i en komplicerad fråga. Men det är sån jag är.

Bertrand Russel formulerade det väl när han sa: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel".

Pengar är inte allt.

I dagens SvD kan man idag läsa att Sverigedemokraterna kommer lägga 19 miljoner kronor på sin riksdagskampanj. Vilket tydligen är mer än t ex KD, MP och V kommer spendera (har råd med?).

I artikeln finns även intressant grafik som illustrerar hur mycket övriga partier kommer att investera i valrörelsen 2010.

Centerpartiet ökar från förra valrörelsens rekord på 50 mkr till 65 mkr 2010 - vilket just nu är mer pengar än något annat parti i Sverige.

Jag hoppas bara att man från partiledningens sida inser att det inte finns några pengar i världen som kan ersätta en klok och genomtänkt politik.

Är budskapet inte rätt spelar det ingen roll hur många gånger man har råd att upprepa det.

Så se för allt i världen till att budskapet blir rätt.

Därför kan jag inte stödja Federleys syn på prostitution.

Det är mindre än ett år kvar till valet. Dags att damma av bloggen och kasta sig rakt in i den politiska hetluften igen.

Orädd (dum!?) som jag är ger jag mig omedelbart på den kluriga frågan om sexköpslagens vara eller icke vara.

Fredrick Federley motionerar i egenskap av riksdagsman representerandes de som röstade på Centerpartiet i Stockholms stad i valet 2006 för ett avskaffande av sexköplagen. Jag är inte säker på att han har mandat från sina väljare att driva denna linje. Å andra sidan är Fredricks ståndpunkt i denna fråga knappast ny för den som tagit sig tid att kolla upp hans tidigare uttalanden.

Nåväl.

Om jag förstått hans argument rätt, kokar det ner till detta:

1. Vad myndiga människor väljer att frivilligt göra, och som inte skadar eller kränker någon annan, angår inte staten. Alltså skall prostitution, som inte tvingas fram, legaliseras.

2. Legal prostitution skulle göra livet drägligare för de prostituerade.

Oppsositionen mot denna åsikt brukar ofta komma dragandes med argument som att alla prostituerade är att se som offer eller att sådana som Federley gillar trafficking och slavhandel. Jag menar att det inte bara är fel och kränkande att påstå detta. Det är också ett snabbt sätt att själv framstå så som någon som har otur när man tänker.

Min slutsats är att Fredrik Federley vill leva i ett samhälle där prostitution är en ensak mellan sexköparen och sexsäljaren. Där bordeller med ”glädjeflickor” och ”glädjepojkar” utför sexuella tjänster åt alla som kan betala för sig. Huruvida dessa sexarbetare skall betala skatt, ingå i socialförsäkringssystemet, pensionsspara och utse skyddsombud vet jag inte. Sannolikt är detta i helt i linje med Fredricks tankar.

Jag förstår den idealistiska liberala synen på den enskildes frihet att alltid själv välja yrke och bestämma över sin egen kropp. Jag delar den inte till fullo då jag tycker att det finns undantag, men jag förstår den.

Det finns säkert massor med förbättringsområden från samhällets sida när det gäller de prostituerades situation. Dessa borde kunna genomföras utan att för den sakens skull legalisera sexköp.

Om de destruktiva och kriminella delarna av sexindustrin, såsom trafficking, könssjukdomar, HIV, hot, misshandel och narkotikabrott skulle öka eller minska i Fredrick Federleys prostitutionslagliga samhälle kan vi idag inte med säkerhet veta. Skulle antalet sexköpare och sexsäljare öka slår jag vad om att även kriminaliteten kopplad till den världen skulle öka.

Jag är ingen expert på den nuvarande sexköpslagen och kan därför varken kritisera eller försvara den i sin nuvarande utformning. Kanske behöver den skrivas om. Kanske inte.

Jag är däremot expert på mina egna värderingar och de är synnerligen klara på en punkt. Jag vill inte leva i, och se mina barn växa upp i, ett samhälle där det är okej med prostitution. Jag ser, till skillnad från Federley, det inte som en mänsklig rättighet att få köpa en annan människas kropp – även om den andra människan vill sälja.

Det är en moralisk och känslomässig ståndpunkt och den står jag för.

Därför röstar jag på Abir Al-Sahlani i Europaparlamentsvalet.

När man skall välja sin kandidat till Europaparlamentet är det ett antal saker jag tycker man bör beakta.

Sverige har endast att fåtal ledamöter i det stora parlamentet. De som skall representera Sverige bör med andra ord besitta ett antal egenskaper som gör att de kan påverka politiken trots sitt ringa antal. Kunskap, intelligens, förmåga att övertyga och social kompetens. Just social kompetens och förmågan att entusiasmera andra håller jag mycket högt hos en EU-parlamentariker.

Dessa förmågor är dock bortkastade om man inte brinner för några frågor, har en drivkraft att vilja påverka och förändra. Att man har disciplin och tålamod att kämpa vidare – även när det är motigt.

Här är det lätt att börja göra sig lustig över socialdemokraternas förstanamn till Europaparlamentet, som i min mening saknar vissa väsentliga egenskaper, men vi sparar det till en annan gång.

Jag blir alltid lite skeptisk när någon talar om för mig vad jag ”måste” göra. Det är medfött antar jag. Jag gillar att fatta självständiga beslut – i alla fall inbilla mig att jag gör det.

Därför mötte jag tyst alla påståenden om att jag ”måste” rösta på Abir Al-Sahlani med just skepsis. Hon verkade för bra för att vara sann. Hennes anhängare kändes övertända och så djävla märkvärdig kan väl inte en centerpartist vara!?

När jag snart tar mig till biblioteket i Åkermyntan för att förtidsrösta kommer jag trots min självpåtagna självständighet att lägga min röst på Abir. Trots att så många sagt att det är det jag ”måste” göra.

Skälet är enkelt. Abir är just så märkvärdig som påstås. Abir Al-Sahlani är ”på riktigt”.

Abir Al-Sahlani har sina några och trettio år till trots redan i handling visat flera gånger att hon har det som krävs. Hon är intelligent och språkbegåvad. Mångsidig och envis. Hennes livshistoria vittnar om både stora motgångar, utmaningar och framgångar.

När det gäller social kompetens spelar Abir i en klass för sig själv. Ingen annan kandidat jag mött - jag repeterar ingen annan - har visat upp samma förmåga att vinna människors gillande och sympati för sina frågor. Hon är helt enkelt en charmerande person som har alla förutsättningar att vinna över andra EU-parlamentariker i Bryssel/Strassbourg när hon väl tar plats i Europaparlamentet.

Politiskt då? Ja, för mig är det enkelt. På makthavare.se kan man svara på ett antal frågor för att se vilken kandidat man håller med mest. Toppnamnet för mig blev… *trumvirvel* ABIR!

Abir talar om EU som den goda stormakten. En garant för mänskliga fri och rättigheter. Hennes bakgrund gör att detta dessutom är en ”verklig” fråga till skillnad från många av oss svenskar som aldrig behövt riskera livet för att uttrycka vår mening.

Så om du, som jag, vill representeras av en hårt arbetande, ideologisk, charmerande, effektiv och intelligent kvinna i Europaparlamentet de kommande fem åren är valet enkelt.

Kryssa Centerpartiets tredjenamn på EP-valsedeln: Abir Al-Sahlani.

Hon kommer att göra dig stolt!

---

Och om du inte röstar på Abir – rösta på en centerpartist. Och om du inte röstar på en centerpartist – rösta på en kvinna. Och om du inte röstar på en kvinna – rösta. Och om du inte röstar – ta en funderare på varför. Och är du funderat klart – Rösta på Abir!

En 1900-talslösning på ett 2000-talsproblem - Argumentum in absurdum.

Är Google olagligt nu? (NEJ)

Döms jag till fängelse om jag kopierar en cd-skiva åt en kompis? (NEJ)

Skall internet förbjudas? (Suck. Vad tror du Pucko!?)

"Piratvännernas" frågor haglar. De är retoriska i sin ton och sällan särskilt sluga.

Nuvarade läge. Tingsrätten i Stockholm anser att de fyra åtalade tjänade pengar på att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt via internetsajten The Pirate Bay. De gjorde detta medvetet och utstuderat och under lång tid.

Den totala värdeförlusten för samtliga upphovsrättsinnehavare (inte bara de som förde talan i rätten) kan säker uppgå till flera miljarder kronor under de år som TPB har funnits.

Tingsrätten väljer att tolka lagen så att de dömer samtliga till 1 års fängelse och ca 30 miljoner kronor i skadestånd.

Frågan som då kvarstår är enkel och svår. Är domen rätt?

Enkelt svar. Nej, den är fel. Svårt svar. Nja, det beror på hur du menar.

En dom är per definition inte en exakt vetenskap. Det är en bedömning av tillgänglig bevisning och baseras på det som framkommer under förhandlingarna. Sedan skall objektiva och subjektiva rekvisit bedömas. Skuldfrågor besvaras. Eventuell påföljd beslutas. Allt sker med hjälp av människor, brillianta, vältaliga, påverkbara, fördomsfulla och bristfälliga - ibland rent korkade människor, inblandade i hela kedjan.

Prejudikat saknas. Tingsrätten hade lika gärna kunnat fria med hänvisning till tekniska detaljer som att en webbplats som länkar filer, men inte lägger upp några filer, inte kan anses merkriminell än Posten för att de vidarebefordrar en brevbomb. Nu gjorde de inte detta. De reagerade känslomässigt och valde att tolka lagen så att de kunde "sätta dit" folket bakom TPB.

För mig är frågan kring fildelning och The Pirate Bay inte fullt så enkel som den tycks vara för de som idag upprört gnisslar tänder eller de som glatt jublar över att rättvisan har segrat.

Frågan rymmer minst fyra dimensioner:

1. Den juridiska.

2. Den moraliska.

3. Den politiska.

4. Den ekonomiska

Låt oss gå igenom dessa aspekter, en efter en.

1. Den juridiska.

Är TPB:s verksamhet olaglig? Enligt Tingsrätten är den det. Deras argument är dock så tunna och konsekvenserna för alla platser på internet som kan innehålla eller peka på länkar som innehåller upphovsrättsskyddat material är oöverskådliga. Är teleoperatören medskyldig varje gång någon trakasera via telefon? Är posten medskyldig när en brevbomb levereras? Om jag lägger upp en länk till Absolute Hits 98 på dn.se, är DN medskyldiga?

Liknelserna är inte irrelevanta.

Konsekvenserna om högre rättsliga instanser vidhåller att personerna bakom "neutral teknik" är medskyldiga till tredje parts brottsliga gärning är, som sagt, oöverskådliga och skadliga.

Skall personerna bakom TPB "åka dit"? Juridiskt - Nej!

2. Den moraliska.

Hånade TPB de som ville att länkarna till deras skyddade verk skulle tas bort? Jajjamensan!

Dominerar TPB:s Topp 100 av upphovsrättskyddade filmer, tv-serier, dataprogram, musikverk och spel? You Bet!

Handlar TPB om att fildela digitala kommersiella produkter? Jo. Så ligger det nog till.

Tjänar personerna bakom TPB pengar på miljontals besökare? Högst sannolikt. Annars är de inte riktigt kloka i huvudet.

Förtjänar de att "åka dit"? Moraliskt - Ja.

3. Den politiska.

Politiker skapar lagar. Lagar bör följas. Lagar som inte följs av lejonparten av en generation har problem. I förlängningen har alltså de som skapar lagar ett problem. Politiker skapar lagar. Politiker har därför ett problem med fildelning.

Skall vi ha lagar som skyddar upphovsrätten? Ja, det är nog lämpligt. Skall vi kriminalisera en halv ungdomsgeneration? Nej, det vore nog olämpligt.

Likt den vise kung Salomo måste politikerna finna ett sätt att både låta fildelning, med alla sina kulturella fördelar fortgå utan att upphovsmännen (och kvinnorna) står utan ersättning. Det går att lösa. Förslag finns. Det tar bara lite mer tid och kraft än att klamra sig fast i en 1900-talslösning på ett 2000-talsproblem. Gör om. Gör rätt.

Förtjänar de att "åka dit"? Politiskt - Nja, en klok politiker tar inte ställning. :-)

4. Den ekonomiska.

Jag har skrivit det förr. Jag skriver det gärna igen.

Så länge som det illegala digitala utbudet är större, snabbare och enklare kommer det att vinna "kunder". Människor är i sin egen situation rationella. Ta till exempel killen som laddade ned The Daily Show with Jon Stewart (TDS) och The Colbert Report (TCR) via TPB på den tiden de inte fanns att se i Sverige. De fanns inte att köpa på nätet. De släpptes aldrig på DVD. Det enda realistiska sättet (att emigrera till USA var inte realistiskt) att få ta del av världens kanske skarpaste politiska satir var att bryta mot upphovsrätten. Idag laddar han inte längre ned TDS och TCR. Han ser dem lagligt via Comedy Centrals hemsida. Den lagliga vägen blev den enkla vägen. De rationella väljer den enkla vägen.

Ta Spotify. Jag är övertygad om att många slutat ladda ned musik till förmån till enkelheten och lagligheten i Spotify.

Den dagen det är lättare att se de senaste tv-programmen och filmerna lagligt kommer många att välja den vägen. Om det dessutom är risk att man "åker dit" om man "fultankar" filer ökar de rationella skälen ytterligare.

Vissa företag har fattat. Andra verkar vara kvar i förra årtusendet. Verkligheten kommer att komma ifatt och gå förbi. framtiden tillhör dem som förstår att skapa lönsamma affärsmodeller för den fildelande generationen.

Förtjänar de att "åka dit"? Ekonomiskt - Ja, genom att göras överflödiga.

Alltså.

TPB är skurkaktiga. Politiker måste hitta sätt att värna upphovsrätten utan att kriminalisera nyfikna och rationella människor. TPB borde frias juridiskt och göras överflödiga av bättre, lagliga tjänster.

Svårare än så är det inte.

Obegriplig polarisering kring Earth Hour.

WWF:s globala kampanj Earth Hour, där städer, företag och privatpersoner uppmanas att släcka alla lampor under en timme (alltså inte slå av huvudströmbrytaren), får nu ”kritik” från bland annat Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö och Stockholms Miljöborgarråd Ulla Hamilton (M).

Deras ståndpunkt är… ehh… ”intressant” – för jag fattar inte vad de är upprörda över. De menar att Earth Hour är ett jippo och att seriöst miljöarbete skall bedrivas dygnets alla timmar, årets alla dagar.

1. Ja, Earth Hour är ett jippo – eller en symbolhandling, om man så vill. Den syftar till att visa världens beslutsfattare att miljö- och klimatfrågorna engagerar många på vår planet. Och eftersom klimatfrågan är en global fråga är det synnerligen passande med en global kampanj.

2. Vem påstår att Earth Hour ersätter och/eller utesluter konkret och verkligt miljöarbete? Vem? De enda som verkar anse att det ena utesluter det andra är sådana som Ankersjö och Hamilton.

Per Ankersjö uttrycker dessutom oro för att den som deltar i Earth Hour därmed anser sig ha gjort sitt för miljön. Låt mig uttrycka det såhär: Jag delar inte Pers låga tilltro till människors förmåga att tänka själva.

Den som tror att ett deltagande i Earth Hour är allt som man behöver göra för att bidra till en bättre miljö kommer sannolikt inte heller vara nåbar för det mer konkreta miljöarbete som Ankersjö och Hamilton förespråkar. En sådan person är högst sannolikt dum i huvudet.

Symbolhandlingar kan ha ett stort värde. Symboler bidra till att kan förändra världen. Många minns mannen som ställde sig framför stridsvagnen på Himmelska Fridens torg. Ljusen vi tänder för våra döda anhöriga och vänner på Alla Helgons Dag. En del symboler är får vår egen skull, andra för andras skull. Earth Hour är en symbolisk handling för planeten Jordens skull – inklusive allt levande på den planeten. Värre symbolhandlingar med sämre motiv kan jag tänka mig.

Om Earth Hour får någon, någonstans, att ta miljöfrågorna på större allvar i framtiden så var det värt det. Någon risk för ”skada” kan jag inte se. Det krävs antagligen en alldeles speciell sorts blick för att kunna se Earth Hour som ”farligt”.

Nej, sluta med era patetiska försök att polarisera och skapa debatt kring en i grunden bra och behjärtansvärd symbolhandling. Låt cynikern i er ta semester en dag och släck lamporna en timme mellan 20.30 och 21.30.

Jag vet att ni innerst inne också vill vara med.

Perspektiv

Louis CK on Conans show, explaining why you suck when you're spoiled.

En stämma att vara stolt över.

I lördags hade Centerpartiet i Stockholms stad distriktsstämma. För en ”gammal” Centerpartist som är mot kärnkraft och reformering av den Svenska modellen och för stödet åt den socialdemokratiska regeringen på 90-talet måste det kännas overkligt att se på Stockholmscentern idag.

Det som framförallt präglar de ställningstaganden som gjordes på stämman är MOD. Modet att våga säga att ”Kejsaren är naken”. Att våga ifrågasätta den föråldrade lagstiftning som LAS är. Att våga ifrågasätta dubbelmoralen och ineffektiviteten i att inte vara med i NATO. Att våga ifrågasätta huruvida nuvarande skattesystem. Att våga låta klimatet gå före den principiella kärnkraftsavvecklingen.

Att leda är att våga gå före. Centerpartiet i Stockholm vågar. Trygg i den ideologi som ligger till grund för partiet vågar man visa vägen.

Att våga förnyas och förändras är en förutsättning för framgång. Världen är full av företag och organisationer som inte hängde med i utvecklingen och sedan satt och undrade vad som hände, när verkligheten sprang ifrån dem.

Få politiska organisationer är idag lika klara och tydliga i sin politik som Stockholmscentern. Ännu färre är lika modiga.

Jag är stolt över att vara en del av denna organisation!

---

Några andra bloggar om stämman:

Johan Hedin, Per Ankersjö, Oskar Fredriksson, Helen Törnqvist och Fredrick Federley.

Alexander Bard och de intoleranta batongliberalerna

Alexander Bard, självutnämnd chefsideolog - smaka på titeln - och grundare av det liberala nätverket Liberati lät sig nyligen intervjuas av Anders Pihlblad på Politikerbloggen.

Jag gillar Bard. Han är kul, smart och vågar sticka ut. En modig röst som provocerar och inspirerar. Gott så.

Men på en punkt tycks han vara typisk Folkpartist. Typisk på det där lite trista viset.

Det verkar som om Folkpartisternas tolkning av begreppet liberal är att förbjuda och fördöma. Liberal (från latinets liber, fri) är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde.

Reflektera över det ordet ett tag.

INDIVIDENS FRIHET.

Vad är det då som denne chefsideolog har som en av sina viktigaste frågor? Jo, att förbjuda såklart.

I samma mönster som krav på språkkunskaper före medborgarskap, krav på ordning och reda i skolorn, förbud mot undervisning i basämnen på andra språk än Svenska i grundskolan kommer Bard med den fiffiga idén att religiösa friskolor skall förbjudas.

Men det är inte bara religiösa skolor som skall förbjudas. Alla skolor som inte undervisar på den grundval som den liberala humanisten Alexander Bard tycker är sanningen skall förbjudas. "It's my way or no way" tycks han resonera:

- Vi i liberati är motståndare till religiösa friskolor. Vi anser att man inte ska bedriva propaganda i skolor överhuvudtaget. Barn ska få lära sig självförtroende, tolerans och tänka kritiskt. Det är vad skolan ska hålla på med. Skolor som propagerar för en specifik linje, vare sig den är politisk eller religiös, ska stängas, säger Alexander bard i intervjun.

Jag gillar personligen inte religiösa friskolor. Jag gillar inte indoktrinering i någon form och jag har sällsynt svårt för fundamentalism.

Men att, som Alexander Bard, vilja beröva andra individers frihet att fritt välja skolform för sig själv och sina barn är inte liberalt i mina ögon. Det är på gränsen till fundamentalism och intolerans. En gräns varje sann liberal bör akta sig för att komma för nära.

http://intressant.se/intressant

YES WE CAN.

Ang förra veckas energiuppgörelse inom alliansen...

Jag stödjer uppgörelsen och väljer att se allt det klimatpositiva framför "risken" att vi får leva med kärnkraft i Sverige ett antal år ytterligare.

Det var en rimlig och pragmatisk uppgörelse och Maud har all anledning att vara stolt.

Försvarsmakten och den Gordiska knuten.

Alexander den store var den som senast lyckades erövrade Afghanistan. Kanske kan han hjälpa Sverige hitta rätt i försvarsröran?

På bilden: Svenska soldater på patrull i Afghanistan. Foto: Fredrik Bojerud

Allt för länge har försvarspolitiken i Sverige präglats av regionalpolitiska och militärindustriella hänsyn. Allt för länge har miljarder och åter miljarder gått till annat än att bygga och vidmakthålla ett militärt försvar och så länge som våra politiker låter sig hållas gisslan av särintressen kommer försvarspolitiken vara precis lika rörig som den är nu.

Den bistra sanningen är den att nyrenoverade, välfungerade, strategiskt belagda regementen och flottiljer har lagts ned genom åren av regionalpolitiska hänsyn. Den bistra sanningen är den att årskullar med värnpliktiga har skickats hem. Övningar har ställts in och regementen har lagts ned för att balansera det ekonomiska underskott som den sjukt dyra materielanskaffningen av bl a JAS bidragit med.

Det är dags att sluta tänka på annat och lägga fokus på FÖRSVARET. Det vill säga sluta använda Försvarsmakten som ett regionalpolitiskt styrmedel.

Lösningen på Försvarsmaktens nuvarande problem påminner om den gordiska knuten, den som var så krånglig att ingen lyckats lösa upp den. Tills Alexander den Store enligt legenden tittade en stund på knuten innan han drog sitt svärd och högg knuten i bitar.
Ett Alexanderhugg är precis vad Försvarsmakten behöver. Att i en rörelse bli av med obalansen mellan officerare (för många) och soldater (för få). Att i en rörelse sluta satsa på små, dyra militärmaterielprojekt och i stället köpa mer, redan utvecklad materiel ”från hyllan”. Att i en rörelse planera utifrån försvarets behov och inte regionernas.

Hugget bör innehålla två radikala inslag:

1. Medlemskap i Nato. Titta på en danska modellen. Kraftsamla på försvarsgrenar och förband som bidrar till försvaret av Östersjön och Skandinavien.

2. Hela Försvarsmakten läggs ned och byggs upp på nytt. Denna gång med rätt balans mellan soldater och officerare och med en organisation som tydligare speglar dagens och morgondagens uppgifter för Försvarsmakten. Det kommer bland annat innebära att vi i framtiden kommer ha fler förband som är lätt mekaniserade i stil med den luftburna skvadronen som utvecklats i Karlsborg.

Behåll de regementen och flottiljer som är bäst för Försvaret. Köp den utrustning som är bäst för Försvaret. Ursäkta min svenska, men jag skiter allvarligt talat i om hela Karlskoga läggs ned för att vi slutar med indirekt subvention av krigsmaterielen som produceras där. Det är inte Försvarsmaktens uppgift att stödja engelska eller tyska företag.

Men så länge de försvarspolitiska besluten låter särintressen diktera stora delar av riktningen kommer den gordiska knuten förbli olöst och vi Svenskar kommer fortsätta betala försvarsmiljarder till annat än just försvar.

Det är en synd och en skam.

Fler och starkare regioner. Våga tänka stort i det lilla!

Jag förstår de norrlänningar som känner sig styvmoderligt behandlade i den nya regionsöverenskommelsen. De har ett starkt case och jag förstår inte riktigt regeringens förklaring varför Norrland skall vänta lite. Dvs jag förstår vad de säger men tycker spontant att skälen är för tunna.

Å andra sidan vill jag gå mycket längre i reginaliseringen som du kan läsa här.

Flytta med "statlig makt" (läs: länsstyrelsen) närmare medborgaren och gör det möjligt att utkräva tydligt ansvar från de folkvalda.

Hur det skall gå till kan du som sagt läsa här.

Bra jobbat av SR:s Cecilia Uddén

Sveriges Radios mellanöstern-korrespondent Cecilia Uddén har inte ett lätt jobb. Sannolikt stimulerande och spännande. Men inte lätt.

Att behålla sin objektivitet bland ruinerna i Gaza kräver en hel del av en journalist. Att möta skada och döende människor. Att möta föräldralösa barn och att se hur livsgnistan lämnat blicken hos de man möter kan lätt få en att tappa greppet och börja ta ställning.

När jag tidigare hört Cecilia Uddéns reportage från mellanöstern tycker jag mig ofta ana en viss ”arabvänlig” ton. Den må vara inbillad eller verklig. Poängen är att hon i morse visade prov på journalistik av den högre skolan.

Efter att under flera dagar rapporterat om förödelsen och lidandet efter Israels krigshandlingar på Gaza fick hon möjlighet att intervjua en ”soldat” ur Hamas. Denne ”soldat” satt och skröt om hur Hamas hade ”vunnit” och hur ”fega” de israeliska soldaterna hade varit. Så lång var det väl ingen vidare balanserad intervju.

Men då plockar Cecilia fram sitt första trumfkort. Hon frågar oskyldigt om Hamas inte känner skam över att inte ha kunnat skydda civilbefolkningen i Gaza. Om det inte är en soldats uppgift att skydda de civila. Frågan är tuff och fullständigt relevant. Givetvis svarade Hamaskillen att han var stolt över det stöd civilbefolkningen hade gett Hamas och fortsatte med en massa snömos som inte i någon egentlig mening svarade på frågan.

I slutet av reportaget tar så Cecilia fram nästa trumfkort. Den ”vanliga” gazabon. En man hon har bett sitta vid bordet intill och ”tjuvlyssna” på intervjun med Hamasrepresentanten. Denne mans dom över Hamas var inte nådigt. Han var allt annat än imponerad av Hamas uppträdande under konflikten.

På detta sätt lyckades Cecilia Uddén både ge röst åt en av huvudparterna i konflikten och samtidigt balansera upp reportaget utan att själv framföra någon kritik mot någon part.

Bra jobbat Cecilia!

Gnäll inte på Stureplanscentern. Ta debatten i stället!

Jag gillar Stureplanscentern!

Dels den rent fysiska avdelningen, som består av ytterst sympatiska och inspirerade män och kvinnor. Jag gillar också den mer metafysiska, symboliska, innebörden av begreppet ”Stureplanscentern”, det vill säga de liberala förnyarna som med mer eller mindre nyliberala tongångar ifrågasätter den nuvarande ordningen och bland annat förespråkar plattskatt, kärnkraft och stora avregleringar inom arbetsrätten.

Många av centerpartisterna som varit pådrivande i motståndet mot FRA-lagen och IPRED-lagen kan ideologiskt (lite slarvigt) anses dela mycket med ”Stureplanscentern”.

Man kan också på goda grunder hävda att Stureplanscentern var en viktig orsak till att Centerpartiet gjorde ett bra val i Stockholm 2006. Deras förmåga att kommunicera och inspirera nya väljargrupper var mycket viktig.

Samtidigt har jag ett problem med Stureplanscentern. Förvisso är det ett mycket angenämt problem. Som utpräglat socialliberal delar jag ofta inte deras ideologiska grundsyn på flera punkter. Detta problem är som sagt angenämt, men samtidigt lite läskigt.

Många av de liberala/nyliberala krafterna som har många rötter i Stureplanscentern består av högskoleutbildade, vältaliga, ideologiskt övertygade personer som jobbar med PR, marknadsföring, i politiska organisationer, på tankesmedjor eller inom media. Dom är pålästa, debattglada och engagerade.

Jag har en längre tid undrat varför dessa personer i så stor utsträckning fått stå oemotsagda i den interna debatten. Jag vet att alla centerpartister inte delar de mest nyliberala och extrema åsikterna. Jag hoppas och tror att man ibland dessutom spetsar till synpunkterna lite för att få större genomslag i media.

De nya och moderna idéer som bland annat Stureplanscentern driver får sällan gehör på riksstämmor och liknande. Jag tycker mig ana att deras synpunkter däremot får bättre genomslag bland inflytelserika politiker och tjänstemän inom partiet.

En förklaring till bristen på intern debatt kan vara att det är tufft att debattera med många av dessa personer. De är helt enkelt mycket skickliga och pålästa.

Jag har fått flera uppgifter om att deras skicklighet och kunskap har skrämt en del till tystnad. Här är det viktigt att ni förstår att jag inte på något sätt kritiserar den som är skicklig på att slåss för sin övertygelse. Tvärt om, jag gillar det. Jag gillar det mycket!

Min kritik är riktad mot alla de centerpartister som har blivit bortskämda med att inte behöva stå upp för sin övertygelse. Alla dom som vant sig med ett slags skenbart inslag av konsensus och att "allt kommer vara som det alltid har varit". Alla dom som inte känner igen sig och ”sitt” Centerparti i de idéer och synpunkter som bland annat Stureplanscentern driver. Alla dom som sitter och muttrar och gnäller runt fikaborden, men som sällan eller aldrig tar till orda offentligt.

Stureplanscentern har tagit, och fortsätter att ta, ett stort ansvar för en viktig idédebatt och belyser behovet av att pröva och ompröva partiets ideologi. Jag gillar det. Det tvingar mig att ta ställning. Det tvingar mig att förankra min övertygelse. Det tvingar mig, trots att det är lite läskigt, att ta debatten med dem vars åsikter jag inte delar.

För mig handlar det inte om absolut rätt eller absolut fel. Det handlar om idéer som möts. Det handlar om olika sätt att se problem och utmaningar och olika sätt att vilja lösa dessa.

I den debatten hjälper vi oss själva som parti med att inte bara tydligare definiera vad vi står för utan också - minst lika viktigt- varför vi står för dem.

Så oavsett om du är nyliberal, liberal, socialliberal, frihetlig, grönliberal eller vad du nu vill kalla dig:

Ge dig in i samtalet. Möt andras engagemang med ditt eget. Gå på möten – och säg något. Skriv insändare. Blogga. Gör något.

Var inte tyst!

---

PS. Detta inlägg lider (helt säkert) av ett antal brister. Den största bristen det faktum att jag klumpar ihop en grupp individer i en klump som inte nödvändigtvis är rättvisande. Det kryllar av liberaler, nya som gamla, som aldrig har och aldrig kommer ha något med Stureplanscentern att göra. Men för enkelhetens skull låter jag, rätt eller fel, Stureplanscentern stå som symbol för en ideologisk riktning inom Centerpartiet.

Sveriges medlemskap i Nato.

Här får du veta varför Sverige bör bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

---

Sveriges ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” har varit den förhärskande politiska hållningen under mer än 100 år. Denna hållning tycks vara väl förankrad i den politiska myllan.

Samtidigt kan man på goda grunder hävda att stora delar av denna ”alliansfrihet” är en illusion till synes skapad i syfte att vilseföra den Svenska befolkningen.

Omfattande underrättelseutbyte skedde med Nato-länder under kalla kriget (ett utbyte som fortfarande sker). Stöd till norsk och dansk motståndsrörelse under det andra världskriget. Förlängningen av svenska flygbaser så att amerikanskt strategiskt bombflyg skulle kunna landa på väg tillbaka från uppdrag i dåvarande Sovjetunionen om kriget hade kommit. Detta är bara några få exempel på hur Sverige påstod sig vara neutrala och alliansfria till Svenskarna samtidigt som andra nationer hade fullt klart för sig vilken sida Sverige stod/står på.

Det hävdas ibland felaktigt att om Sverige är medlem i Nato så måste vi ställa upp och försvara ett annat Natoland i kris/krig i enlighet med Natos artikel 5. Denna artikel är inte bindande på det sättet att ett Natoland mot sin vilja kan tvingas in i en konflikt. Alla länder har suveränitet över dessa beslut. Med tanke på att Sverige historiskt sett alltid har deltagit i de Natoledda operationerna känns denna fråga dessutom mest akademisk.

Ett medlemskap i Nato skulle dessutom kännbart underlätta för de svenska förband som redan idag tjänstgör under Natobefäl. Främst då avseende underrättelse- och kommunikationssamarbete.

Ett medlemskap i Nato skulle sannolikt göra det lättare för Sverige att inrikta och spetsa till Försvarsmakten, då vi inte längre behöver har full kompetens inom alla försvarsgrenar, utan lätt skulle kunna skapa synergieffekter tillsammans med Natoländerna Norge, Danmark, Polen, Tyskland, Estland, Lettland och Litauen som vi delar gräns eller Östersjön med.

Det är inte omöjligt att ett Natomedlemskap skulle medge nedrustning av delar av Försvarsmakten utan att Sveriges försvarsförmåga sänktes

Ett Natomedlemskap skulle dessutom stärka vår förmåga att försvara vårt territorium från väpnat angrepp – skulle detta någonsin bli nödvändigt.

I dagsläget har vi svenska soldater under Natobefäl i Kosovo och i Afghanistan. Vi har svenska officerare som både jobbar i, och leder staber med Natoförband.

Försvarsmaktens anpassning till Nato-standard i språk, utrustning och stabs- och planeringsrutiner är på vissa områden mer omfattande än fullvärdiga Natomedlemmars.

Jag anser med andra ord att Sverige redan sedan länge, i akt och mening, är med i Nato.

I konsekvensens namn yrkar jag därför:

att Centerpartiet i sin politik aktivt verkar för att Sverige skall bli fullvärdiga medlemmar i Nato.

Fredrik Bojerud

Styrelseledamot
Stockholmscentern

Snart så...

Går för närvarande och ruvar på inlägg om LAS, Stureplanscentern och händelserna på Gaza.

Förhoppningsvis kommer de att kläckas snart...

"Stay tuned"

Skatteavdrag för aktiva inom de nationella skyddsstyrkorna

Här kommer en till:

---

Hässelby den 15 januari 2009

MOTION ang skatteavdrag för aktiva inom de nationella skyddsstyrkorna

De nationella skyddstyrkorna, som i dag i huvudsak består av ett stadigt krympande Hemvärn, är i dagsläget, vid sidan om den Särskilda beredskapspolisen, den enda organisation som det offentliga Sverige kan ta i anspråk i händelse av extraordinära händelser.

Försvarsmakten, som tidigare kunde ställs upp med resurser i form av värnpliktiga som befann sig i slutet av sin utbildning, sakar idag i allt väsentligt denna förmåga. Att det dessutom inte finns något regemente mellan Enköping och Umeå gör knappast saken lättare.

Hemvärnet, som tidigare bestod av män som gjort värnplikt i Försvarsmakten, har idag uppenbara problem att rekrytera och framförallt behålla dessa frivilliga, som för ingen eller mycket ringa ersättning offrar kväller och helger för att öva.

Hemvärnet nyttjas flitigt i samband med sök efter försvunna och t ex översvämningskatastrofer. Samhället är oerhört beroende av dessa resurser i kristider och måste med den insikten bli proaktiva i sitt förhållningssätt till de nationella skyddsstyrkorna.

Att endast hoppas att folks goda vilja och frivillighet skall vara tillräckligt är i mina ögon ett världsfrånvänt synsätt med tanke på den markanta minskning av t ex hemvärnsmän i Sverige.

För att öka attraktionen och för att rätteligen ersätta dessa män och kvinnor som är beredda att ställa upp om krisen skulle vara framme anser jag att man bör införa ett märkbart skatteavdrag för de som fullgör de kontrakt som reglerar hur många timmar man skall tjänstgöra per år.

Förslagsvis bör avdraget ligga mellan 1.000 – 2.000 kronor per månad.

Jag yrkar

att Centerpartiet verkar aktivt för att införa ett ”märkbart” skatteavdrag för de som fullgör sitt kontrakt i de nationella skyddsstyrkorna.

---

Fredrik Bojerud

Styrelseledamot
Stockholmscentern

Pant på batterier och glödlampor som innehåller miljöfarliga ämnen.

En av mina motioner till kommande distriktsstämman i vår:

---

Hässelby den 15 januari 2009

MOTION ang pant på batterier och glödlampor som innehåller miljöfarliga ämnen.

Med tanke på att batterier och glödlampor innehållande kvicksilver och andra miljöfarliga ämnen är farligare för miljön än t ex PET-flaskor anser jag att det är hög tid att införa pant på dessa produkter i syfte att öka incitamentet för brukarna att återlämna dessa produkter.

Kostnaden för systemet betalas av producenter och återförsäljare, vilket i praktiken gör att systemet i slutänden bekostas av brukarna.

Panten bör vara så pass hög att viljan att returnera är mycket hög.

Jag yrkar

att Centerpartiet verkar aktivt för att införa ett nationellt retur/pant-system för miljöfarliga batterier och glödlampor.

att Centerpartiet på alla sätt, via regeringen och i EU-parlamentet, i EU driver frågan att skapa ett europeiskt retur/pant-system för miljöfarliga batterier och glödlampor.

---

Fredrik Bojerud

Styrelseledamot
Stockholmscentern