Därför måste Reinfeldt utse Eliasson till utrikesminister!

Det spekuleras och diskuteras kring kommande ministerposter i den kommande alliansregeringen under statsminister Reinfeldt.

Traditionellt sett är Finansen och UD de tyngsta ministerposterna efter statsministern. Och därför måste tunga borgerliga namn besätta dessa poster tycks man mena.

Lars Leijonborg har förts fram som en möjlig utrikesminister… tillåt mig fnysa föraktfullt åt den sällsynt dåliga idén!

Även Maud Olofsson har nämnts, men det är inte på UD hon kommer att göra mest nytta.

Carl Bildts namn har förts fram och förkastats i samma mening, då Carl och Fredrik inte direkt har ett harmoniskt förflutet och Reinfeldt nog skall akta sig för att, som ny statsminister, ha en före detta statsminister i sin regering.

Den givne utrikesministern är Jan Eliasson. Han skulle vara perfekt på så många sätt.

Hans kvalifikationer är oomtvistade. Jan Eliasson är en sällsynt lyckad diplomat med en utrikespolitisk erfarenhet och ett i diplomatiska kretsar mycket gott rykte. När Persson tillkännagav Eliasson som Freivalds efterträdare var det ingen ur den borgerliga oppositionen som hade något negativt att erinra.

Men det är inte därför Eliasson vore perfekt. Hans främsta förtjänst är den symboliska. Alliansen har längre kritiserat socialdemokraterna förkärlek att tillsätta olika poster inom statsförvaltningen med partikamrater baserat på lojalitet snarare än kompetens.

Skulle Reinfeldt våga visa att det är dags att leva som man lär och stillsamt meddela att den bästa kandidaten till jobbet som utrikesminister råkar vara en sosse och det faktumet är ovidkommande då det är kompetensen som styr. Skulle han våga säga det skulle vår nye statsminister bli historisk och sannolikt gå hem än mer i ”stugorna” (särskilt i de socialdemokratiska stugorna).

Nu kanske du tänker: det där låter ju bra, men kommer Eliasson tacka ja? Han är ju trots allt socialdemokrat!

Jag är övertygad om att Eliasson kommer att tacka ja. Skälet är enkelt. Jan Eliasson trivs i rampljuset och tycks vara mer än lovigt fåfäng. Jag kan svårligen se att han kan tacka nej till att gå till historien som den förste socialdemokratiske ministern i en borgerlig majoritetsregering.

Detta beslut kommer givetvis kräva en hel del mod hos den nye statsministern, ett mod jag hoppas att han har och hoppas att han visar.

Jag menar, smaka på det: Jan Eliasson som alliansens utrikesminister.

Hur coolt vore inte det!?

PS. Du som redan har sett den sista säsongen av tv-serien The West Wing kommer att förstå precis vad jag pratar om!
---
Pingat på intressant.se

Göran Persson låter som en förlorare INNAN valet!

Först sitter han och surar i TV4 studion. Och nu det här:

– Vi har haft en av de största skandalerna i svensk politik i modern tid i den här valrörelsen och den har fortfarande inte blivit klarlagd. Om de borgerliga vinner valet så kan det mycket väl vara just därför att man gjort det här intrånget i våra datorer. Det är en demokratisk skandal som är av sådan omfattning att om man skulle missa att klara ut vad som hänt före valet, så faller ansvaret väldigt tungt på folkpartiet och Lars Leijonborg.

Detta slänger Göran Persson ut sig idag när han röstade på Kungsholmens bibliotek. Det låter som en förlorare som ursäktar sig i förväg. Och det imponerar i alla fall inte på mig!

Med Perssons resonemang kan man ju även hävda det omvända. Att det är folkpartiets fel om alliansen INTE vinner valet.

Efter att ha följt valrörelsen nära de senaste veckorna och pratat mycket med ”vanligt folk” har jag själv landat i analysen att den största förloraren av spionskandalen kommer att bli folkpartiet själva men att alliansens övriga partier knappast kommer att skadas av det inträffade. Inte heller den ”skada” som socialdemokraterna kan ha lidit av att folkpartiet suttit inne på förhandsinformation kan ens i min vildaste fantasi vara tillräcklig för att påverka valresultatet.

Det är nog helt enkelt så att fler och fler ”mittenväljare” (de som avgör varje val) börjar genomskåda den socialdemokratiska valpropagandan som tas fram vart fjärde år.

Skolorna ser ut som de gör. Vården fungerar som den fungerar. Polisens tillkortakommanden är vad de är. Och allt detta har skett under Perssons vakt.

Med andra ord: Det valfläsk som skulle behövas för att låsa valet till sossarnas fördel finns inte.

Spelet är över och Persson vet det.

Det är därför som han redan nu börjar skylla ifrån sig.
---
Pingat på intressant.se

Vad hände Göran Persson? Är du sur?

Det var en småaktig och "liten" statsminister som satt i TV4:s studio igår. Till synes minder nöjd med att "bara" vara en av sju partiledare.

Hans påhopp på Lars Leijonborg var inte bara plumt och tanklöst, det var också ytterst dåligt taktik.

Socialdemokraternas partiledare ger ett surt intryck, som om han vet att det kommer att spricka på söndag!?

Med tanke på att socialdemokraterna kör egna opinionsundersökningar kanske han har anledning att sura och uppträda buffligt?

Hoppas!
---

Leijonborg håller en varg om öronen

"Auribus teneo lupum"

Fritt översatt: "Jag håller en varg om öronen".

Detta gamla latinska uttryck används när man sitter i en knepig situation.

Om man inte släpper taget riskerar man att råka illa ut... Släpper man taget riskerar man likväl att råka illa ut.

Får mig att tänka på en partiledare och dennes före detta partisekreterare.
---

Maud Olofsson dominerade Guillou och Rosenberg

Den ivriga bävern Maud var den överlägset bästa partiledaren i TV4:as stora partiledarutfrågning igår.

Visserligen är jag svårt partisk i frågan, men ni som läser denna blogg hyfsat regelbundet vet ochså att jag anstränger mig att vara så objektiv som jag bara kan.

Mauds ibland irriterande ivrighet var inte ett problem igår. Hon var cool, självsäker och lyckades både charma och "platta till" de två utfrågarna genom att resonera fram till en punkt där deras frågor framstod som både besvarade och aningen överflödiga.

Efter Maud rankar jag denna valrörelses stora överraskning: Göran Hägglund, som inte var lika bra som Maud på att tackla Jan och Göran, men han gav ett seriöst med avspänt intryck.

Reinfeldt börjar man få rutin på att se i rutan vid det här laget. Varken bra eller dåligt.

Och till sist den arma kraken Lars Leijonborg som inte klarade av att svara rakt på den ganska enkla frågan från Rosenberg, Istället för att slingra sig borde han ha svarat:

- Om det är som du (Rosenberg) säger så ljög Jakobsson. Desto bättre att han i så fall avgick. Men då jag inte vet exakt hur orden föll så vill jag inte uttala mig kategoriskt.

Lars Leijonborgs lojalitet mot Jakobsson är hedervärd men inte särskilt taktiskt lämplig 4 dagar före valet.
---