Till Calles försvar!

Om Carl Bildts upplevda arrogans kan vara ett problem så är I alla fall hans bloggande inte ett problem.

Torekulls jämförelse mellan Carl Bildt och Hugo Chavez var ungefär lika relevant som när Björn Elmbrant liknande SR-chefer med de Röda Khmererna, det vill säga fullständigt uppåt väggarna irrelevant och kränkande.

S-debattören Stig-Björn Ljunggren och Timbros Bill McCormac citeras i Dagens Media där de säger så kloka saker att undertecknad inte kan göra annat än att hålla med.

Det är 2007 och internet är en integrerad del av de flestas liv. Så länge Carl Bildt inte föregriper regeringsbeslut, avslöjar hemligheter eller grovt missköter sina övriga åtaganden är väl hans bloggande snarare en mycket positiv sak.

Att som politiker släppa in väljarna i sina tankar och resonemang skall inte kritiseras.

Det skall uppmuntras!

Därför måste Reinfeldt utse Eliasson till utrikesminister!

Det spekuleras och diskuteras kring kommande ministerposter i den kommande alliansregeringen under statsminister Reinfeldt.

Traditionellt sett är Finansen och UD de tyngsta ministerposterna efter statsministern. Och därför måste tunga borgerliga namn besätta dessa poster tycks man mena.

Lars Leijonborg har förts fram som en möjlig utrikesminister… tillåt mig fnysa föraktfullt åt den sällsynt dåliga idén!

Även Maud Olofsson har nämnts, men det är inte på UD hon kommer att göra mest nytta.

Carl Bildts namn har förts fram och förkastats i samma mening, då Carl och Fredrik inte direkt har ett harmoniskt förflutet och Reinfeldt nog skall akta sig för att, som ny statsminister, ha en före detta statsminister i sin regering.

Den givne utrikesministern är Jan Eliasson. Han skulle vara perfekt på så många sätt.

Hans kvalifikationer är oomtvistade. Jan Eliasson är en sällsynt lyckad diplomat med en utrikespolitisk erfarenhet och ett i diplomatiska kretsar mycket gott rykte. När Persson tillkännagav Eliasson som Freivalds efterträdare var det ingen ur den borgerliga oppositionen som hade något negativt att erinra.

Men det är inte därför Eliasson vore perfekt. Hans främsta förtjänst är den symboliska. Alliansen har längre kritiserat socialdemokraterna förkärlek att tillsätta olika poster inom statsförvaltningen med partikamrater baserat på lojalitet snarare än kompetens.

Skulle Reinfeldt våga visa att det är dags att leva som man lär och stillsamt meddela att den bästa kandidaten till jobbet som utrikesminister råkar vara en sosse och det faktumet är ovidkommande då det är kompetensen som styr. Skulle han våga säga det skulle vår nye statsminister bli historisk och sannolikt gå hem än mer i ”stugorna” (särskilt i de socialdemokratiska stugorna).

Nu kanske du tänker: det där låter ju bra, men kommer Eliasson tacka ja? Han är ju trots allt socialdemokrat!

Jag är övertygad om att Eliasson kommer att tacka ja. Skälet är enkelt. Jan Eliasson trivs i rampljuset och tycks vara mer än lovigt fåfäng. Jag kan svårligen se att han kan tacka nej till att gå till historien som den förste socialdemokratiske ministern i en borgerlig majoritetsregering.

Detta beslut kommer givetvis kräva en hel del mod hos den nye statsministern, ett mod jag hoppas att han har och hoppas att han visar.

Jag menar, smaka på det: Jan Eliasson som alliansens utrikesminister.

Hur coolt vore inte det!?

PS. Du som redan har sett den sista säsongen av tv-serien The West Wing kommer att förstå precis vad jag pratar om!
---
Pingat på intressant.se