Rädd fp-sekreterare fokuserar på fel parti

Inte heller jag kan hålla mig borta från att kommentera Erik Ullenhags insändare på DN Debatt idag.

Rubriken är ”Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”.

Erik skriver bland annat:

”Ledande företrädare talar om platt skatt och förespråkar mycket kraftiga skattesänkningar. Förslag reses om marknadshyror och partiet är en skarp kritiker av svensk arbetsrätt och har återknutit till en gammal centertradition om att tala om grundtrygghet i stället för inkomstbortfall i socialförsäkringarna.”

Om du undantar riksdagsmannen, CUF-ordföranden tillika provokatören Fredrick Federley, vilka andra ledande företrädare har du kvar då som förespråkar ovanstående?

En företrädare gör inte ett parti (med eventuellt undantag för ordföranden som ibland kan ha just den informella makten). Fredrick Federley företräder på inget sätt hela centerpartiet, detta är han säkert själv den första att skriva under på själv. Än idag finns det centerpartister som saknar den tid då centerpartiet var ett ansvarstagande stödparti åt socialdemokraterna, dom är inte många, men dom finns och de är inte heller normgivande.

Sanningen är väl snarast den att centerpartiet behövde ta ut avstånd till den självutplånade positionen som socialdemokratins [bitch] stödparti som partiet hade under stora delar av 90-talet.

För även om Sverige som nation tjänade på den politiska stabiliteten som blev konsekvensen av samarbetet så var priset för centerpartiet mycket högt. Som en konsekvens av sin egen historia är centerpartiet är idag landets kanske tydligaste borgerliga partier, detta för att vi vet hur illa det kan gå om man som litet parti blir otydlig i sin profil.

Centerpartiet uppfattas av många, även inom alliansen, idag som kaxiga, på gränsen till övermodiga. Det är ett parti som utmanar, ifrågasätter och vågar pröva nya tankar. Centerpartiet är idag ett parti med både en stark självkänsla och ett starkt självförtroende. Övertygelsen inom partiet att man kommer att göra ett ännu bättre val 2010 är stark.

Det finns mycket som tyder på att läget är det motsatta inom folkpartiet. Stukade av dåligt valresultat och dataintrångsskandaler. Dessutom är det inte omöjligt – snarare högst möjligt - att centerpartiet är folkpartiets största konkurrent om de socialliberala väljarna.

Det är nog mot den bakgrunden som Erik Ullenhags insändare skall läsas. En oro för centerpartiets styrka och folkpartiets svaghet.

Att försöka – om än med indirekta anklagelser - måla ut centerpartiet som nyliberalt högerspöke är kanske en listig strategi om ens eget parti står på en tydlig och stark ideologisk grund. De folkpartister jag har talat med vittnar snarare om motsatsen. Efter det att den tidigare partisekreteraren Jakobssons järngrepp över partiet försvann i och med dennes avgång saknar man idag en tydlig linje för partiet. Även Lars Leijonborgs upplevda anonymitet ses som ett stort problem.

Så mitt råd till Erik Ullenhag och dennes partikamrater är lika enkelt som uppriktigt:

Lägg mindre kraft på andra partier just nu och lägg mer kraft på att ”bota” ert eget.

Fyraprocentsspärren ligger där den ligger och den backar inte för någon, inte ens folkpartiet!

Och så blev det… MONA!?

På valnatten, när Göran Persson meddelade sin avgång var det nog få som direkt tänkte på Mona Sahlin när Persson talade om att en ny och yngre förmåga skulle ta partiet vidare.

”Alla” tycktes vilja ha Margot Wallström, Frälsaren från Bryssel. Men hon ville inte. Jobbet som socialdemokraternas första kvinnliga ordförande och på sikt Sveriges första kvinnliga statsminister lockade inte tillräckligt. Både märkligt och begripligt på samma gång.

Nu tyder allt på att den ”nya förmågan” blir kvinnan som skulle ha haft jobbet förra gången man bytte ordförande i Socialdemokraterna.
Mona Sahlin, en politiker som tycks lämna få människor oberörda. Är hon ledaren som klarar att ena ett sargat och splittrat parti? Är hon ledaren som kan blåsa nytt liv i en avsomnade idédebatt om hur socialdemokratin skall förmå att vara relevanta i en ny tid präglad av helt andra ekonomiska och sociala förutsättningar än de som rädde vid partiets födelse?

Ja, inte vet jag. Jag gillar instinktivt inte Mona Sahlin. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men å andra sidan är jag inte heller helt bekväm med Reinfeldt heller. En lagom dos skepsis mot makthavarna är nog bara bra.

Av diverse artiklar framgår tydligt att Mona har gott om fiender inom partiet. Min undran är om inte dessa både kommer både hjälpa och stjälpa Mona Sahlin.

Hjälpa genom att tvinga Mona inledningsvis att vara skärpt och på helspänn hela tiden och stjälpa genom att hoppa på henne som galna vargar om hon skulle snubbla för hårt.

Monas främsta skydd torde vara bristen på jämbördiga kvinnliga kandidater.

Kvar finns frågan som många ställer sig, men som får vågar säga högt…

Blir det Mona för att hon är den bästa kandidaten eller för att hon är den enda kvalificerade kvinnan som inte sagt nej ännu?

Hur det nu är med just den saken så känner jag på mig att det kommer bli bra ändå. Sossarna kommer få en bra partiledare och Alliansens chanser att få fyra nya år i valet 2010 blev lite bättre.

Nyhetens obehag

”Det var bättre förr.”

”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Det kanske känns så… Men är det så?

Förändring är svåra grejer för de flesta. Allians för Sverige gick till val med ett genomförhandlat program över vad man skulle göra om man fick förtroendet att leda landet.

Denna eniga borgerlighet med en ”ung och fräsch” statsministerkandidat ställdes mot en splittrad, idéfattig vänster med en trött statsminister som själv visste att ”bäst-före-datumet” hade gått ut för länge sedan.

Och så gick det som det gick. Trots en hysterisk högkonjunktur så fick sittande regering spö och det Alliansen tog över.

Och det är nu det hemska inträffar…

De fyra borgerliga partierna börjar så smått genomdriva en borgerlig politik. Allt snack om ”arbetslinjen” visade sig inte bara vara snack.

I ett land där vallöften och det som ligger i begagnade blöjor brukar har ungefär samma värde kommer här nu fyra partier och gör det de lovade före valet att de skulle göra.

Chock och förstämning i landet.

Alla som trodde att det skulle bli samma gamla sossepolitik fast med en yngre statsminister i moderaten Fredrik Reinfeldt och röstade därefter får på ren svenska skylla sig själva.

För oss borgerliga är det nu viktigt att inte tappa initiativet och ställa oss själva i försvarsställning. Den ”kaxighet” som Alliansen i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet visade upp före valet måste finnas kvar även efter valet.

Alliansen lovade en politik som skall stimulera jobb före arbetslöshet. Detta håller de på att införa nu med hjälp av både piska och morot. Och glöm för all del inte att det finns avsevärt många fler ”morötter” i systemet än det finns piskor. Vi skall inte behöva skämmas för att vi har en regering som vågar ställa krav på dem som vill ta del av försäkringssystemen i vårt land.

Vi skall vara stolta över en regering som vågar utmana etablerade ”sanningar”. Som vågar överväga att göra Sverige till ett mer ”normaleuropeiskt” land där man kan köpa vin i stormarknader och receptfria läkemedel i närköpet.

Så sluta inte att förklara och påtala det positiva i den borgerliga politiken. Ta och behåll initiativet. Annars är risken att väljarna kommer att lägga sin röst på en illusion nästa val. Illusionen ”Folkhemmet”.

För så är det, på gott och ont, ”Folkhemmet” många av oss växte upp i finns helt enkelt inte längre.

Det är nya tider.

Och nya tider kräver nytt ledarskap.

Centerpartiet i Stockholm – upp-och-nervända världen!

Först på onsdag kommer det stå klart om centerpartiet i Stockholm lyckas ta sig in i Stadshuset. Det som saknas är särredovisningen av övriga partier. Skulle något av dessa övriga vara större än Centerpartiet i valkrets Stockholm 1, Södermalm – Enskede är det kört. Annars är vi inne.

Men det vi redan vet idag är att Centerpartiet i Stockholm har gjort ett historiskt bra val i framförallt riksdagsvalet. Förra valet blev det 1,8% och noll (0) mandat. Igår blev det hela 5,7% vilket i mandattunga Stockholm betyder 2 nya riksdagsmandat.

Den uppryckningen är anmärkningsvärd och alla centerpartistiska valarbetare i Stockholm bör sträcka extra mycket på sig.

Även landstinget kommer att få återse centerpartiet, vilket är mycket kul.

Det som är det nya för centerpartiet är att vi historiskt sett varit starka i ytterdelarna av Stockholms kommun. Detta val var vi som starkast i innerstaden. Miljöprofilen och den tydliga socialliberala profilen attraherar mer och mer väljare.

Detta lovar gott inför valet 2010.

Idag är jag stolt över att vara centerpartist i Stockholm!

Därför måste Reinfeldt utse Eliasson till utrikesminister!

Det spekuleras och diskuteras kring kommande ministerposter i den kommande alliansregeringen under statsminister Reinfeldt.

Traditionellt sett är Finansen och UD de tyngsta ministerposterna efter statsministern. Och därför måste tunga borgerliga namn besätta dessa poster tycks man mena.

Lars Leijonborg har förts fram som en möjlig utrikesminister… tillåt mig fnysa föraktfullt åt den sällsynt dåliga idén!

Även Maud Olofsson har nämnts, men det är inte på UD hon kommer att göra mest nytta.

Carl Bildts namn har förts fram och förkastats i samma mening, då Carl och Fredrik inte direkt har ett harmoniskt förflutet och Reinfeldt nog skall akta sig för att, som ny statsminister, ha en före detta statsminister i sin regering.

Den givne utrikesministern är Jan Eliasson. Han skulle vara perfekt på så många sätt.

Hans kvalifikationer är oomtvistade. Jan Eliasson är en sällsynt lyckad diplomat med en utrikespolitisk erfarenhet och ett i diplomatiska kretsar mycket gott rykte. När Persson tillkännagav Eliasson som Freivalds efterträdare var det ingen ur den borgerliga oppositionen som hade något negativt att erinra.

Men det är inte därför Eliasson vore perfekt. Hans främsta förtjänst är den symboliska. Alliansen har längre kritiserat socialdemokraterna förkärlek att tillsätta olika poster inom statsförvaltningen med partikamrater baserat på lojalitet snarare än kompetens.

Skulle Reinfeldt våga visa att det är dags att leva som man lär och stillsamt meddela att den bästa kandidaten till jobbet som utrikesminister råkar vara en sosse och det faktumet är ovidkommande då det är kompetensen som styr. Skulle han våga säga det skulle vår nye statsminister bli historisk och sannolikt gå hem än mer i ”stugorna” (särskilt i de socialdemokratiska stugorna).

Nu kanske du tänker: det där låter ju bra, men kommer Eliasson tacka ja? Han är ju trots allt socialdemokrat!

Jag är övertygad om att Eliasson kommer att tacka ja. Skälet är enkelt. Jan Eliasson trivs i rampljuset och tycks vara mer än lovigt fåfäng. Jag kan svårligen se att han kan tacka nej till att gå till historien som den förste socialdemokratiske ministern i en borgerlig majoritetsregering.

Detta beslut kommer givetvis kräva en hel del mod hos den nye statsministern, ett mod jag hoppas att han har och hoppas att han visar.

Jag menar, smaka på det: Jan Eliasson som alliansens utrikesminister.

Hur coolt vore inte det!?

PS. Du som redan har sett den sista säsongen av tv-serien The West Wing kommer att förstå precis vad jag pratar om!
---
Pingat på intressant.se

VALFACIT: Så här kommer valresultatet att bli! Läs det före alla andra!

Grafik från DN

DN publicerade ett dygn före vallokalerans stängning en färsk TEMO-rapport som är rätt intressant. Skulle den vara valresultatet kan man konstatera ett antal anmärkningsvärda saker:

1. Sossarna gör i så fall sitt sämsta val i mannaminne. Persson meddelar att han avgår till nästa partistämma.

2. Folkpartiet - som såg starka ut i augusti - halveras nästan mot förra valresultatet. Spionskandalen kommer att utpekas som främsta orsak till tappet. Leijonborg meddelar att han avgår till nästa partistämma.

3. Moderaterna gör sitt bästa val någonsin. Reinfeldt blir statsminister och hyllas som valets störste hjälte.

4. Göran Hägglund kommer att hyllas som en segrare, trots sämre resultat än förra valet. Att landa som näst största borgerliga parti efter att ha tagit över efter Alf Svensson kommer med rätta ses som en stor bedrift.

5. Centerpartiet kommer dölja sin besvikelse och peka på att "vinden har vänt" och att partiet är på väg uppåt. Maud sitter säkert och räknar med att ta för sig än mer 2010.

6. Vänsterpartiet kommer byta partiledare men Ohly kommer inte avgå självmant. Splittringen inom partiet kommer riskera att spräcka partiet helt.

7. Miljöpartiet kommer vara besvikna. Den som kommer försöka mest att se ut som en vinnare är Peter Eriksson. Men det är också han som tvingas bort på kommande stämma. Wetterstrand sitter kvar. Ny karl lyfts fram som språkrör. Kanske Gustaf Fridolin?

Men nu tror jag inte att detta blir valresultatet i morgon!

Följande korrigeringar tror jag behövs:

1. Sossarna får ett bättre resultat än TEMO, men fortfarande uselt historiskt sett.

2. Folkpartiet blir det minsta borgerliga partiet, med runt 6% av rösterna.

3. Moderaterna får något lägre än TEMO, men fortfarande rekordsiffror.

4. Kd gör ett bättre val än TEMO.

5. Centerpartiet gör ett bättre val än TEMO. Närmare 9% när sista rösten är räknad. Lyckas också bli det tredje stösta partiet, om än marginellt större än kd.

6. Vänsterpartiet får strax över 5% och katastrofen för Ohly är ett faktum.

7. Miljöpartiet gör ett bättre val än TEMO, men Peter Eriksson får gå i alla fall till nästa stämma.

Om drygt ett dygn vet vi kanske hur det blev.

Spännande!
---
Ping pong och allt detdär på intressant.se

Därför skall du rösta på centerpartiet på söndag.

Inspirerad av socialdemokraten Johan Sjölander kommer här min förklaring till varför jag kommer att rösta som jag kommer imorgon.

Detta blev ett väldigt långt inlägg. Läs det bara om du finner nöje i det.

Den korta förklaringen är nämligen att...

- Centerpartiet kommer att förändra och förbättra vårt land.

- Socialdemokraterna har slut på idéer och har misslyckats ta ”nästa steg”.

- Persson behöver bytas ut!

Nåväl, här är då den långa förklaringen:

Mitt aktiva politiska engagemang är nyväckt, men mitt politiska engagemang är medfött. Båda mina föräldrar var politiskt aktiva under min uppväxt.

Mitt första politiska medlemskap var i SSU. Det var en förutsättning för att jag skulle få börja sända på fritidsgårdens närradiostation i Helsingborg. Jag betalade aldrig någon medlemsavgift och skrev aldrig på någon ansökan. Värdet för SSU var då (som tills nyligen) sannolikt möjligheten att få aktivitetsstöd för alla medlemmar man påstod sig ha.

Det tog för övrigt över ett år att bli avskriven som medlem i SSU. Först efter jag med brev skrivet på Centerns brevpapper förklarade att jag var ordförande i CUF i Helsingborg och avsåg att gå till pressen om de inte avförde mig från deras rullor släppte ”rörelsen” taget om mig. Det var då min femte begäran om att bli avförd ur registren.

Nåväl, ordförande i CUF i Helsingborg!? Jag var politiskt aktiv med andra ord? Nej, inte riktigt; genom mitt ordförandeskap (vi var väl 5-6 aktiva medlemmar) hade jag kontroll över Radio CRS (CUFs Radio Service) och det var detta som lockade mig till politiken då. Radion.

Nu när radio sedan länge är mitt yrke så kan jag ibland stillsamt skicka en tacksamhetens tanke till ”gamla” Helsingborgscentern som lät oss "radionördar" hållas.

Jag har tidigare angett mina barn som mitt främsta skäl att ge mig in i politiken. Detta är förvisso i allra högsta grad sant. Men det är inte hela sanningen.

Jag gillar debatten. Jag gillar visioner. Jag gillar hantverket inom politiken. Att övertyga, kompromissa och besluta. Att sakta men säkert påverka och förändra. Detta lockar mig till politiken, fast jag är väl medveten om de dolda maktstrukturerna, trögheten och byråkratin.

När jag bestämde mig för att aktivera mig i politiken igen var det inte självklart att det skulle bli Centerpartiet. Jag hade historiskt röstat både på m, kd, c och s i Riksdagsvalet. I den ordningen dessutom.

Att jag i förra valet valde bort de borgerliga var en följd av att jag inte hade uppskattat regeringen Bildts tid vid makten. När sedan centern under ”smygsossen” Olof Johansson hade blivit ett stödparti åt sossarna kunde jag ju lika gärna rösta på sossarna direkt. Stabilitet var det jag sökte då.

Jag har alltid uppfattat mig själv som en typisk mittenväljare. Varken mörkblå eller blodröd. I teorin skulle alltså partiet i den politiska ”centern” vara partiet för mig. Det var det eller att bli en ”högersosse” som var alternativen.

Det som fick mig att bestämma mig för centerpartiet och alliansen var helt enkelt verkligheten.

Den stabilitet som jag hade sökt infann sig nämligen också. Men inte som jag hade tänkt mig. Bristerna inom skola, vård och omsorg samt inom rättsväsendet och kriminalvården har stabiliserats. Arbetslösheten och utanförskapet döljs med hjälp av propagandaknep där negativa ord byts mot positiva eller neutrala. Detta är socialdemokraternas Sverige.

Samtidigt som detta hade gått upp för mig noterade jag att centerpartiet hade hittat kärnan i sin politiska identitet och klarat av att omsätta det till 2000-talet.

Den småskaliga (småföretagaren) bonden med en önskan att få rå sig själv och en önskan att värna miljön och naturen hade moderniserats till en småföretagare som även han/hon ville rå om sig själv och leva i ett land där staten litade på att du var kapabel att fatta de flesta besluten som rörde ditt liv själv, samtidigt som miljöfrågorna var för viktiga för att lämnas helt till (varning för fördomar) skäggiga farbröder med gamla amazonbilar som röstade på miljöpartiet de gröna.

Centerpartiet hade helt enkelt blivit ett tydligt, modernt, miljömedvetet och framåtskridande socialliberalt parti helt i min smak.

Därför kommer jag att rösta på centerpartiet imorgon.

För Sverige behöver en nu regering på söndag och den regeringen behöver ett starkt centerparti som kan värna den lilla människan och vår miljö.

Jag hoppas du håller med och röstar som jag!

Träffade Maud idag.

Per Ankersjö, Solveig Ternström och Maud Olofsson valspurtar i Stockholms city.

Maud Olofsson valspurtade i centrala Stockholm idag. Tog med mig sonen och gick dit för att ge mitt stöd så här i valrörelsens sista skälvande timmar.

Fick också möjlighet att träffa henna och språkas lite.

Hon är en förtjusande personlighet som det är mycket lätt att charmas av.

Min son och min partiledare.

Känns bra att ha en partiledare som är så lätt att tycka om.

BTW: I morgon ger vi Göran Persson ledigt i minst fyra år så han kan åka till sitt älskade "Torp" med sin Anitra och ta igen sig efter 10 år som statsminister.

Göran Persson låter som en förlorare INNAN valet!

Först sitter han och surar i TV4 studion. Och nu det här:

– Vi har haft en av de största skandalerna i svensk politik i modern tid i den här valrörelsen och den har fortfarande inte blivit klarlagd. Om de borgerliga vinner valet så kan det mycket väl vara just därför att man gjort det här intrånget i våra datorer. Det är en demokratisk skandal som är av sådan omfattning att om man skulle missa att klara ut vad som hänt före valet, så faller ansvaret väldigt tungt på folkpartiet och Lars Leijonborg.

Detta slänger Göran Persson ut sig idag när han röstade på Kungsholmens bibliotek. Det låter som en förlorare som ursäktar sig i förväg. Och det imponerar i alla fall inte på mig!

Med Perssons resonemang kan man ju även hävda det omvända. Att det är folkpartiets fel om alliansen INTE vinner valet.

Efter att ha följt valrörelsen nära de senaste veckorna och pratat mycket med ”vanligt folk” har jag själv landat i analysen att den största förloraren av spionskandalen kommer att bli folkpartiet själva men att alliansens övriga partier knappast kommer att skadas av det inträffade. Inte heller den ”skada” som socialdemokraterna kan ha lidit av att folkpartiet suttit inne på förhandsinformation kan ens i min vildaste fantasi vara tillräcklig för att påverka valresultatet.

Det är nog helt enkelt så att fler och fler ”mittenväljare” (de som avgör varje val) börjar genomskåda den socialdemokratiska valpropagandan som tas fram vart fjärde år.

Skolorna ser ut som de gör. Vården fungerar som den fungerar. Polisens tillkortakommanden är vad de är. Och allt detta har skett under Perssons vakt.

Med andra ord: Det valfläsk som skulle behövas för att låsa valet till sossarnas fördel finns inte.

Spelet är över och Persson vet det.

Det är därför som han redan nu börjar skylla ifrån sig.
---
Pingat på intressant.se

Vad hände Göran Persson? Är du sur?

Det var en småaktig och "liten" statsminister som satt i TV4:s studio igår. Till synes minder nöjd med att "bara" vara en av sju partiledare.

Hans påhopp på Lars Leijonborg var inte bara plumt och tanklöst, det var också ytterst dåligt taktik.

Socialdemokraternas partiledare ger ett surt intryck, som om han vet att det kommer att spricka på söndag!?

Med tanke på att socialdemokraterna kör egna opinionsundersökningar kanske han har anledning att sura och uppträda buffligt?

Hoppas!
---

Leijonborg håller en varg om öronen

"Auribus teneo lupum"

Fritt översatt: "Jag håller en varg om öronen".

Detta gamla latinska uttryck används när man sitter i en knepig situation.

Om man inte släpper taget riskerar man att råka illa ut... Släpper man taget riskerar man likväl att råka illa ut.

Får mig att tänka på en partiledare och dennes före detta partisekreterare.
---

Maud Olofsson dominerade Guillou och Rosenberg

Den ivriga bävern Maud var den överlägset bästa partiledaren i TV4:as stora partiledarutfrågning igår.

Visserligen är jag svårt partisk i frågan, men ni som läser denna blogg hyfsat regelbundet vet ochså att jag anstränger mig att vara så objektiv som jag bara kan.

Mauds ibland irriterande ivrighet var inte ett problem igår. Hon var cool, självsäker och lyckades både charma och "platta till" de två utfrågarna genom att resonera fram till en punkt där deras frågor framstod som både besvarade och aningen överflödiga.

Efter Maud rankar jag denna valrörelses stora överraskning: Göran Hägglund, som inte var lika bra som Maud på att tackla Jan och Göran, men han gav ett seriöst med avspänt intryck.

Reinfeldt börjar man få rutin på att se i rutan vid det här laget. Varken bra eller dåligt.

Och till sist den arma kraken Lars Leijonborg som inte klarade av att svara rakt på den ganska enkla frågan från Rosenberg, Istället för att slingra sig borde han ha svarat:

- Om det är som du (Rosenberg) säger så ljög Jakobsson. Desto bättre att han i så fall avgick. Men då jag inte vet exakt hur orden föll så vill jag inte uttala mig kategoriskt.

Lars Leijonborgs lojalitet mot Jakobsson är hedervärd men inte särskilt taktiskt lämplig 4 dagar före valet.
---

Vanligtvis en skitsak...

Folkpartiets rättspolitiske talesman, och enligt vissa en tänkbar justitieminister i en alliansregering, Johan Pehrson har kört mot rött ljus och blivit av med körkortet i två månader efter beslut från länsstyrelsen i Skåne län.

Normalt sätt är väl denna typ av "nyheter" skitsaker i det stora hela. Många väljare, inklusive undertecknad, har säkert själva "fuskat" i trafiken från tid till annan.

Men med allt som just nu drabbar folkpartiet så blir detta ytterligare ett exempel på hur "batongliberalerna" drabbas av sina egna "batonger".

Fall på eget grepp brukar det också kallas!