TOPP 10. De viktigaste partiledarna i valet 2010

Här listas de tio partiledare som inför det kommande valet kommer att betyda mest för sitt partis framgångar och/eller motgångar.

Vi börjar med nummer 10:

10. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna
Jimmie verkar vara rätt beskedlig och klarade sig oförskämt bra i duellen med Maud Olofsson i tv-soffan då det begav sig. Han kommer knappast att dra sitt parti till stora framgångar i kraft av sin personlighet, men han kommer knappast att skada SD heller. SD:s största problem är inte dess partiledare utan dess politik. Gott så.

9. Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ
Gudrun har fortfarande ”det”. Att elda upp en pr-firmas pengar för att ge direkt och indirekt pr åt denna firma känns dock lite ”skitnödigt”. Gudruns största svaghet är bristen på stabil plattform. F! är ett marginaliserat parti som gör det svårt för henne att komma till tals. Skulle V förlåta henne (och vice versa) hade saken varit en helt annan.

8. Mona Sahlin, Socialdemokraterna
Listans överraskning. Men ändå inte. Efter katastrofvalet 2006 konstaterade Mona Sahlin nyktert: ”Alla skulle med men ingen visst vart.” Att ”bäst för datumet” hade passerats på Göran Persson insåg alla, till sist även Persson själv. Tankefelet blev att man till varje pris skulle ha en kvinna som partiledare. En tanke jag känner stor sympati för, och om man hade hittat en lämplig kvinna, som tackade ja, hade läget för sossarna säkert sett annorlunda ut.

Lite med facit i hand kan man konstatera att de lämpliga kandidaterna (t ex Wallström) tackade nej och de lämpliga männen var otänkbara av ovan nämnda skäl. Kvar blev det en Mona som ville så väl. Det skulle lyssnas, moderniseras och tas omtag. Rörelsen skulle vederkvickas. Det bidde en tumme. – om en det. Inte ens socialdemokratiska väljare gillar sin partiledare nämnvärt. Förlorar de rödgröna valet blir det sorti Sahlin. Vinner de kommer Sahlins ställning sannolikt vara ytterst svag i alla fall.

7. Lars Ohly, Vänsterpartiet
Jag tycker att Lars Ohly har en behaglig röst och en sympatisk framtoning. Men vad säger han? Och hur skall V kunna behålla sin särställning som vänsterparti i allians med S och MP. De har redan nu hamnat i en destruktiv spiral av att säga en sak och göra uppgörelser som leder till helt andra saker. Denna rävsax kommer sannolikt att försvaga Vänsterpartiet på ett sätt som inte ens Schyman i sina glansdagar skulle kunna vrida sig ur. Trist för Lasse och hans parti, men jag klagar inte.

6. Göran Hägglund, Kristdemokraterna
2006 förutspådde jag att Göran Hägglund skulle avgå efter valet. Att fylla Alf Svenssons fallna mantel ansåg jag vara omöjligt. Jag hade fel – och rätt. Hägglunds ställning inom KD, som balanserar på 4-procentsärrens brant, tycks vara ohotad. Göran är kvick i repliken och ofta tydlig i sin retorik. Någon Alf Svensson är han dock inte. Kristdemokraterna har däremot svårt att få till ett politisk budskap som får partiet att lyfta. För Alliansens skull hoppas jag att de klarar sig kvar.

5. Peter Eriksson, Miljöpartiet
Peter Eriksson är en bra partner till Maria Wetterstrand. Lite norrländsk och sävlig. Tuff internt. Han har lyckats få MP att släppa en del av sina mer udda ståndpunkter, med slopandet av EU-motståndet som den främsta bedriften. Han har varit med och gjort MP salongsfähiga. Gott så. Som ensamt språkrör för MP skulle han placerats längre ned på listan, men i kombo med Wetterstrand hör han hemma på en stabil femteplats.

4. Jan Björklund, Folkpartiet
Tydlig. Jan Björklund är tydlig. Ibland lite för tydlig. Det är symptomatiskt att FP:s valaffischer innehåller mängder av versioner och budskap när partiet i allt väsentligt är kända för skolpolitik. Jan kan ibland bli lite vass och uttrycker sig gärna med inledningsfrasen ”sanningen är ju den…” Jag har personligen oerhört svårt för personer som söker patent på sanningen. Särskilt inom politiken.

3. Maud Olofsson, Centerpartiet

När Maud är som bäst är hon helt enkelt bäst. Ingen annan aktiv partiledare kan uppbåda lika mycket äkta pathos som Maud Olofsson. När dagsformen är dålig kan hon dock tendera att försvinna litet. Om Centerpartiet skall rycka upp sig i valets slutspurt kommer mycket av ansvaret för detta vila på Mauds axlar. Hon vet detta och räds inte ansvaret. Det är bara att hoppas på formtopp i september.

2. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna
”Karismatisk som en torktumlare”. Inte mina ord, men lite talande för vår statsminister. Valrörelsen 2006 brukade jag skoja när Persson och Reinfeldt möttes att ”den smala sossen är Reinfeldt”. Fredrik Reinfeldt och hans skickliga medarbetare har lyckats förvandla bilden av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet utan att tappa särskilt många ”gamla” moderater och dessutom fått en hel drös nya väljare. Lite som ”New Labour” under Tony Blair. Men där Tony Blair var karismatisk som få är Reinfeldt snarare trygg och trist. Missförstå mig rätt. Det funkar ju uppenbarligen. Ansvar, måttlighet och eftertänksamhet tycks vara uppskattade egenskaper hos stora delar av väljarkåren

1. Maria Wetterstrand, Miljöpartiet
Maria Wetterstrand är ett fenomen. Hon har egentligen aldrig satts på prov. Inga interna strider. Inga ideologiska maktkamper. Ingen egentlig erfarenhet av ett liv utanför studierna eller politiken. Ändå är hon denna listas självklara etta. Ingen annan partiledare betyder just nu lika mycket för sitt parti som Maria. Hon är erkänt skicklig i debatter med sitt sakliga och tydliga sätt där det samtidigt hela tiden finns ett äkta pathos i bakgrunden. Hennes uppenbara ideologilöshet gör det lätt för henna att kryssa mellan olika ståndpunkter utan att fastna i jobbiga lägen. Mycket av det tossiga i MP:s politik försvinner när Maria talar. Hon är nämligen bäst på att peka finger på motståndarens tillkortakommanden snarare än att kunna ge några bra besked om sin egen politik.

Att hon dessutom är förhållandevis ung, och attraktiv jämfört med de övriga partiledarna kan ju knappast skada i dagens ytliga mediasamhälle. Precis som vi fått uppleva Westerbergseffekten, Schymaneffekten och Leijonborgseffekten ligger det i luften att vi efter valet 2010 kommer att tala om Wetterstrandseffekten. Det kanske är för väl för Alliansen att Maria måste avgå som språkrör under nästa mandatperiod!?

Mona Sahlin avgår efter valet.

I dagarna har det i media ”avslöjats” att Maud Olofsson kommer att avgå efter valet 2010. Uppgifterna verkar bygga på lika delar logiskt tänkande och önsketänkande. Ingen annan av de nuvarande riksdagspartiledarna har suttit lika länge som partiledare som Maud.

Med tanke på att både Lars Leijonborg och Göran Persson satt ca 10 år på sina poster är det ju inte helt taget ur luften att Maud kanske väljer att tacka för sig någon gång under nästa mandatperiod. Hur det verkligen förhåller sig med den saken vet sannolikt bara Maud själv, om hon ens har funderat på frågan. När jag möter henne verkar hon mer fokuserad på att leda ”sitt” parti till ännu en valseger.

Enligt en liknande logik borde vi redan i dag ställa oss frågan vem som skall ersätta Mona Sahlin efter valet.

Skall man tro det samlade opinionsläget kring Sahlin så finns det nämligen ingen annan rimlig slutsats än att hon avgår under nästa mandatperiod. Hon saknar förtroende inte bara hos en majoritet av svenska folket utan även, lite överraskande, har lågt förtroende hos potentiella socialdemokratiska väljare.

Mona Sahlin är helt enkelt en belastning för sitt parti på ett sätt som sällan skådats. Men nu har man ”tagit Fan i båten”, så det är väl bara att bita ihop och ro vidare till den 19 september.

Om de rödgröna inte vinner valet är saken solklar. Om hon inte avgår på valnatten så kommer hon lämna så snart det är lämpligt. Tuffare blir det om olycka skulle vara framme och de rödgröna vinner regeringsmakten. Då uppträder den pikanta situationen att vi får kanske Sveriges minst förtroendegivande statsminister.

En stukad ledare som sannolikt har fått Sveriges högsta politiska ämbete genom att föra sitt parti till ett av de sämsta valresultaten någonsin (av opinionssiffrorna att döma). Att låta ett sådant sänke – statsminister eller inte – leda sitt parti till ett ännu värre valresultat 2010 vore politiskt självmord. Något jag inte tror att S är benägna att begå. Alltså kommer Mona Sahlin av något lämplig privat skäl lämna över makten till en mer medial efterträdare före 2014.

Vem det blir? Inte vet jag. Lika lite som jag vet vem som kommer att ersätta Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson eller Lars Ohly.

Spontant tänker jag på Thomas ”Teflonmannen” Bodström som hugad spekulant. Kanske Carin Jämtin? Ilja Batljan?

Själv håller jag tummarna för att Per Nuder kommer tillbaka och ”frälser” partiet… Hoppas! ;-)

---

Några andra som bloggar kring detta: Per Ankersjö, Ring Broman, P-O Kjellberg, Martin Moberg, och Jinge.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

Därför måste Reinfeldt utse Eliasson till utrikesminister!

Det spekuleras och diskuteras kring kommande ministerposter i den kommande alliansregeringen under statsminister Reinfeldt.

Traditionellt sett är Finansen och UD de tyngsta ministerposterna efter statsministern. Och därför måste tunga borgerliga namn besätta dessa poster tycks man mena.

Lars Leijonborg har förts fram som en möjlig utrikesminister… tillåt mig fnysa föraktfullt åt den sällsynt dåliga idén!

Även Maud Olofsson har nämnts, men det är inte på UD hon kommer att göra mest nytta.

Carl Bildts namn har förts fram och förkastats i samma mening, då Carl och Fredrik inte direkt har ett harmoniskt förflutet och Reinfeldt nog skall akta sig för att, som ny statsminister, ha en före detta statsminister i sin regering.

Den givne utrikesministern är Jan Eliasson. Han skulle vara perfekt på så många sätt.

Hans kvalifikationer är oomtvistade. Jan Eliasson är en sällsynt lyckad diplomat med en utrikespolitisk erfarenhet och ett i diplomatiska kretsar mycket gott rykte. När Persson tillkännagav Eliasson som Freivalds efterträdare var det ingen ur den borgerliga oppositionen som hade något negativt att erinra.

Men det är inte därför Eliasson vore perfekt. Hans främsta förtjänst är den symboliska. Alliansen har längre kritiserat socialdemokraterna förkärlek att tillsätta olika poster inom statsförvaltningen med partikamrater baserat på lojalitet snarare än kompetens.

Skulle Reinfeldt våga visa att det är dags att leva som man lär och stillsamt meddela att den bästa kandidaten till jobbet som utrikesminister råkar vara en sosse och det faktumet är ovidkommande då det är kompetensen som styr. Skulle han våga säga det skulle vår nye statsminister bli historisk och sannolikt gå hem än mer i ”stugorna” (särskilt i de socialdemokratiska stugorna).

Nu kanske du tänker: det där låter ju bra, men kommer Eliasson tacka ja? Han är ju trots allt socialdemokrat!

Jag är övertygad om att Eliasson kommer att tacka ja. Skälet är enkelt. Jan Eliasson trivs i rampljuset och tycks vara mer än lovigt fåfäng. Jag kan svårligen se att han kan tacka nej till att gå till historien som den förste socialdemokratiske ministern i en borgerlig majoritetsregering.

Detta beslut kommer givetvis kräva en hel del mod hos den nye statsministern, ett mod jag hoppas att han har och hoppas att han visar.

Jag menar, smaka på det: Jan Eliasson som alliansens utrikesminister.

Hur coolt vore inte det!?

PS. Du som redan har sett den sista säsongen av tv-serien The West Wing kommer att förstå precis vad jag pratar om!
---
Pingat på intressant.se

Träffade Maud idag.

Per Ankersjö, Solveig Ternström och Maud Olofsson valspurtar i Stockholms city.

Maud Olofsson valspurtade i centrala Stockholm idag. Tog med mig sonen och gick dit för att ge mitt stöd så här i valrörelsens sista skälvande timmar.

Fick också möjlighet att träffa henna och språkas lite.

Hon är en förtjusande personlighet som det är mycket lätt att charmas av.

Min son och min partiledare.

Känns bra att ha en partiledare som är så lätt att tycka om.

BTW: I morgon ger vi Göran Persson ledigt i minst fyra år så han kan åka till sitt älskade "Torp" med sin Anitra och ta igen sig efter 10 år som statsminister.

Maud Olofsson dominerade Guillou och Rosenberg

Den ivriga bävern Maud var den överlägset bästa partiledaren i TV4:as stora partiledarutfrågning igår.

Visserligen är jag svårt partisk i frågan, men ni som läser denna blogg hyfsat regelbundet vet ochså att jag anstränger mig att vara så objektiv som jag bara kan.

Mauds ibland irriterande ivrighet var inte ett problem igår. Hon var cool, självsäker och lyckades både charma och "platta till" de två utfrågarna genom att resonera fram till en punkt där deras frågor framstod som både besvarade och aningen överflödiga.

Efter Maud rankar jag denna valrörelses stora överraskning: Göran Hägglund, som inte var lika bra som Maud på att tackla Jan och Göran, men han gav ett seriöst med avspänt intryck.

Reinfeldt börjar man få rutin på att se i rutan vid det här laget. Varken bra eller dåligt.

Och till sist den arma kraken Lars Leijonborg som inte klarade av att svara rakt på den ganska enkla frågan från Rosenberg, Istället för att slingra sig borde han ha svarat:

- Om det är som du (Rosenberg) säger så ljög Jakobsson. Desto bättre att han i så fall avgick. Men då jag inte vet exakt hur orden föll så vill jag inte uttala mig kategoriskt.

Lars Leijonborgs lojalitet mot Jakobsson är hedervärd men inte särskilt taktiskt lämplig 4 dagar före valet.
---