Vi börjar med nummer 10:
10. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna
Jimmie verkar vara rätt beskedlig och klarade sig oförskämt bra i duellen med Maud Olofsson i tv-soffan då det begav sig. Han kommer knappast att dra sitt parti till stora framgångar i kraft av sin personlighet, men han kommer knappast att skada SD heller. SD:s största problem är inte dess partiledare utan dess politik. Gott så.
9. Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ
Gudrun har fortfarande ”det”. Att elda upp en pr-firmas pengar för att ge direkt och indirekt pr åt denna firma känns dock lite ”skitnödigt”. Gudruns största svaghet är bristen på stabil plattform. F! är ett marginaliserat parti som gör det svårt för henne att komma till tals. Skulle V förlåta henne (och vice versa) hade saken varit en helt annan.
8. Mona Sahlin, Socialdemokraterna
Listans överraskning. Men ändå inte. Efter katastrofvalet 2006 konstaterade Mona Sahlin nyktert: ”Alla skulle med men ingen visst vart.” Att ”bäst för datumet” hade passerats på Göran Persson insåg alla, till sist även Persson själv. Tankefelet blev att man till varje pris skulle ha en kvinna som partiledare. En tanke jag känner stor sympati för, och om man hade hittat en lämplig kvinna, som tackade ja, hade läget för sossarna säkert sett annorlunda ut.
Jimmie verkar vara rätt beskedlig och klarade sig oförskämt bra i duellen med Maud Olofsson i tv-soffan då det begav sig. Han kommer knappast att dra sitt parti till stora framgångar i kraft av sin personlighet, men han kommer knappast att skada SD heller. SD:s största problem är inte dess partiledare utan dess politik. Gott så.
9. Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ
Gudrun har fortfarande ”det”. Att elda upp en pr-firmas pengar för att ge direkt och indirekt pr åt denna firma känns dock lite ”skitnödigt”. Gudruns största svaghet är bristen på stabil plattform. F! är ett marginaliserat parti som gör det svårt för henne att komma till tals. Skulle V förlåta henne (och vice versa) hade saken varit en helt annan.
8. Mona Sahlin, Socialdemokraterna
Listans överraskning. Men ändå inte. Efter katastrofvalet 2006 konstaterade Mona Sahlin nyktert: ”Alla skulle med men ingen visst vart.” Att ”bäst för datumet” hade passerats på Göran Persson insåg alla, till sist även Persson själv. Tankefelet blev att man till varje pris skulle ha en kvinna som partiledare. En tanke jag känner stor sympati för, och om man hade hittat en lämplig kvinna, som tackade ja, hade läget för sossarna säkert sett annorlunda ut.
Lite med facit i hand kan man konstatera att de lämpliga kandidaterna (t ex Wallström) tackade nej och de lämpliga männen var otänkbara av ovan nämnda skäl. Kvar blev det en Mona som ville så väl. Det skulle lyssnas, moderniseras och tas omtag. Rörelsen skulle vederkvickas. Det bidde en tumme. – om en det. Inte ens socialdemokratiska väljare gillar sin partiledare nämnvärt. Förlorar de rödgröna valet blir det sorti Sahlin. Vinner de kommer Sahlins ställning sannolikt vara ytterst svag i alla fall.
7. Lars Ohly, Vänsterpartiet
Jag tycker att Lars Ohly har en behaglig röst och en sympatisk framtoning. Men vad säger han? Och hur skall V kunna behålla sin särställning som vänsterparti i allians med S och MP. De har redan nu hamnat i en destruktiv spiral av att säga en sak och göra uppgörelser som leder till helt andra saker. Denna rävsax kommer sannolikt att försvaga Vänsterpartiet på ett sätt som inte ens Schyman i sina glansdagar skulle kunna vrida sig ur. Trist för Lasse och hans parti, men jag klagar inte.
6. Göran Hägglund, Kristdemokraterna
2006 förutspådde jag att Göran Hägglund skulle avgå efter valet. Att fylla Alf Svenssons fallna mantel ansåg jag vara omöjligt. Jag hade fel – och rätt. Hägglunds ställning inom KD, som balanserar på 4-procentsärrens brant, tycks vara ohotad. Göran är kvick i repliken och ofta tydlig i sin retorik. Någon Alf Svensson är han dock inte. Kristdemokraterna har däremot svårt att få till ett politisk budskap som får partiet att lyfta. För Alliansens skull hoppas jag att de klarar sig kvar.
5. Peter Eriksson, Miljöpartiet
Peter Eriksson är en bra partner till Maria Wetterstrand. Lite norrländsk och sävlig. Tuff internt. Han har lyckats få MP att släppa en del av sina mer udda ståndpunkter, med slopandet av EU-motståndet som den främsta bedriften. Han har varit med och gjort MP salongsfähiga. Gott så. Som ensamt språkrör för MP skulle han placerats längre ned på listan, men i kombo med Wetterstrand hör han hemma på en stabil femteplats.
4. Jan Björklund, Folkpartiet
Tydlig. Jan Björklund är tydlig. Ibland lite för tydlig. Det är symptomatiskt att FP:s valaffischer innehåller mängder av versioner och budskap när partiet i allt väsentligt är kända för skolpolitik. Jan kan ibland bli lite vass och uttrycker sig gärna med inledningsfrasen ”sanningen är ju den…” Jag har personligen oerhört svårt för personer som söker patent på sanningen. Särskilt inom politiken.
3. Maud Olofsson, Centerpartiet
2. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna
”Karismatisk som en torktumlare”. Inte mina ord, men lite talande för vår statsminister. Valrörelsen 2006 brukade jag skoja när Persson och Reinfeldt möttes att ”den smala sossen är Reinfeldt”. Fredrik Reinfeldt och hans skickliga medarbetare har lyckats förvandla bilden av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet utan att tappa särskilt många ”gamla” moderater och dessutom fått en hel drös nya väljare. Lite som ”New Labour” under Tony Blair. Men där Tony Blair var karismatisk som få är Reinfeldt snarare trygg och trist. Missförstå mig rätt. Det funkar ju uppenbarligen. Ansvar, måttlighet och eftertänksamhet tycks vara uppskattade egenskaper hos stora delar av väljarkåren
1. Maria Wetterstrand, Miljöpartiet
Maria Wetterstrand är ett fenomen. Hon har egentligen aldrig satts på prov. Inga interna strider. Inga ideologiska maktkamper. Ingen egentlig erfarenhet av ett liv utanför studierna eller politiken. Ändå är hon denna listas självklara etta. Ingen annan partiledare betyder just nu lika mycket för sitt parti som Maria. Hon är erkänt skicklig i debatter med sitt sakliga och tydliga sätt där det samtidigt hela tiden finns ett äkta pathos i bakgrunden. Hennes uppenbara ideologilöshet gör det lätt för henna att kryssa mellan olika ståndpunkter utan att fastna i jobbiga lägen. Mycket av det tossiga i MP:s politik försvinner när Maria talar. Hon är nämligen bäst på att peka finger på motståndarens tillkortakommanden snarare än att kunna ge några bra besked om sin egen politik.
7. Lars Ohly, Vänsterpartiet
Jag tycker att Lars Ohly har en behaglig röst och en sympatisk framtoning. Men vad säger han? Och hur skall V kunna behålla sin särställning som vänsterparti i allians med S och MP. De har redan nu hamnat i en destruktiv spiral av att säga en sak och göra uppgörelser som leder till helt andra saker. Denna rävsax kommer sannolikt att försvaga Vänsterpartiet på ett sätt som inte ens Schyman i sina glansdagar skulle kunna vrida sig ur. Trist för Lasse och hans parti, men jag klagar inte.
6. Göran Hägglund, Kristdemokraterna
2006 förutspådde jag att Göran Hägglund skulle avgå efter valet. Att fylla Alf Svenssons fallna mantel ansåg jag vara omöjligt. Jag hade fel – och rätt. Hägglunds ställning inom KD, som balanserar på 4-procentsärrens brant, tycks vara ohotad. Göran är kvick i repliken och ofta tydlig i sin retorik. Någon Alf Svensson är han dock inte. Kristdemokraterna har däremot svårt att få till ett politisk budskap som får partiet att lyfta. För Alliansens skull hoppas jag att de klarar sig kvar.
5. Peter Eriksson, Miljöpartiet
Peter Eriksson är en bra partner till Maria Wetterstrand. Lite norrländsk och sävlig. Tuff internt. Han har lyckats få MP att släppa en del av sina mer udda ståndpunkter, med slopandet av EU-motståndet som den främsta bedriften. Han har varit med och gjort MP salongsfähiga. Gott så. Som ensamt språkrör för MP skulle han placerats längre ned på listan, men i kombo med Wetterstrand hör han hemma på en stabil femteplats.
4. Jan Björklund, Folkpartiet
Tydlig. Jan Björklund är tydlig. Ibland lite för tydlig. Det är symptomatiskt att FP:s valaffischer innehåller mängder av versioner och budskap när partiet i allt väsentligt är kända för skolpolitik. Jan kan ibland bli lite vass och uttrycker sig gärna med inledningsfrasen ”sanningen är ju den…” Jag har personligen oerhört svårt för personer som söker patent på sanningen. Särskilt inom politiken.
3. Maud Olofsson, Centerpartiet
När Maud är som bäst är hon helt enkelt bäst. Ingen annan aktiv partiledare kan uppbåda lika mycket äkta pathos som Maud Olofsson. När dagsformen är dålig kan hon dock tendera att försvinna litet. Om Centerpartiet skall rycka upp sig i valets slutspurt kommer mycket av ansvaret för detta vila på Mauds axlar. Hon vet detta och räds inte ansvaret. Det är bara att hoppas på formtopp i september.
2. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna
”Karismatisk som en torktumlare”. Inte mina ord, men lite talande för vår statsminister. Valrörelsen 2006 brukade jag skoja när Persson och Reinfeldt möttes att ”den smala sossen är Reinfeldt”. Fredrik Reinfeldt och hans skickliga medarbetare har lyckats förvandla bilden av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet utan att tappa särskilt många ”gamla” moderater och dessutom fått en hel drös nya väljare. Lite som ”New Labour” under Tony Blair. Men där Tony Blair var karismatisk som få är Reinfeldt snarare trygg och trist. Missförstå mig rätt. Det funkar ju uppenbarligen. Ansvar, måttlighet och eftertänksamhet tycks vara uppskattade egenskaper hos stora delar av väljarkåren
1. Maria Wetterstrand, MiljöpartietMaria Wetterstrand är ett fenomen. Hon har egentligen aldrig satts på prov. Inga interna strider. Inga ideologiska maktkamper. Ingen egentlig erfarenhet av ett liv utanför studierna eller politiken. Ändå är hon denna listas självklara etta. Ingen annan partiledare betyder just nu lika mycket för sitt parti som Maria. Hon är erkänt skicklig i debatter med sitt sakliga och tydliga sätt där det samtidigt hela tiden finns ett äkta pathos i bakgrunden. Hennes uppenbara ideologilöshet gör det lätt för henna att kryssa mellan olika ståndpunkter utan att fastna i jobbiga lägen. Mycket av det tossiga i MP:s politik försvinner när Maria talar. Hon är nämligen bäst på att peka finger på motståndarens tillkortakommanden snarare än att kunna ge några bra besked om sin egen politik.
Att hon dessutom är förhållandevis ung, och attraktiv jämfört med de övriga partiledarna kan ju knappast skada i dagens ytliga mediasamhälle. Precis som vi fått uppleva Westerbergseffekten, Schymaneffekten och Leijonborgseffekten ligger det i luften att vi efter valet 2010 kommer att tala om Wetterstrandseffekten. Det kanske är för väl för Alliansen att Maria måste avgå som språkrör under nästa mandatperiod!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar