Mona Sahlin avgår efter valet.

I dagarna har det i media ”avslöjats” att Maud Olofsson kommer att avgå efter valet 2010. Uppgifterna verkar bygga på lika delar logiskt tänkande och önsketänkande. Ingen annan av de nuvarande riksdagspartiledarna har suttit lika länge som partiledare som Maud.

Med tanke på att både Lars Leijonborg och Göran Persson satt ca 10 år på sina poster är det ju inte helt taget ur luften att Maud kanske väljer att tacka för sig någon gång under nästa mandatperiod. Hur det verkligen förhåller sig med den saken vet sannolikt bara Maud själv, om hon ens har funderat på frågan. När jag möter henne verkar hon mer fokuserad på att leda ”sitt” parti till ännu en valseger.

Enligt en liknande logik borde vi redan i dag ställa oss frågan vem som skall ersätta Mona Sahlin efter valet.

Skall man tro det samlade opinionsläget kring Sahlin så finns det nämligen ingen annan rimlig slutsats än att hon avgår under nästa mandatperiod. Hon saknar förtroende inte bara hos en majoritet av svenska folket utan även, lite överraskande, har lågt förtroende hos potentiella socialdemokratiska väljare.

Mona Sahlin är helt enkelt en belastning för sitt parti på ett sätt som sällan skådats. Men nu har man ”tagit Fan i båten”, så det är väl bara att bita ihop och ro vidare till den 19 september.

Om de rödgröna inte vinner valet är saken solklar. Om hon inte avgår på valnatten så kommer hon lämna så snart det är lämpligt. Tuffare blir det om olycka skulle vara framme och de rödgröna vinner regeringsmakten. Då uppträder den pikanta situationen att vi får kanske Sveriges minst förtroendegivande statsminister.

En stukad ledare som sannolikt har fått Sveriges högsta politiska ämbete genom att föra sitt parti till ett av de sämsta valresultaten någonsin (av opinionssiffrorna att döma). Att låta ett sådant sänke – statsminister eller inte – leda sitt parti till ett ännu värre valresultat 2010 vore politiskt självmord. Något jag inte tror att S är benägna att begå. Alltså kommer Mona Sahlin av något lämplig privat skäl lämna över makten till en mer medial efterträdare före 2014.

Vem det blir? Inte vet jag. Lika lite som jag vet vem som kommer att ersätta Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson eller Lars Ohly.

Spontant tänker jag på Thomas ”Teflonmannen” Bodström som hugad spekulant. Kanske Carin Jämtin? Ilja Batljan?

Själv håller jag tummarna för att Per Nuder kommer tillbaka och ”frälser” partiet… Hoppas! ;-)

---

Några andra som bloggar kring detta: Per Ankersjö, Ring Broman, P-O Kjellberg, Martin Moberg, och Jinge.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

När sossarna har rätt om trängselskatter, så har de rätt

Carin Jämtin, socialdemokraternas oppositionsborgarråd i Stockholms Stadshus går i dag på DN Debatt ut med budskapet att de inte kommer att stödja trängselskatterna om man inte från staten skjuter till resurser till SL så att kollektivtrafiken på ett rimligt sätt kan möta den förväntade ökning av resenärer med kollektiva medel som på rimliga grunder kan antas strömma till.

Socialdemokraternas trovärdighet i trängselskatssfrågan är ju som bekant allt annat än stor efter förra valets svek på lokal nivå för att säkra makten i riket. Att sossarna nu börjar krångla kring trängselskatter igen öppnar onekligen upp graden för angrepp med ord som ”ännu ett svek” och ”hur många gången skall de ändra sig?”.

Det finns dock en avgörande skillnad med detta utspel och Billströms vallöftesbrott.

I denna sak anser jag att socialdemokraterna har fullständigt rätt, och det hedrar dem att ta fajten. Visst ser även jag de taktiska fördelarna i att socialdemokraterna angriper alliansen på det område där enigheten är allt annat än stark (läs: så gott som alla moderater och de flesta folkpartister är emot allt vad trängselskatter heter). Men sakfrågan är relevant oavsett eventuella politiska bonuspoäng.

Kollektivtrafiken knäar redan idag vid rusningstid. Att varje dag behöva stå och trängas till och från jobbet på överfulla bussar, pendeltåg och t-banevagnar är inte direkt något som motiverar fler att ta sig till jobbet kollektivt.

Just att ta resurser från bilisterna och ge till kollektivtrafikåkarna var fiffigt och till synes effektivt.

Att utveckla Stockholms roll som tillväxtregion och finansiell motor i Sverige är viktigare än att värna om moderata bildyrkande, kollektivtrafikföraktande politikers sårade egon.

Småaktiga principer skall aldrig stå ivägen för fungerande lösningar.

Inför trängselskatter. Bygg och förbättra vägnätet och förstärk och förbättra kollektivtrafiken. Inte antingen eller. Både och!

Har vi råd med det kanske du undrar?

Vi har inte råd att låta bli!