Ett råd i all välmening till en stridslysten facklig rörelse

Plötsligt duggar konflikterna och blockaderna tätt. Media rapporterar om fackförbund efter fackförbund som kräver att mindre företag skall ansluta sig till kollektivavtal genom så kallade hängavtal. Nu senast är det ett vårdbolag i Nacka som skall ”rökas ut”.

Detta är inget nytt. Det är fackets arbetsmetod sedan ”urminnes tider”. Det nya är antingen att det sker oftare och intensivare nu än på länge eller att media rapporterar mer om det.

Oavsett förklaring så krävs det inte 120 poäng i statsvetenskap för att göra kopplingen till en borgerlig regering som dessutom ”jävlas” med a-kassan och därmed med facket.

LO kanske internt mår bra av lite strid med småföretag och demonisering av den borgerliga regeringen!? De har ju som bekant haft det lite tufft med att gå i hård opposition mot ”sitt eget” parti. Men det läskiga ur fackets synvinkel är att jag tror att allmänhetens stöd för fackliga stridsåtgärder mot företag som inte är uppenbart sviniga mot sin personal är lägre än på mycket länge.

Det kan till sist urarta till en slags politisk ”chicken race” där facket sitter i den ena bilen och regeringen i den andra. Skulle facket provocera för hårt kan det plötsligt börja snackas om lagstiftning. Om facket inte väjer undan snart riskerar de att förlora mer än de kan vinna.

Så mitt råd till Vanja och hennes kampsugna fackliga kamrater är kort och enkelt:

Välj era strider och välj dom väl!

Därför måste Reinfeldt utse Eliasson till utrikesminister!

Det spekuleras och diskuteras kring kommande ministerposter i den kommande alliansregeringen under statsminister Reinfeldt.

Traditionellt sett är Finansen och UD de tyngsta ministerposterna efter statsministern. Och därför måste tunga borgerliga namn besätta dessa poster tycks man mena.

Lars Leijonborg har förts fram som en möjlig utrikesminister… tillåt mig fnysa föraktfullt åt den sällsynt dåliga idén!

Även Maud Olofsson har nämnts, men det är inte på UD hon kommer att göra mest nytta.

Carl Bildts namn har förts fram och förkastats i samma mening, då Carl och Fredrik inte direkt har ett harmoniskt förflutet och Reinfeldt nog skall akta sig för att, som ny statsminister, ha en före detta statsminister i sin regering.

Den givne utrikesministern är Jan Eliasson. Han skulle vara perfekt på så många sätt.

Hans kvalifikationer är oomtvistade. Jan Eliasson är en sällsynt lyckad diplomat med en utrikespolitisk erfarenhet och ett i diplomatiska kretsar mycket gott rykte. När Persson tillkännagav Eliasson som Freivalds efterträdare var det ingen ur den borgerliga oppositionen som hade något negativt att erinra.

Men det är inte därför Eliasson vore perfekt. Hans främsta förtjänst är den symboliska. Alliansen har längre kritiserat socialdemokraterna förkärlek att tillsätta olika poster inom statsförvaltningen med partikamrater baserat på lojalitet snarare än kompetens.

Skulle Reinfeldt våga visa att det är dags att leva som man lär och stillsamt meddela att den bästa kandidaten till jobbet som utrikesminister råkar vara en sosse och det faktumet är ovidkommande då det är kompetensen som styr. Skulle han våga säga det skulle vår nye statsminister bli historisk och sannolikt gå hem än mer i ”stugorna” (särskilt i de socialdemokratiska stugorna).

Nu kanske du tänker: det där låter ju bra, men kommer Eliasson tacka ja? Han är ju trots allt socialdemokrat!

Jag är övertygad om att Eliasson kommer att tacka ja. Skälet är enkelt. Jan Eliasson trivs i rampljuset och tycks vara mer än lovigt fåfäng. Jag kan svårligen se att han kan tacka nej till att gå till historien som den förste socialdemokratiske ministern i en borgerlig majoritetsregering.

Detta beslut kommer givetvis kräva en hel del mod hos den nye statsministern, ett mod jag hoppas att han har och hoppas att han visar.

Jag menar, smaka på det: Jan Eliasson som alliansens utrikesminister.

Hur coolt vore inte det!?

PS. Du som redan har sett den sista säsongen av tv-serien The West Wing kommer att förstå precis vad jag pratar om!
---
Pingat på intressant.se