"Maskinerna är våra vänner - utan dem inget paradis" skaldade den originelle Kjell Höglund i sin visa med samma namn.
Tekniken ger oss idag möjlighet att avlyssna, filma och övervaka på ett sätt som inte var möjligt för bara 20 år sedan.
Kring detta faktum har mycket av den sk FRA-debatten handlat. Skall man bara för att man kan?
Det senaste slagfältet mellan integritet och säkerhet utspelas i våra skolor. Med hjälp av kameror försöker en del skolor komma till rätta med narkotikalagning, misshandel, stölder, skadegörelse och mobbing. Det tycks dessutom ha gett effekt i de skolor där kamerorna satts upp.
Kritiken kom i alla fall som ett brev på posten. Det är kränkande meddelarDatainspektionen. De kanske har rätt. Kanske inte.
Avvägningen mellan den enskildes rätt till integritet är en fråga som måste prövas från fall till fall. Lek med tanken att man skulle byta ut kamerorna mot väktare istället. Som stod på post i olika hörn i skolan och övervakade allt som hände. Skulle det vara ett större eller mindre ingrepp i den personliga integriteten? Att alltid ha någon som tittar på en?
Givetvis bör kameror i skolor endast nyttjas reaktivt - dvs användas som bevisunderlag när man skall utreda en brott på skolan. Filmerna bör raderas efter en rimlig tid och tillgången till materialet bör vara omgärdat med hög sekretess.
Personligen tycker jag at det är högst rimligt att de skolor som har problem med stölder, skadegörelse och liknande får sätta upp kameror. När så sker måste alltid elever och föräldrar upplysas om detta och skälen till det.
För närvarande är de ca 20 % av landets skolor som har kameror, vilket betyder att de elever och föräldrar har möjligheten att byta till någon av de skolor som inte har kameror.
Våra skolor skall vara säkra och trygga. Om kameror bidrar till detta så är de välkomna. I alla fall i "min" skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar