TOPP 10. De viktigaste partiledarna i valet 2010

Här listas de tio partiledare som inför det kommande valet kommer att betyda mest för sitt partis framgångar och/eller motgångar.

Vi börjar med nummer 10:

10. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna
Jimmie verkar vara rätt beskedlig och klarade sig oförskämt bra i duellen med Maud Olofsson i tv-soffan då det begav sig. Han kommer knappast att dra sitt parti till stora framgångar i kraft av sin personlighet, men han kommer knappast att skada SD heller. SD:s största problem är inte dess partiledare utan dess politik. Gott så.

9. Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ
Gudrun har fortfarande ”det”. Att elda upp en pr-firmas pengar för att ge direkt och indirekt pr åt denna firma känns dock lite ”skitnödigt”. Gudruns största svaghet är bristen på stabil plattform. F! är ett marginaliserat parti som gör det svårt för henne att komma till tals. Skulle V förlåta henne (och vice versa) hade saken varit en helt annan.

8. Mona Sahlin, Socialdemokraterna
Listans överraskning. Men ändå inte. Efter katastrofvalet 2006 konstaterade Mona Sahlin nyktert: ”Alla skulle med men ingen visst vart.” Att ”bäst för datumet” hade passerats på Göran Persson insåg alla, till sist även Persson själv. Tankefelet blev att man till varje pris skulle ha en kvinna som partiledare. En tanke jag känner stor sympati för, och om man hade hittat en lämplig kvinna, som tackade ja, hade läget för sossarna säkert sett annorlunda ut.

Lite med facit i hand kan man konstatera att de lämpliga kandidaterna (t ex Wallström) tackade nej och de lämpliga männen var otänkbara av ovan nämnda skäl. Kvar blev det en Mona som ville så väl. Det skulle lyssnas, moderniseras och tas omtag. Rörelsen skulle vederkvickas. Det bidde en tumme. – om en det. Inte ens socialdemokratiska väljare gillar sin partiledare nämnvärt. Förlorar de rödgröna valet blir det sorti Sahlin. Vinner de kommer Sahlins ställning sannolikt vara ytterst svag i alla fall.

7. Lars Ohly, Vänsterpartiet
Jag tycker att Lars Ohly har en behaglig röst och en sympatisk framtoning. Men vad säger han? Och hur skall V kunna behålla sin särställning som vänsterparti i allians med S och MP. De har redan nu hamnat i en destruktiv spiral av att säga en sak och göra uppgörelser som leder till helt andra saker. Denna rävsax kommer sannolikt att försvaga Vänsterpartiet på ett sätt som inte ens Schyman i sina glansdagar skulle kunna vrida sig ur. Trist för Lasse och hans parti, men jag klagar inte.

6. Göran Hägglund, Kristdemokraterna
2006 förutspådde jag att Göran Hägglund skulle avgå efter valet. Att fylla Alf Svenssons fallna mantel ansåg jag vara omöjligt. Jag hade fel – och rätt. Hägglunds ställning inom KD, som balanserar på 4-procentsärrens brant, tycks vara ohotad. Göran är kvick i repliken och ofta tydlig i sin retorik. Någon Alf Svensson är han dock inte. Kristdemokraterna har däremot svårt att få till ett politisk budskap som får partiet att lyfta. För Alliansens skull hoppas jag att de klarar sig kvar.

5. Peter Eriksson, Miljöpartiet
Peter Eriksson är en bra partner till Maria Wetterstrand. Lite norrländsk och sävlig. Tuff internt. Han har lyckats få MP att släppa en del av sina mer udda ståndpunkter, med slopandet av EU-motståndet som den främsta bedriften. Han har varit med och gjort MP salongsfähiga. Gott så. Som ensamt språkrör för MP skulle han placerats längre ned på listan, men i kombo med Wetterstrand hör han hemma på en stabil femteplats.

4. Jan Björklund, Folkpartiet
Tydlig. Jan Björklund är tydlig. Ibland lite för tydlig. Det är symptomatiskt att FP:s valaffischer innehåller mängder av versioner och budskap när partiet i allt väsentligt är kända för skolpolitik. Jan kan ibland bli lite vass och uttrycker sig gärna med inledningsfrasen ”sanningen är ju den…” Jag har personligen oerhört svårt för personer som söker patent på sanningen. Särskilt inom politiken.

3. Maud Olofsson, Centerpartiet

När Maud är som bäst är hon helt enkelt bäst. Ingen annan aktiv partiledare kan uppbåda lika mycket äkta pathos som Maud Olofsson. När dagsformen är dålig kan hon dock tendera att försvinna litet. Om Centerpartiet skall rycka upp sig i valets slutspurt kommer mycket av ansvaret för detta vila på Mauds axlar. Hon vet detta och räds inte ansvaret. Det är bara att hoppas på formtopp i september.

2. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna
”Karismatisk som en torktumlare”. Inte mina ord, men lite talande för vår statsminister. Valrörelsen 2006 brukade jag skoja när Persson och Reinfeldt möttes att ”den smala sossen är Reinfeldt”. Fredrik Reinfeldt och hans skickliga medarbetare har lyckats förvandla bilden av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet utan att tappa särskilt många ”gamla” moderater och dessutom fått en hel drös nya väljare. Lite som ”New Labour” under Tony Blair. Men där Tony Blair var karismatisk som få är Reinfeldt snarare trygg och trist. Missförstå mig rätt. Det funkar ju uppenbarligen. Ansvar, måttlighet och eftertänksamhet tycks vara uppskattade egenskaper hos stora delar av väljarkåren

1. Maria Wetterstrand, Miljöpartiet
Maria Wetterstrand är ett fenomen. Hon har egentligen aldrig satts på prov. Inga interna strider. Inga ideologiska maktkamper. Ingen egentlig erfarenhet av ett liv utanför studierna eller politiken. Ändå är hon denna listas självklara etta. Ingen annan partiledare betyder just nu lika mycket för sitt parti som Maria. Hon är erkänt skicklig i debatter med sitt sakliga och tydliga sätt där det samtidigt hela tiden finns ett äkta pathos i bakgrunden. Hennes uppenbara ideologilöshet gör det lätt för henna att kryssa mellan olika ståndpunkter utan att fastna i jobbiga lägen. Mycket av det tossiga i MP:s politik försvinner när Maria talar. Hon är nämligen bäst på att peka finger på motståndarens tillkortakommanden snarare än att kunna ge några bra besked om sin egen politik.

Att hon dessutom är förhållandevis ung, och attraktiv jämfört med de övriga partiledarna kan ju knappast skada i dagens ytliga mediasamhälle. Precis som vi fått uppleva Westerbergseffekten, Schymaneffekten och Leijonborgseffekten ligger det i luften att vi efter valet 2010 kommer att tala om Wetterstrandseffekten. Det kanske är för väl för Alliansen att Maria måste avgå som språkrör under nästa mandatperiod!?

Mona Sahlin avgår efter valet.

I dagarna har det i media ”avslöjats” att Maud Olofsson kommer att avgå efter valet 2010. Uppgifterna verkar bygga på lika delar logiskt tänkande och önsketänkande. Ingen annan av de nuvarande riksdagspartiledarna har suttit lika länge som partiledare som Maud.

Med tanke på att både Lars Leijonborg och Göran Persson satt ca 10 år på sina poster är det ju inte helt taget ur luften att Maud kanske väljer att tacka för sig någon gång under nästa mandatperiod. Hur det verkligen förhåller sig med den saken vet sannolikt bara Maud själv, om hon ens har funderat på frågan. När jag möter henne verkar hon mer fokuserad på att leda ”sitt” parti till ännu en valseger.

Enligt en liknande logik borde vi redan i dag ställa oss frågan vem som skall ersätta Mona Sahlin efter valet.

Skall man tro det samlade opinionsläget kring Sahlin så finns det nämligen ingen annan rimlig slutsats än att hon avgår under nästa mandatperiod. Hon saknar förtroende inte bara hos en majoritet av svenska folket utan även, lite överraskande, har lågt förtroende hos potentiella socialdemokratiska väljare.

Mona Sahlin är helt enkelt en belastning för sitt parti på ett sätt som sällan skådats. Men nu har man ”tagit Fan i båten”, så det är väl bara att bita ihop och ro vidare till den 19 september.

Om de rödgröna inte vinner valet är saken solklar. Om hon inte avgår på valnatten så kommer hon lämna så snart det är lämpligt. Tuffare blir det om olycka skulle vara framme och de rödgröna vinner regeringsmakten. Då uppträder den pikanta situationen att vi får kanske Sveriges minst förtroendegivande statsminister.

En stukad ledare som sannolikt har fått Sveriges högsta politiska ämbete genom att föra sitt parti till ett av de sämsta valresultaten någonsin (av opinionssiffrorna att döma). Att låta ett sådant sänke – statsminister eller inte – leda sitt parti till ett ännu värre valresultat 2010 vore politiskt självmord. Något jag inte tror att S är benägna att begå. Alltså kommer Mona Sahlin av något lämplig privat skäl lämna över makten till en mer medial efterträdare före 2014.

Vem det blir? Inte vet jag. Lika lite som jag vet vem som kommer att ersätta Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson eller Lars Ohly.

Spontant tänker jag på Thomas ”Teflonmannen” Bodström som hugad spekulant. Kanske Carin Jämtin? Ilja Batljan?

Själv håller jag tummarna för att Per Nuder kommer tillbaka och ”frälser” partiet… Hoppas! ;-)

---

Några andra som bloggar kring detta: Per Ankersjö, Ring Broman, P-O Kjellberg, Martin Moberg, och Jinge.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

Göran gör bort sig och sitt parti!

Det finns de som påstår att ärlighet varar längst… Fan trot!?

Göran Perssons uppriktighet i Erik Fichtelius dokumentär är inte befriande. Den är plump och småaktig. Göran Persson tycks vara en mycket liten människa med väldigt låga tankar om sin omgivning. Alla påståenden om att han kan vara en buffel och mobbare bekräftas nu av Göran Persson själv.

Tajmingen är för övrigt hejdlöst dåligt vald ur ett socialdemokratiskt hänseende. Om nu Göran Persson är hälften så mycket strateg som han tycker själv borde han ha insett att tidpunkten för dokumentären – Monas Sahlins första arbetsdags som ny partiordförande för (s) – är optimal för att skada henne och i dess förlängning, partiet.

Redan i lördags såg vi en partiledare som istället för att tona ned sig och avgå med gott om ”plats” för framtidens ordförande istället tog för sig av både talartid och rampljus. Göran bröt därmed mot sina företrädares, Tage Erlander och Ingvar Carlsson, mer tillbakadragna sätt att tacka partiet.

Det hela grundar sig givetvis i att Göran Persson inte gillar Mona Sahlin och sannolikt aldrig har gjort det. Starka kvinnor tycks inte vara Görans grej (se Margot Wallström). Han tycker uppenbarligen att Mona Sahlin är en ovärdig efterträdare och har svårt att dölja detta.

Nu sitter han säkert på sitt Torp och gnuggar händerna av förtjusning åt den uppståndelse hans uttalanden i dokumentärer får. Göran verkar gilla att stå i centrum.

Som centerpartist har jag svårt att hålla mig för skratt åt det interna pajkastandet som Göran ägnar sig åt. Skrattet fastnar dock i halsen när bilderna på Olof Johansson dyker upp i rutan. Att så tydligt bli påmind om stödsosseriet var jobbigt, även för en som inte var med i partiet på den tiden.

Nåväl. Summan av det hela är att Göran Persson gör bort sig och sitt parti och gör det svårt även för hans beundrare och vänner att försvara det han ställer till med genom denna dokumentär. Eller som talesättet säger:

- Det A säger om B, säger mer om A än B.

Och så blev det… MONA!?

På valnatten, när Göran Persson meddelade sin avgång var det nog få som direkt tänkte på Mona Sahlin när Persson talade om att en ny och yngre förmåga skulle ta partiet vidare.

”Alla” tycktes vilja ha Margot Wallström, Frälsaren från Bryssel. Men hon ville inte. Jobbet som socialdemokraternas första kvinnliga ordförande och på sikt Sveriges första kvinnliga statsminister lockade inte tillräckligt. Både märkligt och begripligt på samma gång.

Nu tyder allt på att den ”nya förmågan” blir kvinnan som skulle ha haft jobbet förra gången man bytte ordförande i Socialdemokraterna.
Mona Sahlin, en politiker som tycks lämna få människor oberörda. Är hon ledaren som klarar att ena ett sargat och splittrat parti? Är hon ledaren som kan blåsa nytt liv i en avsomnade idédebatt om hur socialdemokratin skall förmå att vara relevanta i en ny tid präglad av helt andra ekonomiska och sociala förutsättningar än de som rädde vid partiets födelse?

Ja, inte vet jag. Jag gillar instinktivt inte Mona Sahlin. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men å andra sidan är jag inte heller helt bekväm med Reinfeldt heller. En lagom dos skepsis mot makthavarna är nog bara bra.

Av diverse artiklar framgår tydligt att Mona har gott om fiender inom partiet. Min undran är om inte dessa både kommer både hjälpa och stjälpa Mona Sahlin.

Hjälpa genom att tvinga Mona inledningsvis att vara skärpt och på helspänn hela tiden och stjälpa genom att hoppa på henne som galna vargar om hon skulle snubbla för hårt.

Monas främsta skydd torde vara bristen på jämbördiga kvinnliga kandidater.

Kvar finns frågan som många ställer sig, men som får vågar säga högt…

Blir det Mona för att hon är den bästa kandidaten eller för att hon är den enda kvalificerade kvinnan som inte sagt nej ännu?

Hur det nu är med just den saken så känner jag på mig att det kommer bli bra ändå. Sossarna kommer få en bra partiledare och Alliansens chanser att få fyra nya år i valet 2010 blev lite bättre.