Förbjuda eller förmå?

Miljöpartiet vill, precis som jag, ha levande stadskärnor med bra kollektivtrafik. De, precis som jag, känner lite olust inför det faktum att det sker en massa korta bilresor till köpcentra på bekostnad av klimatet. Så långt är vi mer eller mindre överens.

Precis som så ofta med Miljöpartiet kan jag jämka mig med deras verklighetsbeskrivning av flera miljöutmaningar. Och precis som så ofta med Miljöpartiet kan jag inte för mitt liv hålla med om deras förslag på lösningar.

Att försöka sig på att förbjuda köpcentrum är dumt, och dömt att misslyckas. Skall politiker besluta över huvudet på vanligt folk var de skall få veckohandla, köpa sina möbler och jaga extrapriser? Skall staten, när vi ändå håller på, expropriera befintliga köpcentrum för att riva dem och anlägga energiskog eller maskrosfält där?

LYCKA TILL!

Själv tror jag på att två faktorer kommer att reda ut detta utan förbud och lagstiftning. För det första kommer teknikutveckling inom fordonsbranschen leda till fordon vars miljöpåverkan på sikt kommer vara ett marginellt problem. För det andra hoppas jag att god stadsplanering samt lite djävlar anamma från handeln inne in städerna ökar attraktiviteten i att handla runt hörnet och därigenom med en sund marknadskraft förmår stadsborna att minska resorna till utkanterna av staden.

Valet för den som bryr sig om miljöfrågorna står mellan två tydliga val. Antingen ett förbudsparti som vill tvinga på sin vilja på medborgarna eller ett socialliberalt parti som vill förmå medborgarna att göra rätt med hjälp av ekonomiska styrmedel i kombination med miljöteknik (t ex den synnerligen lyckade miljöbilspremien).

Valet är ditt.

Albin klär av Mona

Den alltid lika välskrivande Albin Broman roar sig med att finna fel i Mona Sahlins tal i Almedalen.

Han nöjer sig med att påpeka tio felaktigheter. Han hade säkert kunnat tagit med det dubbla.

Läs och begrunda.

Har du tänkt på att...

...förr producerade man varor för att täcka ett behov. Idag producerar man behov för att kunna sälja varor.

TOPP 10. De viktigaste partiledarna i valet 2010

Här listas de tio partiledare som inför det kommande valet kommer att betyda mest för sitt partis framgångar och/eller motgångar.

Vi börjar med nummer 10:

10. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna
Jimmie verkar vara rätt beskedlig och klarade sig oförskämt bra i duellen med Maud Olofsson i tv-soffan då det begav sig. Han kommer knappast att dra sitt parti till stora framgångar i kraft av sin personlighet, men han kommer knappast att skada SD heller. SD:s största problem är inte dess partiledare utan dess politik. Gott så.

9. Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ
Gudrun har fortfarande ”det”. Att elda upp en pr-firmas pengar för att ge direkt och indirekt pr åt denna firma känns dock lite ”skitnödigt”. Gudruns största svaghet är bristen på stabil plattform. F! är ett marginaliserat parti som gör det svårt för henne att komma till tals. Skulle V förlåta henne (och vice versa) hade saken varit en helt annan.

8. Mona Sahlin, Socialdemokraterna
Listans överraskning. Men ändå inte. Efter katastrofvalet 2006 konstaterade Mona Sahlin nyktert: ”Alla skulle med men ingen visst vart.” Att ”bäst för datumet” hade passerats på Göran Persson insåg alla, till sist även Persson själv. Tankefelet blev att man till varje pris skulle ha en kvinna som partiledare. En tanke jag känner stor sympati för, och om man hade hittat en lämplig kvinna, som tackade ja, hade läget för sossarna säkert sett annorlunda ut.

Lite med facit i hand kan man konstatera att de lämpliga kandidaterna (t ex Wallström) tackade nej och de lämpliga männen var otänkbara av ovan nämnda skäl. Kvar blev det en Mona som ville så väl. Det skulle lyssnas, moderniseras och tas omtag. Rörelsen skulle vederkvickas. Det bidde en tumme. – om en det. Inte ens socialdemokratiska väljare gillar sin partiledare nämnvärt. Förlorar de rödgröna valet blir det sorti Sahlin. Vinner de kommer Sahlins ställning sannolikt vara ytterst svag i alla fall.

7. Lars Ohly, Vänsterpartiet
Jag tycker att Lars Ohly har en behaglig röst och en sympatisk framtoning. Men vad säger han? Och hur skall V kunna behålla sin särställning som vänsterparti i allians med S och MP. De har redan nu hamnat i en destruktiv spiral av att säga en sak och göra uppgörelser som leder till helt andra saker. Denna rävsax kommer sannolikt att försvaga Vänsterpartiet på ett sätt som inte ens Schyman i sina glansdagar skulle kunna vrida sig ur. Trist för Lasse och hans parti, men jag klagar inte.

6. Göran Hägglund, Kristdemokraterna
2006 förutspådde jag att Göran Hägglund skulle avgå efter valet. Att fylla Alf Svenssons fallna mantel ansåg jag vara omöjligt. Jag hade fel – och rätt. Hägglunds ställning inom KD, som balanserar på 4-procentsärrens brant, tycks vara ohotad. Göran är kvick i repliken och ofta tydlig i sin retorik. Någon Alf Svensson är han dock inte. Kristdemokraterna har däremot svårt att få till ett politisk budskap som får partiet att lyfta. För Alliansens skull hoppas jag att de klarar sig kvar.

5. Peter Eriksson, Miljöpartiet
Peter Eriksson är en bra partner till Maria Wetterstrand. Lite norrländsk och sävlig. Tuff internt. Han har lyckats få MP att släppa en del av sina mer udda ståndpunkter, med slopandet av EU-motståndet som den främsta bedriften. Han har varit med och gjort MP salongsfähiga. Gott så. Som ensamt språkrör för MP skulle han placerats längre ned på listan, men i kombo med Wetterstrand hör han hemma på en stabil femteplats.

4. Jan Björklund, Folkpartiet
Tydlig. Jan Björklund är tydlig. Ibland lite för tydlig. Det är symptomatiskt att FP:s valaffischer innehåller mängder av versioner och budskap när partiet i allt väsentligt är kända för skolpolitik. Jan kan ibland bli lite vass och uttrycker sig gärna med inledningsfrasen ”sanningen är ju den…” Jag har personligen oerhört svårt för personer som söker patent på sanningen. Särskilt inom politiken.

3. Maud Olofsson, Centerpartiet

När Maud är som bäst är hon helt enkelt bäst. Ingen annan aktiv partiledare kan uppbåda lika mycket äkta pathos som Maud Olofsson. När dagsformen är dålig kan hon dock tendera att försvinna litet. Om Centerpartiet skall rycka upp sig i valets slutspurt kommer mycket av ansvaret för detta vila på Mauds axlar. Hon vet detta och räds inte ansvaret. Det är bara att hoppas på formtopp i september.

2. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna
”Karismatisk som en torktumlare”. Inte mina ord, men lite talande för vår statsminister. Valrörelsen 2006 brukade jag skoja när Persson och Reinfeldt möttes att ”den smala sossen är Reinfeldt”. Fredrik Reinfeldt och hans skickliga medarbetare har lyckats förvandla bilden av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet utan att tappa särskilt många ”gamla” moderater och dessutom fått en hel drös nya väljare. Lite som ”New Labour” under Tony Blair. Men där Tony Blair var karismatisk som få är Reinfeldt snarare trygg och trist. Missförstå mig rätt. Det funkar ju uppenbarligen. Ansvar, måttlighet och eftertänksamhet tycks vara uppskattade egenskaper hos stora delar av väljarkåren

1. Maria Wetterstrand, Miljöpartiet
Maria Wetterstrand är ett fenomen. Hon har egentligen aldrig satts på prov. Inga interna strider. Inga ideologiska maktkamper. Ingen egentlig erfarenhet av ett liv utanför studierna eller politiken. Ändå är hon denna listas självklara etta. Ingen annan partiledare betyder just nu lika mycket för sitt parti som Maria. Hon är erkänt skicklig i debatter med sitt sakliga och tydliga sätt där det samtidigt hela tiden finns ett äkta pathos i bakgrunden. Hennes uppenbara ideologilöshet gör det lätt för henna att kryssa mellan olika ståndpunkter utan att fastna i jobbiga lägen. Mycket av det tossiga i MP:s politik försvinner när Maria talar. Hon är nämligen bäst på att peka finger på motståndarens tillkortakommanden snarare än att kunna ge några bra besked om sin egen politik.

Att hon dessutom är förhållandevis ung, och attraktiv jämfört med de övriga partiledarna kan ju knappast skada i dagens ytliga mediasamhälle. Precis som vi fått uppleva Westerbergseffekten, Schymaneffekten och Leijonborgseffekten ligger det i luften att vi efter valet 2010 kommer att tala om Wetterstrandseffekten. Det kanske är för väl för Alliansen att Maria måste avgå som språkrör under nästa mandatperiod!?

Avhoppens dag

Centerpartiets dag under Almedalsveckan inleds med två avhopp. Ett stort och överraskande och ett litet och väntat.

Att Solveig Ternström inte verkar ha trivts i Riksdagen i allmänhet och efter kärnkraftsuppgörelsen i synnerhet kan knappast ha undgått någon som brytt sig om att titta på frågan.

För mig stod det klart att Solveig inte skulle representera Stockholmscentern på ett bra sätt när jag såg henne på bild tillsammans med Maria Wetterstrand på miljöpartiets hemsida i samband med en antikärnkraftsdemostration. Det var onekligen en lätt bisarr upplevelse att få se en av Centerns två riksdagsmän från Stockholms stad så som affischflicka på Miljöpartiets hemsida. Når hon nu meddelar att hon väljer att svika de valarbetare och väljare som gav henne en plattform i Riksdagen att driva centerpolitik är inte förvåning direkt det jag känner. Mest en slags lättnad.

Sven Otto Littorins avhopp kom för de flesta som en blixt från klar himmel. Att han var inbegripen i en bitter och infekterad skilsmässa har väl framgått. Att det privata priset blivit för högt att betala är beklagligt. Littorin har varit en duktig företrädare och hade kunnat göra nytta för Alliansen under valrörelsen.

Intressant med dessa avhopp är tajmingen. Att Solveig Ternström väljer Centerpartiets dag för att annonsera sitt avhopp – för att därigenom få mesta möjliga effekt och kunna ”skada” sitt forma parti maximalt - är lätt att inse.

Angående Littorins val av dag för att annonsera sitt avhopp är motivbilden mer dunkel för mig. Är det aningslöshet, illvilja eller arrogans!?

Oklart.

Jag vet bara att jag hellre sett att Sven Otto hoppade av imorgon i stället. När Socialdemokraterna har sin dag under Almedalsveckan.

Men vad vet jag. Det kanske händer andra stora saker imorgon som kommer att stjäla lite åskkraft från S.

Man kan ju alltid hoppas.

---

Några andra bloggar i ämnet: Mitt i steget, Jinge, Peter Andersson, Roger Jönsson, Ring Broman och Per Ankersjö.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, almedalen, val 2010, sven otto littorin, solveig ternström

Mona Sahlin avgår efter valet.

I dagarna har det i media ”avslöjats” att Maud Olofsson kommer att avgå efter valet 2010. Uppgifterna verkar bygga på lika delar logiskt tänkande och önsketänkande. Ingen annan av de nuvarande riksdagspartiledarna har suttit lika länge som partiledare som Maud.

Med tanke på att både Lars Leijonborg och Göran Persson satt ca 10 år på sina poster är det ju inte helt taget ur luften att Maud kanske väljer att tacka för sig någon gång under nästa mandatperiod. Hur det verkligen förhåller sig med den saken vet sannolikt bara Maud själv, om hon ens har funderat på frågan. När jag möter henne verkar hon mer fokuserad på att leda ”sitt” parti till ännu en valseger.

Enligt en liknande logik borde vi redan i dag ställa oss frågan vem som skall ersätta Mona Sahlin efter valet.

Skall man tro det samlade opinionsläget kring Sahlin så finns det nämligen ingen annan rimlig slutsats än att hon avgår under nästa mandatperiod. Hon saknar förtroende inte bara hos en majoritet av svenska folket utan även, lite överraskande, har lågt förtroende hos potentiella socialdemokratiska väljare.

Mona Sahlin är helt enkelt en belastning för sitt parti på ett sätt som sällan skådats. Men nu har man ”tagit Fan i båten”, så det är väl bara att bita ihop och ro vidare till den 19 september.

Om de rödgröna inte vinner valet är saken solklar. Om hon inte avgår på valnatten så kommer hon lämna så snart det är lämpligt. Tuffare blir det om olycka skulle vara framme och de rödgröna vinner regeringsmakten. Då uppträder den pikanta situationen att vi får kanske Sveriges minst förtroendegivande statsminister.

En stukad ledare som sannolikt har fått Sveriges högsta politiska ämbete genom att föra sitt parti till ett av de sämsta valresultaten någonsin (av opinionssiffrorna att döma). Att låta ett sådant sänke – statsminister eller inte – leda sitt parti till ett ännu värre valresultat 2010 vore politiskt självmord. Något jag inte tror att S är benägna att begå. Alltså kommer Mona Sahlin av något lämplig privat skäl lämna över makten till en mer medial efterträdare före 2014.

Vem det blir? Inte vet jag. Lika lite som jag vet vem som kommer att ersätta Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson eller Lars Ohly.

Spontant tänker jag på Thomas ”Teflonmannen” Bodström som hugad spekulant. Kanske Carin Jämtin? Ilja Batljan?

Själv håller jag tummarna för att Per Nuder kommer tillbaka och ”frälser” partiet… Hoppas! ;-)

---

Några andra som bloggar kring detta: Per Ankersjö, Ring Broman, P-O Kjellberg, Martin Moberg, och Jinge.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

Att våga stå fast vid sin tro

Ibland hörs röster både inifrån och utifrån Centerpartiet om behovet att förflytta partiets politik i än den ena och än den andra riktningen i syfte att kortsiktigt* (min tolkning) förbättra opinionssiffrorna.

Min erfarenhet är att ett varumärke sällan eller aldrig har något att tjäna på att vara ombytligt och otydligt. Däremot finns det mycket positivt i att vara en fast punkt i landskapet och tydligt sända ut liknande budskap baserat på samma värderingar.

Missförstå mig rätt. Ibland är det nödvändigt med förändring. Ibland är det framgångsrikt. Men när förändringen väl är beslutad, så gäller det att vara lojal mot planen och våga tro att man har gjort rätt.

Jag har jobbat i företag där man från ledningens styrelserum beslutat om förändringar som sedan aldrig genomförts eftersom personalen inte trodde på beslutet eller ansåg sig veta bättre själv. Som du säkert förstår blev det inte särskilt lyckat.

Centerpartiet är idag ett tydligt borgerligt parti med ett stark miljöengagemang och ett genuint intresse för att värna småföretag och entreprenörskap. Denna politik har sina rötter i Centerpartiets tro på den enskildes inneboende förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna beslut.

Detta är en bra position som bygger på en klok politik. Håll den kursen och ni skall se att det kommer att löna sig.