Rädd fp-sekreterare fokuserar på fel parti

Inte heller jag kan hålla mig borta från att kommentera Erik Ullenhags insändare på DN Debatt idag.

Rubriken är ”Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”.

Erik skriver bland annat:

”Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket kraftiga skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och partiet är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt och har återknutit till en gammal centertradition om att tala om grundtrygghet i stället för inkomstbortfall i socialförsäkringarna.”

Om du undantar riksdagsmannen, CUF-ordföranden tillika provokatören Fredrick Federley, vilka andra ledande företrädare har du kvar då som förespråkar ovanstående?

En företrädare gör inte ett parti (med eventuellt undantag för ordföranden som ibland kan ha just den informella makten). Fredrick Federley företräder på inget sätt hela centerpartiet, detta är han säkert själv den första att skriva under på själv. Än idag finns det centerpartister som saknar den tid då centerpartiet var ett ansvarstagande stödparti åt socialdemokraterna, dom är inte många, men dom finns och de är inte heller normgivande.

Sanningen är väl snarast den att centerpartiet behövde ta ut avstånd till den självutplånade positionen som socialdemokratins [bitch] stödparti som partiet hade under stora delar av 90-talet.

För även om Sverige som nation tjänade på den politiska stabiliteten som blev konsekvensen av samarbetet så var priset för centerpartiet mycket högt. Som en konsekvens av sin egen historia är centerpartiet är idag landets kanske tydligaste borgerliga partier, detta för att vi vet hur illa det kan gå om man som litet parti blir otydlig i sin profil.

Centerpartiet uppfattas av många, även inom alliansen, idag som kaxiga, på gränsen till övermodiga. Det är ett parti som utmanar, ifrågasätter och vågar pröva nya tankar. Centerpartiet är idag ett parti med både en stark självkänsla och ett starkt självförtroende. Övertygelsen inom partiet att man kommer att göra ett ännu bättre val 2010 är stark.

Det finns mycket som tyder på att läget är det motsatta inom folkpartiet. Stukade av dåligt valresultat och dataintrångsskandaler. Dessutom är det inte omöjligt – snarare högst möjligt - att centerpartiet är folkpartiets största konkurrent om de socialliberala väljarna.

Det är nog mot den bakgrunden som Erik Ullenhags insändare skall läsas. En oro för centerpartiets styrka och folkpartiets svaghet.

Att försöka – om än med indirekta anklagelser - måla ut centerpartiet som nyliberalt högerspöke är kanske en listig strategi om ens eget parti står på en tydlig och stark ideologisk grund. De folkpartister jag har talat med vittnar snarare om motsatsen. Efter det att den tidigare partisekreteraren Jakobssons järngrepp över partiet försvann i och med dennes avgång saknar man idag en tydlig linje för partiet. Även Lars Leijonborgs upplevda anonymitet ses som ett stort problem.

Så mitt råd till Erik Ullenhag och dennes partikamrater är lika enkelt som uppriktigt:

Lägg mindre kraft på andra partier just nu och lägg mer kraft på att ”bota” ert eget.

Fyraprocentsspärren ligger där den ligger och den backar inte för någon, inte ens folkpartiet!