Gnäll inte på Stureplanscentern. Ta debatten i stället!

Jag gillar Stureplanscentern!

Dels den rent fysiska avdelningen, som består av ytterst sympatiska och inspirerade män och kvinnor. Jag gillar också den mer metafysiska, symboliska, innebörden av begreppet ”Stureplanscentern”, det vill säga de liberala förnyarna som med mer eller mindre nyliberala tongångar ifrågasätter den nuvarande ordningen och bland annat förespråkar plattskatt, kärnkraft och stora avregleringar inom arbetsrätten.

Många av centerpartisterna som varit pådrivande i motståndet mot FRA-lagen och IPRED-lagen kan ideologiskt (lite slarvigt) anses dela mycket med ”Stureplanscentern”.

Man kan också på goda grunder hävda att Stureplanscentern var en viktig orsak till att Centerpartiet gjorde ett bra val i Stockholm 2006. Deras förmåga att kommunicera och inspirera nya väljargrupper var mycket viktig.

Samtidigt har jag ett problem med Stureplanscentern. Förvisso är det ett mycket angenämt problem. Som utpräglat socialliberal delar jag ofta inte deras ideologiska grundsyn på flera punkter. Detta problem är som sagt angenämt, men samtidigt lite läskigt.

Många av de liberala/nyliberala krafterna som har många rötter i Stureplanscentern består av högskoleutbildade, vältaliga, ideologiskt övertygade personer som jobbar med PR, marknadsföring, i politiska organisationer, på tankesmedjor eller inom media. Dom är pålästa, debattglada och engagerade.

Jag har en längre tid undrat varför dessa personer i så stor utsträckning fått stå oemotsagda i den interna debatten. Jag vet att alla centerpartister inte delar de mest nyliberala och extrema åsikterna. Jag hoppas och tror att man ibland dessutom spetsar till synpunkterna lite för att få större genomslag i media.

De nya och moderna idéer som bland annat Stureplanscentern driver får sällan gehör på riksstämmor och liknande. Jag tycker mig ana att deras synpunkter däremot får bättre genomslag bland inflytelserika politiker och tjänstemän inom partiet.

En förklaring till bristen på intern debatt kan vara att det är tufft att debattera med många av dessa personer. De är helt enkelt mycket skickliga och pålästa.

Jag har fått flera uppgifter om att deras skicklighet och kunskap har skrämt en del till tystnad. Här är det viktigt att ni förstår att jag inte på något sätt kritiserar den som är skicklig på att slåss för sin övertygelse. Tvärt om, jag gillar det. Jag gillar det mycket!

Min kritik är riktad mot alla de centerpartister som har blivit bortskämda med att inte behöva stå upp för sin övertygelse. Alla dom som vant sig med ett slags skenbart inslag av konsensus och att "allt kommer vara som det alltid har varit". Alla dom som inte känner igen sig och ”sitt” Centerparti i de idéer och synpunkter som bland annat Stureplanscentern driver. Alla dom som sitter och muttrar och gnäller runt fikaborden, men som sällan eller aldrig tar till orda offentligt.

Stureplanscentern har tagit, och fortsätter att ta, ett stort ansvar för en viktig idédebatt och belyser behovet av att pröva och ompröva partiets ideologi. Jag gillar det. Det tvingar mig att ta ställning. Det tvingar mig att förankra min övertygelse. Det tvingar mig, trots att det är lite läskigt, att ta debatten med dem vars åsikter jag inte delar.

För mig handlar det inte om absolut rätt eller absolut fel. Det handlar om idéer som möts. Det handlar om olika sätt att se problem och utmaningar och olika sätt att vilja lösa dessa.

I den debatten hjälper vi oss själva som parti med att inte bara tydligare definiera vad vi står för utan också - minst lika viktigt- varför vi står för dem.

Så oavsett om du är nyliberal, liberal, socialliberal, frihetlig, grönliberal eller vad du nu vill kalla dig:

Ge dig in i samtalet. Möt andras engagemang med ditt eget. Gå på möten – och säg något. Skriv insändare. Blogga. Gör något.

Var inte tyst!

---

PS. Detta inlägg lider (helt säkert) av ett antal brister. Den största bristen det faktum att jag klumpar ihop en grupp individer i en klump som inte nödvändigtvis är rättvisande. Det kryllar av liberaler, nya som gamla, som aldrig har och aldrig kommer ha något med Stureplanscentern att göra. Men för enkelhetens skull låter jag, rätt eller fel, Stureplanscentern stå som symbol för en ideologisk riktning inom Centerpartiet.

När sossarna har rätt om trängselskatter, så har de rätt

Carin Jämtin, socialdemokraternas oppositionsborgarråd i Stockholms Stadshus går i dag på DN Debatt ut med budskapet att de inte kommer att stödja trängselskatterna om man inte från staten skjuter till resurser till SL så att kollektivtrafiken på ett rimligt sätt kan möta den förväntade ökning av resenärer med kollektiva medel som på rimliga grunder kan antas strömma till.

Socialdemokraternas trovärdighet i trängselskatssfrågan är ju som bekant allt annat än stor efter förra valets svek på lokal nivå för att säkra makten i riket. Att sossarna nu börjar krångla kring trängselskatter igen öppnar onekligen upp graden för angrepp med ord som ”ännu ett svek” och ”hur många gången skall de ändra sig?”.

Det finns dock en avgörande skillnad med detta utspel och Billströms vallöftesbrott.

I denna sak anser jag att socialdemokraterna har fullständigt rätt, och det hedrar dem att ta fajten. Visst ser även jag de taktiska fördelarna i att socialdemokraterna angriper alliansen på det område där enigheten är allt annat än stark (läs: så gott som alla moderater och de flesta folkpartister är emot allt vad trängselskatter heter). Men sakfrågan är relevant oavsett eventuella politiska bonuspoäng.

Kollektivtrafiken knäar redan idag vid rusningstid. Att varje dag behöva stå och trängas till och från jobbet på överfulla bussar, pendeltåg och t-banevagnar är inte direkt något som motiverar fler att ta sig till jobbet kollektivt.

Just att ta resurser från bilisterna och ge till kollektivtrafikåkarna var fiffigt och till synes effektivt.

Att utveckla Stockholms roll som tillväxtregion och finansiell motor i Sverige är viktigare än att värna om moderata bildyrkande, kollektivtrafikföraktande politikers sårade egon.

Småaktiga principer skall aldrig stå ivägen för fungerande lösningar.

Inför trängselskatter. Bygg och förbättra vägnätet och förstärk och förbättra kollektivtrafiken. Inte antingen eller. Både och!

Har vi råd med det kanske du undrar?

Vi har inte råd att låta bli!