Nåddes häromdagen av nyheten om Synovates mätning av partisympatier i Sverige den visade de största gapet mellan regeringspartierna och oppositionen sedan starten av mätningarna 1979.
58,5% till oppositionen och 37,9 till allianspartierna i regeringen.
Givetvis är det inte de siffror som regeringen hoppas på, med skattelättnader och - trots oro på börsen - en stabil ekonomi med förbättringar på arbetsmarkanden.
Alliansen genomför i allt väsentligt den politik som den lovade under valet. Med undantag för ett antal mindre lyckade ministerutnämningar har det rullat på.
Jag tror inte att oppositionens ökade stöd är ett tecken på deras förmåga att lycka till sig väljare eller deras förmåga att formulera ett politiskt budskap som överträffar alliansens.
Jag tror, med risk för att grovt underskatta väljarnas intelligens, att det helt enkelt var många som i senaste valet trodde att de hade att välja mellan den trötte sossen Göran Persson eller den unge trevlige sossen Fredrik Reinfeldt. "Problemet" (om det är rätt ord) är ju att Fredrik Reinfeldt inte är sosse - inte en nära. Att moderaterna lyckades kidnappa en socialdemokratisk kärnfråga (Jobben) och vrida den ur händerna på den trötte Göran var onekligen en av de främsta skälen till moderaterna framgång.
Centerpartiet van väljare av andra orsaker och dessa väljare kan mycket väl vara "bättre" i längden. Många valde centerpartiet på grund av partiets tydliga ideologiska profil och modet att säga och påpeka saker som andra inte vågade.
Till synende og sist handlar sannolikt dagen opinionsläge mer om att socialdemokrater och mittenväljare som röstade på moderaterna (mot Göran Persson) nu väljer att rösta emot Fredrik Reinfeldt och borgerlig politik mer än att socialdemokraterna har formulerat en vinnande politik för valet 2010.
Oppositionen leder "by default - not by design".
Inget som inte går att fixa på knappa två år, men vänta inte för länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar