Häromdagen hade jag förmånen att se den nya Bondrullen CASINO ROYALE med den ”nye” Bond i Daniel Craigs gestaltning.Jag har aldrig riktigt fångats av ”grejen” med James Bond. För mig har det alltid varit frågan om svart och vitt. Sexistiskt och ytligt med en on-liner-droppande smokingutklädd snubbe som alltid tar skurken, alltid får tjejen och har tekniska leksaker som oftast är lite väl ”spejsade”. Sällan spännande och sällan engagerande. Mest yta utan djup.
Som underhållning var det oftast okej, men jag tog sällan ”med mig filmen” när jag lämnade biografen. Du vet, sådär man gör när man har sett något riktigt bra och/eller tankeväckande.
CASINO ROYALE är inte en typisk Bondfilm. Den har nämligen djup, känsla, respekt för kvinnor och en story som stundtals engagerar.
Här får vi möta den ”unge” James Bond innan han upphöjts till ”dubbelnollstatus”. Glöm alla Bondfilmer du sett. De finns inte. Här börjar vi om från början. Vissa ”måsten” är inte etablerade ännu. T ex svarar den unge James Bond bartendern som frågar om ”drajan” skall vara rörd eller skakad med ett lätt irriterat: - Ser det ut som jag bryr mig!?
Skurken – excellent spelad av danske Mads Mikkelsen – är inte ute efter världsherravälde utan snarare en girig bankir som tvättar pengar åt terrorister. Hans girighet (med benäget bistånd från James Bond) sätter skurken i klistret och han tvingas anordna en pokerturnering med $ 150.000.000 i potten. James Bond skickas dit för att vinna. Vägen till vinst är inte spikrakt om man säger så.
Parallellt med den storyn finns där en minst lika intressant kärlekshistoria mellan vår lönnmördartjänsteman och dennes landsmaninna från finansdepartementet Vesper Lynd (Eva Green). James Bond och ”äkta” kärlek kan väl aldrig gå ihop tänker du!? Rätt och fel. Det funkar och ger en dimension till denna film som de tidigare saknat. Dessutom ger den en förklaring till den ytlige kvinnokarl som Bond senare blir.
Actionscenerna är överlag fantastiska. Stundtals för långa för min smak men välgjorda och ovanligt realistiska för att vara James Bond.
Allt som allt är detta med mycket bra film som endast lider av att vara aningen för lång.
Den som gör att denna nya Bondfilm är så bra som den är lystrar till namnet Daniel Craig. Hatad och uträknad av många innan han ens hade påbörjat inspelningen har han visat vad man kan göra med karaktären James Bond om man har ett hyfsat manus är själv är en mycket skicklig skådis. Craigs Bond engagerar, imponerar och känns mänsklig och sårbar utan att för den skull tappa den legendariska självsäkerheten. Craig låter oss helt enkelt lära känna James Bond bättre, vilket i sin tur gör att vi bryr oss mer om honom än vi gjort tidigare.
Storyn är smart utan att vara krånglig. De övriga skådespelarna är som sämst mycket bra. Som bäst fantastiska, då täcker jag främst på Dame Judy Dench vars ”M” lyser på ett sätt som hon inte gjort i tidigare Bondfilmer. Antagligen är detta en positiv bieffekt av det faktum att hon denna gång möter en ”riktig” skådespelare och ingen gammal tv-skådis.
När filmen är slut vill man ha mer. Veta mer, se mer och uppleva mer.
Det är första gången en Bondfilm lämnar mig med den känslan.
Betyget måste bli högt. Mycket högt. 4,5 av 5.
Se den – men gå på toa innan du slår dig ned i salongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar