Naiv eller korkad!?
Ja, i min värld måste Centerns Ungdomsförbunds ordförande Fredrick Federley vara antingen eller. Och eftersom jag har goda grunder att tro att Federley inte är korkad återstår naiv.
Federleys naivitet består i att han underskattade den röra hans tilltag att skänka pengar till en fond vars pengar går till att förbättra livsvillkoren för soldater inom Israels försvarsstyrkor.
För Federley är detta viktigt. Han ger alltså inte pengar till den aktiva krigföringen utan bidrar till soldaternas ”vila” mellan anfallen.
Det är här naiviteten kommer in. Att symboliskt skänka pengar till en organisation som är så intimt ihopkopplad med IDF som i sin tur just nu bedriver ett hänsynslöst anfallskrig mot ett land vars största brott är att det är politiskt och militärt för svagt för att tygla Hizbollah är att sätta mycket politiskt förtroendekapital på spel.
Federley gör sig på detta sätt genast sårbar för politiska angrepp genom ”guilt by association” retorik och genom att många inte orkar läsa ”det finstilta” utan väljer att läsa det som om Federley ger pengar till en krigsmakt som dödar FN-observatörer, bombar civila byar och raserar infrastruktur i Libanon med ett stort mänskligt lidande som följd. För även om det kanske inte är så, så upplevs det så.
Inom mediebranschen kallar vi detta för ett perceptionsproblem. Tidigt tvingas man lära sig följande lilla minnesramsa: ”Percetion is reality”. Med andra ord, det som någon upplever som sant, är sant för denne tills han eller hon ges anledning att tänka om.
Som politiker är detta ytterst viktigt att beakta. Det är på grund av denna ”tröghet i mångas medvetande” som gör att många t ex röstar på socialdemokraterna i tron att de därmed röstar på ett parti för arbetarna, när deras politik i ”verkligheten” mera värnar om medelklassen. Det är denna ”tröghet i mångas medvetande” som får oss att tro att moderater och sossar i riksdagen är stora rivaler när de röstar lika i Riksdagen oftare än du kanske skulle tro.
Min sanning (perception) är att Fredrick Federleys symbolhandling och utspel i samband med denna handling skadar både Federley själv och det ungdomsförbund han är ordförande för.
Det finns även en risk att han skadar Centerpartiet, även om Maud Olofsson var mycket tydlig i sitt avståndstagande i helgen.
Att vara ordförande för en organisation, särskilt en politisk organisation, ställer höga krav på lyhördhet och ansvartagande. I denna fråga tycker jag att Fredrik Federley har brustit på båda punkterna.
Det går att argumentera på principiella grunder till försvar för Israels rätt att agera och samtidigt ta avstånd från sättet de agerar på. Som jag skrev förra veckan är IDF ett allt för trubbigt vapen i denna konflikt. Israel riskerar att ”slänga ut babyn med badvattnet” om man fortsätter döda civila libaneser och FN-personal!
Jag hoppas att Federleys styvnackade vägran att be om ursäkt för sitt agerande beror på stolthet snarare än en förvissning om att alla de övergrepp som Israel begår för närvarande är försvarbara. För är det det sistnämnda är Fredrick Federley inte naiv.
Då är han korkad!
måndag, juli 31, 2006
onsdag, juli 26, 2006
Den hårde justitieministern Bodström
Det har sagts mig en gång att den bästa regeringen för att driva borgerlig politik är en socialdemokratisk. Det är givetvis överlag trams, men det finns dock en resonansbotten av sanning i påståendet. Genom att starka intressegrupper som t ex LO inte är lika snabba och lika hårda i sin kritik mot sin ”egen” regering.
Minns allt för väl hur upprörd dåvarande ministen Leif ”Blomman” Blomberg blev på en Expressenreporter som hade fräckheten att fråga vad han hade för kommentar till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade genomfört majoriteten av Ny Demokratis förslag till hårdare tag mot flyktingar och invandrare. Jag tror – utan att veta – att det som gjorde ”Blomman” upprörd mest var det faktum att påståendet var korrekt och att det var pinsamt att ertappas.
Idag står det nu klart att vår justitieminister och den regering han sitter i har skärpt många lagar, inskränkt individens frihet och infört tuffare straff. Det visar en stor genomgång av alla lagarna som Sveriges Radios Ekoredaktion har gjort. Detta trots att brottsligheten generellt sett inte har ökat. Jag skriver generellt, för om man titta på vissa typer av brott kan man finna både ökningar och minskningar.
Så var vi där igen alltså. En socialdemokratisk minister som driver en tuff politik som mer känns Gun ”HellsWeek” än något annat.
Det som förför och luras är Bodströms väna yttre, resonerande retorik och hans bakgrund som brottmålsadvokat. En sån kille kan väl knappast vara en tuffing som vill klämma dit de kriminella med tuffare tag och hårdare straff.
Om du tänker så ber jag dig att tänka igen och titta på fakta. Den fakta som Ekot tagit fram talar sitt tydliga språk. Bodström är en hårding som inte lägger fingrarna emellan. Lägg till detta hur han driver på avlyssningen av all tele och datakommunikation inom EU:s ram och hur han (även om han påstår annat) ligger bakom den överdrivna insatsen mot The Pirate Bay.
Men den stora frågan är väl inte huruvida man kan känna sig bedragen eller inte av minister Bodström utan snarare om det är bra eller dåligt med de lagändringar som han drivit igenom.
Och svaret på den frågan måste bli ett rungande kanske!
Tuffare tag mot sexualbrott och då särskilt mot övergrepp mot barn är alldeles utmärkt.
Däremot är de inskränkningar som nu görs mot medborgarnas fri- och rättigheter klandervärda. Maskeringsförbud och buggning som två tydliga exempel. Det är inte så mycket lagförslagen i sig som är klandervärda som bristen på rejäl genomlysning av konsekvenserna av dessa lagar. Centerpartiet var lyckligtvis med om att fördröja buggningslagen som var på väg, det fanns fortfarande för många osäkerhetsfaktorer som man inte hade full koll på.
Att jaga fildelare, eller snarare personer som fildelar upphovsrättsskyddat material är på gränsen till larvigt. Med det inte sagt att man inte skall göra något åt problemet, men jag tycker inte att detta är en typ att brottslighet som skall prioriteras framför inbrott, bilstölder och skadegörelse.
När min bil blev stulen för ett år sedan lades förundersökningen ned på en gång p g a brist på bevis. När bilen återfanns hade polisen ingen lust att säkra den på eventuell teknisk bevisning i syfte att hitta gärningsmännen av ”resursbrist”. Det själs över 30 bilar om dagen i bara i Stockholm.
Och tro mig när jag säger att det är betydligt värre för en familj att bli bestulen på sin bil än för ett filmbolag att bli blåsta på eventuella intäkter. Jag skriver eventuella intäkter då det inte alltid förhåller sig så att den som laddar ned en film skulle ha köpt den annars.
Nå. Kontentan av det hela är väl snarast att det ”Bodströmsamhälle” som vissa olyckskorpar har kraxat om en längre tid mer och mer börjar bli en realitet.
Hade detta ”samhälle” haft förutsättningarna att miniska brottsligheten och öka tryggheten så må det väl varit hänt. Men när kriminologer och andra forskare stillsamt låter meddela att tuffare tag i lagstiftningen knappast kommer att göra någon skillnad finns det nog anledning att själv börja studera frågan och bilda sig en egen uppfattning.
Min uppfattning är klar sedan länge.
Sätt in groteskt mycket resurser på att fånga upp och hjälpa ungdomsbrottslingar och gör allt som är möjligt för att ge dessa en chans att välja ett annat liv än det kriminella.
Men om det har jag redan skrivit tidigare.
Och om detta lär jag skriva om igen.
Minns allt för väl hur upprörd dåvarande ministen Leif ”Blomman” Blomberg blev på en Expressenreporter som hade fräckheten att fråga vad han hade för kommentar till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade genomfört majoriteten av Ny Demokratis förslag till hårdare tag mot flyktingar och invandrare. Jag tror – utan att veta – att det som gjorde ”Blomman” upprörd mest var det faktum att påståendet var korrekt och att det var pinsamt att ertappas.
Idag står det nu klart att vår justitieminister och den regering han sitter i har skärpt många lagar, inskränkt individens frihet och infört tuffare straff. Det visar en stor genomgång av alla lagarna som Sveriges Radios Ekoredaktion har gjort. Detta trots att brottsligheten generellt sett inte har ökat. Jag skriver generellt, för om man titta på vissa typer av brott kan man finna både ökningar och minskningar.
Så var vi där igen alltså. En socialdemokratisk minister som driver en tuff politik som mer känns Gun ”HellsWeek” än något annat.
Det som förför och luras är Bodströms väna yttre, resonerande retorik och hans bakgrund som brottmålsadvokat. En sån kille kan väl knappast vara en tuffing som vill klämma dit de kriminella med tuffare tag och hårdare straff.
Om du tänker så ber jag dig att tänka igen och titta på fakta. Den fakta som Ekot tagit fram talar sitt tydliga språk. Bodström är en hårding som inte lägger fingrarna emellan. Lägg till detta hur han driver på avlyssningen av all tele och datakommunikation inom EU:s ram och hur han (även om han påstår annat) ligger bakom den överdrivna insatsen mot The Pirate Bay.
Men den stora frågan är väl inte huruvida man kan känna sig bedragen eller inte av minister Bodström utan snarare om det är bra eller dåligt med de lagändringar som han drivit igenom.
Och svaret på den frågan måste bli ett rungande kanske!
Tuffare tag mot sexualbrott och då särskilt mot övergrepp mot barn är alldeles utmärkt.
Däremot är de inskränkningar som nu görs mot medborgarnas fri- och rättigheter klandervärda. Maskeringsförbud och buggning som två tydliga exempel. Det är inte så mycket lagförslagen i sig som är klandervärda som bristen på rejäl genomlysning av konsekvenserna av dessa lagar. Centerpartiet var lyckligtvis med om att fördröja buggningslagen som var på väg, det fanns fortfarande för många osäkerhetsfaktorer som man inte hade full koll på.
Att jaga fildelare, eller snarare personer som fildelar upphovsrättsskyddat material är på gränsen till larvigt. Med det inte sagt att man inte skall göra något åt problemet, men jag tycker inte att detta är en typ att brottslighet som skall prioriteras framför inbrott, bilstölder och skadegörelse.
När min bil blev stulen för ett år sedan lades förundersökningen ned på en gång p g a brist på bevis. När bilen återfanns hade polisen ingen lust att säkra den på eventuell teknisk bevisning i syfte att hitta gärningsmännen av ”resursbrist”. Det själs över 30 bilar om dagen i bara i Stockholm.
Och tro mig när jag säger att det är betydligt värre för en familj att bli bestulen på sin bil än för ett filmbolag att bli blåsta på eventuella intäkter. Jag skriver eventuella intäkter då det inte alltid förhåller sig så att den som laddar ned en film skulle ha köpt den annars.
Nå. Kontentan av det hela är väl snarast att det ”Bodströmsamhälle” som vissa olyckskorpar har kraxat om en längre tid mer och mer börjar bli en realitet.
Hade detta ”samhälle” haft förutsättningarna att miniska brottsligheten och öka tryggheten så må det väl varit hänt. Men när kriminologer och andra forskare stillsamt låter meddela att tuffare tag i lagstiftningen knappast kommer att göra någon skillnad finns det nog anledning att själv börja studera frågan och bilda sig en egen uppfattning.
Min uppfattning är klar sedan länge.
Sätt in groteskt mycket resurser på att fånga upp och hjälpa ungdomsbrottslingar och gör allt som är möjligt för att ge dessa en chans att välja ett annat liv än det kriminella.
Men om det har jag redan skrivit tidigare.
Och om detta lär jag skriva om igen.
måndag, juli 24, 2006
Recension av SUPERMAN RETURNS
Har precis sett Bryan Singers senaste film, SUPERMAN RETURNS. Bryan Singer slog igenom stort för 11 år sedan med den smarta thrillern THE USUAL SUSPECTS och har varit med och gjort serietidning till film förr med filmerna X-Men och X2.
Handlingen tar vid i de gamla filmerna med Christopher Reeves. Stålmannen har varit borta från Jorden i fem år under det att han besökt sin hemplanet Krypton. Saker har förändrats under hans frånvaro. Hans gamla flamma Lois Lane är ny mamma och sambo och världen har anpassat sig till ett liv utan den capeklädde superhjälten. Parallellt med detta har Lex Luthor tagit sig ut ur finkan och planerar nu skurkdrag av episka proportioner (såklart!)
Regissören Bryan Singer gillar dramat kring superhjältar lika mycket, om inte mer, än actionscenerna. Den känslomässiga fonden i SUPERMAN RETURNS är ett klassiskt triangeldrama som aldrig känns krystat eller ”i vägen” för huvudhandlingen.
Alla actionscener är spännande, även om man vet hur det kommer att gå, så är det spännande. Lite på samma sätt som en berg-och-dalbana är spännande och hisnande. Det är nog får som fruktar för sina liv i en berg-och-dalbana, men ändå så kittlar det i magen. Bryan Singer och hans team lyckas få fram samma känsla här. Det var länge sedan jag rycktes med så mycket i action på bio.
Jag kan inte heller låta bli att le lite åt alla de uppenbara jesus-referenserna som finns i filmen. Fadern och sonen, Gollgata vandring, död och återuppstånden och hur en man frälser världen genom att ge sitt liv. En scen ligger till och med Stålmannen och svävar som om han var uppspikad på ett kors efter att han räddat jorden.
Musiken är kanske det bästa med den här filmen. Den är fläskig i alla lägen och bidrar till att på ett fantastiskt sätt förstärka de känslor som filmen vill framkalla
Skådisarna gör sitt jobb. Brandon Routh är bra som Clark Kent/Stålmannen, om än lite valpig. Kate Bosworth gör en bra Lois Lane, men även hon känns i yngsta laget, om man skall vara lite petig. Sist men inte minst Kevin Spacey som Lex Luthor. Även där bra insats utan att glänsa. Ingen skådis är klockren, men helheten gör att det inte kan dra ned upplevelsen.
Sammanfattningsvis återstår bara att säga att detta är en mycket bra film som kommer att göra få besökare missnöjda. Berg-och-dalbana på bio har aldrig varit bättre.
SUPERMAN RETURNS får utan tvekan det mycket goda betyget 4 av 5 möjliga.
Handlingen tar vid i de gamla filmerna med Christopher Reeves. Stålmannen har varit borta från Jorden i fem år under det att han besökt sin hemplanet Krypton. Saker har förändrats under hans frånvaro. Hans gamla flamma Lois Lane är ny mamma och sambo och världen har anpassat sig till ett liv utan den capeklädde superhjälten. Parallellt med detta har Lex Luthor tagit sig ut ur finkan och planerar nu skurkdrag av episka proportioner (såklart!)
Regissören Bryan Singer gillar dramat kring superhjältar lika mycket, om inte mer, än actionscenerna. Den känslomässiga fonden i SUPERMAN RETURNS är ett klassiskt triangeldrama som aldrig känns krystat eller ”i vägen” för huvudhandlingen.
Alla actionscener är spännande, även om man vet hur det kommer att gå, så är det spännande. Lite på samma sätt som en berg-och-dalbana är spännande och hisnande. Det är nog får som fruktar för sina liv i en berg-och-dalbana, men ändå så kittlar det i magen. Bryan Singer och hans team lyckas få fram samma känsla här. Det var länge sedan jag rycktes med så mycket i action på bio.
Jag kan inte heller låta bli att le lite åt alla de uppenbara jesus-referenserna som finns i filmen. Fadern och sonen, Gollgata vandring, död och återuppstånden och hur en man frälser världen genom att ge sitt liv. En scen ligger till och med Stålmannen och svävar som om han var uppspikad på ett kors efter att han räddat jorden.
Musiken är kanske det bästa med den här filmen. Den är fläskig i alla lägen och bidrar till att på ett fantastiskt sätt förstärka de känslor som filmen vill framkalla
Skådisarna gör sitt jobb. Brandon Routh är bra som Clark Kent/Stålmannen, om än lite valpig. Kate Bosworth gör en bra Lois Lane, men även hon känns i yngsta laget, om man skall vara lite petig. Sist men inte minst Kevin Spacey som Lex Luthor. Även där bra insats utan att glänsa. Ingen skådis är klockren, men helheten gör att det inte kan dra ned upplevelsen.
Sammanfattningsvis återstår bara att säga att detta är en mycket bra film som kommer att göra få besökare missnöjda. Berg-och-dalbana på bio har aldrig varit bättre.
SUPERMAN RETURNS får utan tvekan det mycket goda betyget 4 av 5 möjliga.
Hur man stoppar dödandet i Libanon
Just nu matas vi dagligen av bilder och ord från Libanon där det pågår ett krig. Ett ganska ensidigt krig kan tyckas vid en första betraktelse.
Jag är gammal nog att minnas liknande bilder från ett krigshärjat Libanon under 80-talet. Men om jag minns rätt var det då ett inbördeskrig kryddat med andra staters intressen. Spelarna då var Iran, Syrien, Israel, Sovjet, USA och allsköns libanesiska miliser med mer eller mindre religiös anknytning: SLA, Druser, Hizbollah, PLO och så vidare.
Nu är det då dags igen. Hizbollah kidnappar israeliska soldater. Israel blir förbannade och svarar med våld. Hizbollah skjuter raketer från södra Libanon in i Israel. Israel blir ännu mer förbannade och svarar med övervåld.
Jo, för det är det handlar om… övervåld!
Jag förstår och sympatiserar med Israels önskan att försvara sig mot terrorangrepp. Som ”fredskadad” svensk kan jag inte en i min vildaste fantasi förstå hur det måste vara att ständigt leva med terrorhot mot sig själv och sin familj.
Alltså tycker jag att Israel har rätt att agera för att skydda sitt land och sina medborgare, med våld och så krävs.
Dock känns det som om Israels väpnade styrkor är ett aningen för trubbigt instrument i dagsläget. Den libanesiska civilbefolkningen ser nu sina hem bombas. Vatten, el och livsmedel förstörs. Broar och vägar sprängs och detta samtidigt som Hizbollah fortfarande tycks ha ett par raketer kvar att skicka in i norra Israel.
Syrien hotar med att ”lägga sig i” ifall Israel väljer att invadera södra Libanon. Hizbollah får starkare stöd lokalt för varje, av Israel, sönderbombat bostadshus.
FN står maktlöst och tittar på och USA tar det lugnt och talar om att ett vapenstillestånd just nu bara skulle ge Hizbollah tid att ”ladda om”.
Hoppet står just nu till den trevare som Israels försvarsminister skickade ut där han säger att Israel kan tänka sig en internationell fredsstyrka som säkrar upp gränsen till Israel och sätter stopp för attacker mot dennes land. Helst NATO-ledd heter det. I brist på bättre förslag så tycker jag att det bara är att köra! Framför allt om alternativet är mer bomber och raketer och mer oskyldiga dödsoffer på båda sidorna gränsen.
Att lösa problemen i Mellanöstern låter sig knappast göras på någon vecka men att få stopp på dödandet är däremot genomförbart.
Och just därför bör det göras!
Jag är gammal nog att minnas liknande bilder från ett krigshärjat Libanon under 80-talet. Men om jag minns rätt var det då ett inbördeskrig kryddat med andra staters intressen. Spelarna då var Iran, Syrien, Israel, Sovjet, USA och allsköns libanesiska miliser med mer eller mindre religiös anknytning: SLA, Druser, Hizbollah, PLO och så vidare.
Nu är det då dags igen. Hizbollah kidnappar israeliska soldater. Israel blir förbannade och svarar med våld. Hizbollah skjuter raketer från södra Libanon in i Israel. Israel blir ännu mer förbannade och svarar med övervåld.
Jo, för det är det handlar om… övervåld!
Jag förstår och sympatiserar med Israels önskan att försvara sig mot terrorangrepp. Som ”fredskadad” svensk kan jag inte en i min vildaste fantasi förstå hur det måste vara att ständigt leva med terrorhot mot sig själv och sin familj.
Alltså tycker jag att Israel har rätt att agera för att skydda sitt land och sina medborgare, med våld och så krävs.
Dock känns det som om Israels väpnade styrkor är ett aningen för trubbigt instrument i dagsläget. Den libanesiska civilbefolkningen ser nu sina hem bombas. Vatten, el och livsmedel förstörs. Broar och vägar sprängs och detta samtidigt som Hizbollah fortfarande tycks ha ett par raketer kvar att skicka in i norra Israel.
Syrien hotar med att ”lägga sig i” ifall Israel väljer att invadera södra Libanon. Hizbollah får starkare stöd lokalt för varje, av Israel, sönderbombat bostadshus.
FN står maktlöst och tittar på och USA tar det lugnt och talar om att ett vapenstillestånd just nu bara skulle ge Hizbollah tid att ”ladda om”.
Hoppet står just nu till den trevare som Israels försvarsminister skickade ut där han säger att Israel kan tänka sig en internationell fredsstyrka som säkrar upp gränsen till Israel och sätter stopp för attacker mot dennes land. Helst NATO-ledd heter det. I brist på bättre förslag så tycker jag att det bara är att köra! Framför allt om alternativet är mer bomber och raketer och mer oskyldiga dödsoffer på båda sidorna gränsen.
Att lösa problemen i Mellanöstern låter sig knappast göras på någon vecka men att få stopp på dödandet är däremot genomförbart.
Och just därför bör det göras!
Semester upphör!
Då var man tillbaka i ”Saltgruvan” igen. Det är förresten inte sant. I saltgruvorna fanns det inte semester. Man jobbade tills man dog.
Men väl på jobbet är jag tillbaka.
Trevligast: Att få träffa alla sina arbetskamrater igen.
Tråkigast: Att tvingas upp på morgonen med alla rutiner med barnlämning och frukostbestyr inom en snäv tidsram.
Bonus: Att jag nu kan börja blogga igen. Inte för att jag inte kunde det under min semester, men det kändes inte som om det var läge för detta. Jag valde medvetet att vila hjärnan från bloggeriet under fyra veckor.
På den politiska fronten har det ju inte hänt allt för mycket som det verkar. Pseudohändelsen Almedalsveckan gick det alldeles utmärkt att ignorera.
Fotbolls-VM var bra men saknade en offensiv VM-kung. Min VM-kung hette Cannavaro och är en 176 cm kort mittback i Italiens landslag som i frånvaron av kollegan Nesta blommade ut fullständigt och bjöd på försvarsspel av högsta klass.
Sveriges VM-insats var, såhär med lite eftertanke, riktigt, riktigt pinsam. Henke Larsson tokbommar en straff efter en billig filmning i Tysklands straffområde. Noll-noll mot Trinidad och Tobago, där de hade en man mindre på plan i över 40 minuter!? Zlatan… Ja, vad höll Zlatan på med? Lille Frans ”gulliga” hyllningslåt till Zlatan slutade plötsligt att spelas i radio… inte undra på!
Hann med några böcker i sommar. Min favvo-författare Michael Connelly har en ny bok på engelsk pocket som heter ”The Lincon Layer”. Efter ungefär halva boken insåg jag att jag var tvungen att sträckläsa den tills den var slut. Somnade halv fyra på natten. Det är det högsta betyg jag kan ge en bok. Annars har Leif GW Persson och Ian Rankin stått för den litterära underhållningen denna sommar.
På tv-seriefronten har jag sent om sider upptäckt OZ. Ett tv-drama som utspelar sig i fängelsemiljö. Jag vet att trean har visat den tidigare (kanske gör de det fortfarande!?) men nu har jag hittat 6 säsongen att se i egen takt. Halvägs in i säsong 2 kan jag inte säga annat än att jag är mer än nöjd med det jag sett.
Jag och hustru tog med vår dotter på premiären av Pirates of The Carribean: Död mans kista. Nja… bra film, men ändå inte. Första filmen i serien var oändligt mycket bättre. Dottern tyckte om den i alla fall.
Ikväll bär det av till galapremiären av Superman Returns. Förhandssnacket har bara varit positivt. Återkommer imorgon med en kort recension.
Men väl på jobbet är jag tillbaka.
Trevligast: Att få träffa alla sina arbetskamrater igen.
Tråkigast: Att tvingas upp på morgonen med alla rutiner med barnlämning och frukostbestyr inom en snäv tidsram.
Bonus: Att jag nu kan börja blogga igen. Inte för att jag inte kunde det under min semester, men det kändes inte som om det var läge för detta. Jag valde medvetet att vila hjärnan från bloggeriet under fyra veckor.
På den politiska fronten har det ju inte hänt allt för mycket som det verkar. Pseudohändelsen Almedalsveckan gick det alldeles utmärkt att ignorera.
Fotbolls-VM var bra men saknade en offensiv VM-kung. Min VM-kung hette Cannavaro och är en 176 cm kort mittback i Italiens landslag som i frånvaron av kollegan Nesta blommade ut fullständigt och bjöd på försvarsspel av högsta klass.
Sveriges VM-insats var, såhär med lite eftertanke, riktigt, riktigt pinsam. Henke Larsson tokbommar en straff efter en billig filmning i Tysklands straffområde. Noll-noll mot Trinidad och Tobago, där de hade en man mindre på plan i över 40 minuter!? Zlatan… Ja, vad höll Zlatan på med? Lille Frans ”gulliga” hyllningslåt till Zlatan slutade plötsligt att spelas i radio… inte undra på!
Hann med några böcker i sommar. Min favvo-författare Michael Connelly har en ny bok på engelsk pocket som heter ”The Lincon Layer”. Efter ungefär halva boken insåg jag att jag var tvungen att sträckläsa den tills den var slut. Somnade halv fyra på natten. Det är det högsta betyg jag kan ge en bok. Annars har Leif GW Persson och Ian Rankin stått för den litterära underhållningen denna sommar.
På tv-seriefronten har jag sent om sider upptäckt OZ. Ett tv-drama som utspelar sig i fängelsemiljö. Jag vet att trean har visat den tidigare (kanske gör de det fortfarande!?) men nu har jag hittat 6 säsongen att se i egen takt. Halvägs in i säsong 2 kan jag inte säga annat än att jag är mer än nöjd med det jag sett.
Jag och hustru tog med vår dotter på premiären av Pirates of The Carribean: Död mans kista. Nja… bra film, men ändå inte. Första filmen i serien var oändligt mycket bättre. Dottern tyckte om den i alla fall.
Ikväll bär det av till galapremiären av Superman Returns. Förhandssnacket har bara varit positivt. Återkommer imorgon med en kort recension.
onsdag, juli 05, 2006
Sköna lata dagar!
Sommar!
30 grader i skuggan.
Bad varje dag.
Grill varje dag.
Fotbolls-VM lagom ofta. (Forza Italia!)
Livet kan inte vara mycket skönare just nu!
Just nu har jag det för bra för att orka engagera mig i Almedalar, fastighetskatter, galna hemvärnsmän, Nordkoreanska missiler och huruvida publiken på Skansen tog Carola på tuttarna eller inte när hon valde att hoppa ut på publiken två gånger i tidsdags.
Livet och framförallt sommaren är för kort för att en normalt funtat person skall orka blogga dag in och dag ut när det finns så mycket annat att hänge sig åt.
Jag vet att detta inlägg därmed säger emot sig själv, men det bjuder jag så gärna på när jag sent på kvällen sitter med min bärbara dator på uteplatsen vid havet och skriver dessa rader.
Imorgon bär det av till Vejbystrand på förmiddagen med den nyinförskaffade gummibåten som skall testas i havet och till kvällen kommer några vänner över på lite grill och vin.
Snart nog går valrörelsen in i spurtläge och snart nog är jag tillbaka med mina enkla synpukter på stort och smått inom den politiska världen.
Tills dess får du väl leta upp någon annan stackars bloggare som fastnat framför sin dator med fingrarna fastklistrade på tangentbordet eller så gör du som jag... tar lite semester och laddar för hösten.
Trevlig sommar!
30 grader i skuggan.
Bad varje dag.
Grill varje dag.
Fotbolls-VM lagom ofta. (Forza Italia!)
Livet kan inte vara mycket skönare just nu!
Just nu har jag det för bra för att orka engagera mig i Almedalar, fastighetskatter, galna hemvärnsmän, Nordkoreanska missiler och huruvida publiken på Skansen tog Carola på tuttarna eller inte när hon valde att hoppa ut på publiken två gånger i tidsdags.
Livet och framförallt sommaren är för kort för att en normalt funtat person skall orka blogga dag in och dag ut när det finns så mycket annat att hänge sig åt.
Jag vet att detta inlägg därmed säger emot sig själv, men det bjuder jag så gärna på när jag sent på kvällen sitter med min bärbara dator på uteplatsen vid havet och skriver dessa rader.
Imorgon bär det av till Vejbystrand på förmiddagen med den nyinförskaffade gummibåten som skall testas i havet och till kvällen kommer några vänner över på lite grill och vin.
Snart nog går valrörelsen in i spurtläge och snart nog är jag tillbaka med mina enkla synpukter på stort och smått inom den politiska världen.
Tills dess får du väl leta upp någon annan stackars bloggare som fastnat framför sin dator med fingrarna fastklistrade på tangentbordet eller så gör du som jag... tar lite semester och laddar för hösten.
Trevlig sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)