Göran gör bort sig och sitt parti!

Det finns de som påstår att ärlighet varar längst… Fan trot!?

Göran Perssons uppriktighet i Erik Fichtelius dokumentär är inte befriande. Den är plump och småaktig. Göran Persson tycks vara en mycket liten människa med väldigt låga tankar om sin omgivning. Alla påståenden om att han kan vara en buffel och mobbare bekräftas nu av Göran Persson själv.

Tajmingen är för övrigt hejdlöst dåligt vald ur ett socialdemokratiskt hänseende. Om nu Göran Persson är hälften så mycket strateg som han tycker själv borde han ha insett att tidpunkten för dokumentären – Monas Sahlins första arbetsdags som ny partiordförande för (s) – är optimal för att skada henne och i dess förlängning, partiet.

Redan i lördags såg vi en partiledare som istället för att tona ned sig och avgå med gott om ”plats” för framtidens ordförande istället tog för sig av både talartid och rampljus. Göran bröt därmed mot sina företrädares, Tage Erlander och Ingvar Carlsson, mer tillbakadragna sätt att tacka partiet.

Det hela grundar sig givetvis i att Göran Persson inte gillar Mona Sahlin och sannolikt aldrig har gjort det. Starka kvinnor tycks inte vara Görans grej (se Margot Wallström). Han tycker uppenbarligen att Mona Sahlin är en ovärdig efterträdare och har svårt att dölja detta.

Nu sitter han säkert på sitt Torp och gnuggar händerna av förtjusning åt den uppståndelse hans uttalanden i dokumentärer får. Göran verkar gilla att stå i centrum.

Som centerpartist har jag svårt att hålla mig för skratt åt det interna pajkastandet som Göran ägnar sig åt. Skrattet fastnar dock i halsen när bilderna på Olof Johansson dyker upp i rutan. Att så tydligt bli påmind om stödsosseriet var jobbigt, även för en som inte var med i partiet på den tiden.

Nåväl. Summan av det hela är att Göran Persson gör bort sig och sitt parti och gör det svårt även för hans beundrare och vänner att försvara det han ställer till med genom denna dokumentär. Eller som talesättet säger:

- Det A säger om B, säger mer om A än B.