På valnatten, när Göran Persson meddelade sin avgång var det nog få som direkt tänkte på Mona Sahlin när Persson talade om att en ny och yngre förmåga skulle ta partiet vidare.”Alla” tycktes vilja ha Margot Wallström, Frälsaren från Bryssel. Men hon ville inte. Jobbet som socialdemokraternas första kvinnliga ordförande och på sikt Sveriges första kvinnliga statsminister lockade inte tillräckligt. Både märkligt och begripligt på samma gång.
Nu tyder allt på att den ”nya förmågan” blir kvinnan som skulle ha haft jobbet förra gången man bytte ordförande i Socialdemokraterna.
Mona Sahlin, en politiker som tycks lämna få människor oberörda. Är hon ledaren som klarar att ena ett sargat och splittrat parti? Är hon ledaren som kan blåsa nytt liv i en avsomnade idédebatt om hur socialdemokratin skall förmå att vara relevanta i en ny tid präglad av helt andra ekonomiska och sociala förutsättningar än de som rädde vid partiets födelse?
Ja, inte vet jag. Jag gillar instinktivt inte Mona Sahlin. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men å andra sidan är jag inte heller helt bekväm med Reinfeldt heller. En lagom dos skepsis mot makthavarna är nog bara bra.
Av diverse artiklar framgår tydligt att Mona har gott om fiender inom partiet. Min undran är om inte dessa både kommer både hjälpa och stjälpa Mona Sahlin.
Hjälpa genom att tvinga Mona inledningsvis att vara skärpt och på helspänn hela tiden och stjälpa genom att hoppa på henne som galna vargar om hon skulle snubbla för hårt.
Monas främsta skydd torde vara bristen på jämbördiga kvinnliga kandidater.
Kvar finns frågan som många ställer sig, men som får vågar säga högt…
Blir det Mona för att hon är den bästa kandidaten eller för att hon är den enda kvalificerade kvinnan som inte sagt nej ännu?
Hur det nu är med just den saken så känner jag på mig att det kommer bli bra ändå. Sossarna kommer få en bra partiledare och Alliansens chanser att få fyra nya år i valet 2010 blev lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar