Borde börja blogga igen.

Vi får väl se om lusten faller på...

Förbjuda eller förmå?

Miljöpartiet vill, precis som jag, ha levande stadskärnor med bra kollektivtrafik. De, precis som jag, känner lite olust inför det faktum att det sker en massa korta bilresor till köpcentra på bekostnad av klimatet. Så långt är vi mer eller mindre överens.

Precis som så ofta med Miljöpartiet kan jag jämka mig med deras verklighetsbeskrivning av flera miljöutmaningar. Och precis som så ofta med Miljöpartiet kan jag inte för mitt liv hålla med om deras förslag på lösningar.

Att försöka sig på att förbjuda köpcentrum är dumt, och dömt att misslyckas. Skall politiker besluta över huvudet på vanligt folk var de skall få veckohandla, köpa sina möbler och jaga extrapriser? Skall staten, när vi ändå håller på, expropriera befintliga köpcentrum för att riva dem och anlägga energiskog eller maskrosfält där?

LYCKA TILL!

Själv tror jag på att två faktorer kommer att reda ut detta utan förbud och lagstiftning. För det första kommer teknikutveckling inom fordonsbranschen leda till fordon vars miljöpåverkan på sikt kommer vara ett marginellt problem. För det andra hoppas jag att god stadsplanering samt lite djävlar anamma från handeln inne in städerna ökar attraktiviteten i att handla runt hörnet och därigenom med en sund marknadskraft förmår stadsborna att minska resorna till utkanterna av staden.

Valet för den som bryr sig om miljöfrågorna står mellan två tydliga val. Antingen ett förbudsparti som vill tvinga på sin vilja på medborgarna eller ett socialliberalt parti som vill förmå medborgarna att göra rätt med hjälp av ekonomiska styrmedel i kombination med miljöteknik (t ex den synnerligen lyckade miljöbilspremien).

Valet är ditt.

Albin klär av Mona

Den alltid lika välskrivande Albin Broman roar sig med att finna fel i Mona Sahlins tal i Almedalen.

Han nöjer sig med att påpeka tio felaktigheter. Han hade säkert kunnat tagit med det dubbla.

Läs och begrunda.

Har du tänkt på att...

...förr producerade man varor för att täcka ett behov. Idag producerar man behov för att kunna sälja varor.

TOPP 10. De viktigaste partiledarna i valet 2010

Här listas de tio partiledare som inför det kommande valet kommer att betyda mest för sitt partis framgångar och/eller motgångar.

Vi börjar med nummer 10:

10. Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna
Jimmie verkar vara rätt beskedlig och klarade sig oförskämt bra i duellen med Maud Olofsson i tv-soffan då det begav sig. Han kommer knappast att dra sitt parti till stora framgångar i kraft av sin personlighet, men han kommer knappast att skada SD heller. SD:s största problem är inte dess partiledare utan dess politik. Gott så.

9. Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ
Gudrun har fortfarande ”det”. Att elda upp en pr-firmas pengar för att ge direkt och indirekt pr åt denna firma känns dock lite ”skitnödigt”. Gudruns största svaghet är bristen på stabil plattform. F! är ett marginaliserat parti som gör det svårt för henne att komma till tals. Skulle V förlåta henne (och vice versa) hade saken varit en helt annan.

8. Mona Sahlin, Socialdemokraterna
Listans överraskning. Men ändå inte. Efter katastrofvalet 2006 konstaterade Mona Sahlin nyktert: ”Alla skulle med men ingen visst vart.” Att ”bäst för datumet” hade passerats på Göran Persson insåg alla, till sist även Persson själv. Tankefelet blev att man till varje pris skulle ha en kvinna som partiledare. En tanke jag känner stor sympati för, och om man hade hittat en lämplig kvinna, som tackade ja, hade läget för sossarna säkert sett annorlunda ut.

Lite med facit i hand kan man konstatera att de lämpliga kandidaterna (t ex Wallström) tackade nej och de lämpliga männen var otänkbara av ovan nämnda skäl. Kvar blev det en Mona som ville så väl. Det skulle lyssnas, moderniseras och tas omtag. Rörelsen skulle vederkvickas. Det bidde en tumme. – om en det. Inte ens socialdemokratiska väljare gillar sin partiledare nämnvärt. Förlorar de rödgröna valet blir det sorti Sahlin. Vinner de kommer Sahlins ställning sannolikt vara ytterst svag i alla fall.

7. Lars Ohly, Vänsterpartiet
Jag tycker att Lars Ohly har en behaglig röst och en sympatisk framtoning. Men vad säger han? Och hur skall V kunna behålla sin särställning som vänsterparti i allians med S och MP. De har redan nu hamnat i en destruktiv spiral av att säga en sak och göra uppgörelser som leder till helt andra saker. Denna rävsax kommer sannolikt att försvaga Vänsterpartiet på ett sätt som inte ens Schyman i sina glansdagar skulle kunna vrida sig ur. Trist för Lasse och hans parti, men jag klagar inte.

6. Göran Hägglund, Kristdemokraterna
2006 förutspådde jag att Göran Hägglund skulle avgå efter valet. Att fylla Alf Svenssons fallna mantel ansåg jag vara omöjligt. Jag hade fel – och rätt. Hägglunds ställning inom KD, som balanserar på 4-procentsärrens brant, tycks vara ohotad. Göran är kvick i repliken och ofta tydlig i sin retorik. Någon Alf Svensson är han dock inte. Kristdemokraterna har däremot svårt att få till ett politisk budskap som får partiet att lyfta. För Alliansens skull hoppas jag att de klarar sig kvar.

5. Peter Eriksson, Miljöpartiet
Peter Eriksson är en bra partner till Maria Wetterstrand. Lite norrländsk och sävlig. Tuff internt. Han har lyckats få MP att släppa en del av sina mer udda ståndpunkter, med slopandet av EU-motståndet som den främsta bedriften. Han har varit med och gjort MP salongsfähiga. Gott så. Som ensamt språkrör för MP skulle han placerats längre ned på listan, men i kombo med Wetterstrand hör han hemma på en stabil femteplats.

4. Jan Björklund, Folkpartiet
Tydlig. Jan Björklund är tydlig. Ibland lite för tydlig. Det är symptomatiskt att FP:s valaffischer innehåller mängder av versioner och budskap när partiet i allt väsentligt är kända för skolpolitik. Jan kan ibland bli lite vass och uttrycker sig gärna med inledningsfrasen ”sanningen är ju den…” Jag har personligen oerhört svårt för personer som söker patent på sanningen. Särskilt inom politiken.

3. Maud Olofsson, Centerpartiet

När Maud är som bäst är hon helt enkelt bäst. Ingen annan aktiv partiledare kan uppbåda lika mycket äkta pathos som Maud Olofsson. När dagsformen är dålig kan hon dock tendera att försvinna litet. Om Centerpartiet skall rycka upp sig i valets slutspurt kommer mycket av ansvaret för detta vila på Mauds axlar. Hon vet detta och räds inte ansvaret. Det är bara att hoppas på formtopp i september.

2. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna
”Karismatisk som en torktumlare”. Inte mina ord, men lite talande för vår statsminister. Valrörelsen 2006 brukade jag skoja när Persson och Reinfeldt möttes att ”den smala sossen är Reinfeldt”. Fredrik Reinfeldt och hans skickliga medarbetare har lyckats förvandla bilden av det gamla högerpartiet till det nya arbetarpartiet utan att tappa särskilt många ”gamla” moderater och dessutom fått en hel drös nya väljare. Lite som ”New Labour” under Tony Blair. Men där Tony Blair var karismatisk som få är Reinfeldt snarare trygg och trist. Missförstå mig rätt. Det funkar ju uppenbarligen. Ansvar, måttlighet och eftertänksamhet tycks vara uppskattade egenskaper hos stora delar av väljarkåren

1. Maria Wetterstrand, Miljöpartiet
Maria Wetterstrand är ett fenomen. Hon har egentligen aldrig satts på prov. Inga interna strider. Inga ideologiska maktkamper. Ingen egentlig erfarenhet av ett liv utanför studierna eller politiken. Ändå är hon denna listas självklara etta. Ingen annan partiledare betyder just nu lika mycket för sitt parti som Maria. Hon är erkänt skicklig i debatter med sitt sakliga och tydliga sätt där det samtidigt hela tiden finns ett äkta pathos i bakgrunden. Hennes uppenbara ideologilöshet gör det lätt för henna att kryssa mellan olika ståndpunkter utan att fastna i jobbiga lägen. Mycket av det tossiga i MP:s politik försvinner när Maria talar. Hon är nämligen bäst på att peka finger på motståndarens tillkortakommanden snarare än att kunna ge några bra besked om sin egen politik.

Att hon dessutom är förhållandevis ung, och attraktiv jämfört med de övriga partiledarna kan ju knappast skada i dagens ytliga mediasamhälle. Precis som vi fått uppleva Westerbergseffekten, Schymaneffekten och Leijonborgseffekten ligger det i luften att vi efter valet 2010 kommer att tala om Wetterstrandseffekten. Det kanske är för väl för Alliansen att Maria måste avgå som språkrör under nästa mandatperiod!?

Avhoppens dag

Centerpartiets dag under Almedalsveckan inleds med två avhopp. Ett stort och överraskande och ett litet och väntat.

Att Solveig Ternström inte verkar ha trivts i Riksdagen i allmänhet och efter kärnkraftsuppgörelsen i synnerhet kan knappast ha undgått någon som brytt sig om att titta på frågan.

För mig stod det klart att Solveig inte skulle representera Stockholmscentern på ett bra sätt när jag såg henne på bild tillsammans med Maria Wetterstrand på miljöpartiets hemsida i samband med en antikärnkraftsdemostration. Det var onekligen en lätt bisarr upplevelse att få se en av Centerns två riksdagsmän från Stockholms stad så som affischflicka på Miljöpartiets hemsida. Når hon nu meddelar att hon väljer att svika de valarbetare och väljare som gav henne en plattform i Riksdagen att driva centerpolitik är inte förvåning direkt det jag känner. Mest en slags lättnad.

Sven Otto Littorins avhopp kom för de flesta som en blixt från klar himmel. Att han var inbegripen i en bitter och infekterad skilsmässa har väl framgått. Att det privata priset blivit för högt att betala är beklagligt. Littorin har varit en duktig företrädare och hade kunnat göra nytta för Alliansen under valrörelsen.

Intressant med dessa avhopp är tajmingen. Att Solveig Ternström väljer Centerpartiets dag för att annonsera sitt avhopp – för att därigenom få mesta möjliga effekt och kunna ”skada” sitt forma parti maximalt - är lätt att inse.

Angående Littorins val av dag för att annonsera sitt avhopp är motivbilden mer dunkel för mig. Är det aningslöshet, illvilja eller arrogans!?

Oklart.

Jag vet bara att jag hellre sett att Sven Otto hoppade av imorgon i stället. När Socialdemokraterna har sin dag under Almedalsveckan.

Men vad vet jag. Det kanske händer andra stora saker imorgon som kommer att stjäla lite åskkraft från S.

Man kan ju alltid hoppas.

---

Några andra bloggar i ämnet: Mitt i steget, Jinge, Peter Andersson, Roger Jönsson, Ring Broman och Per Ankersjö.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, almedalen, val 2010, sven otto littorin, solveig ternström

Mona Sahlin avgår efter valet.

I dagarna har det i media ”avslöjats” att Maud Olofsson kommer att avgå efter valet 2010. Uppgifterna verkar bygga på lika delar logiskt tänkande och önsketänkande. Ingen annan av de nuvarande riksdagspartiledarna har suttit lika länge som partiledare som Maud.

Med tanke på att både Lars Leijonborg och Göran Persson satt ca 10 år på sina poster är det ju inte helt taget ur luften att Maud kanske väljer att tacka för sig någon gång under nästa mandatperiod. Hur det verkligen förhåller sig med den saken vet sannolikt bara Maud själv, om hon ens har funderat på frågan. När jag möter henne verkar hon mer fokuserad på att leda ”sitt” parti till ännu en valseger.

Enligt en liknande logik borde vi redan i dag ställa oss frågan vem som skall ersätta Mona Sahlin efter valet.

Skall man tro det samlade opinionsläget kring Sahlin så finns det nämligen ingen annan rimlig slutsats än att hon avgår under nästa mandatperiod. Hon saknar förtroende inte bara hos en majoritet av svenska folket utan även, lite överraskande, har lågt förtroende hos potentiella socialdemokratiska väljare.

Mona Sahlin är helt enkelt en belastning för sitt parti på ett sätt som sällan skådats. Men nu har man ”tagit Fan i båten”, så det är väl bara att bita ihop och ro vidare till den 19 september.

Om de rödgröna inte vinner valet är saken solklar. Om hon inte avgår på valnatten så kommer hon lämna så snart det är lämpligt. Tuffare blir det om olycka skulle vara framme och de rödgröna vinner regeringsmakten. Då uppträder den pikanta situationen att vi får kanske Sveriges minst förtroendegivande statsminister.

En stukad ledare som sannolikt har fått Sveriges högsta politiska ämbete genom att föra sitt parti till ett av de sämsta valresultaten någonsin (av opinionssiffrorna att döma). Att låta ett sådant sänke – statsminister eller inte – leda sitt parti till ett ännu värre valresultat 2010 vore politiskt självmord. Något jag inte tror att S är benägna att begå. Alltså kommer Mona Sahlin av något lämplig privat skäl lämna över makten till en mer medial efterträdare före 2014.

Vem det blir? Inte vet jag. Lika lite som jag vet vem som kommer att ersätta Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson eller Lars Ohly.

Spontant tänker jag på Thomas ”Teflonmannen” Bodström som hugad spekulant. Kanske Carin Jämtin? Ilja Batljan?

Själv håller jag tummarna för att Per Nuder kommer tillbaka och ”frälser” partiet… Hoppas! ;-)

---

Några andra som bloggar kring detta: Per Ankersjö, Ring Broman, P-O Kjellberg, Martin Moberg, och Jinge.

Kolla Politometern och Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, maud olofsson, mona sahlin, socialdemokraterna, val 2010

Att våga stå fast vid sin tro

Ibland hörs röster både inifrån och utifrån Centerpartiet om behovet att förflytta partiets politik i än den ena och än den andra riktningen i syfte att kortsiktigt* (min tolkning) förbättra opinionssiffrorna.

Min erfarenhet är att ett varumärke sällan eller aldrig har något att tjäna på att vara ombytligt och otydligt. Däremot finns det mycket positivt i att vara en fast punkt i landskapet och tydligt sända ut liknande budskap baserat på samma värderingar.

Missförstå mig rätt. Ibland är det nödvändigt med förändring. Ibland är det framgångsrikt. Men när förändringen väl är beslutad, så gäller det att vara lojal mot planen och våga tro att man har gjort rätt.

Jag har jobbat i företag där man från ledningens styrelserum beslutat om förändringar som sedan aldrig genomförts eftersom personalen inte trodde på beslutet eller ansåg sig veta bättre själv. Som du säkert förstår blev det inte särskilt lyckat.

Centerpartiet är idag ett tydligt borgerligt parti med ett stark miljöengagemang och ett genuint intresse för att värna småföretag och entreprenörskap. Denna politik har sina rötter i Centerpartiets tro på den enskildes inneboende förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna beslut.

Detta är en bra position som bygger på en klok politik. Håll den kursen och ni skall se att det kommer att löna sig.

Ta hand om framtidens politiker

De senaste dagarna har fler och fler inom Centerpartiet i Stockholmsregionen reagerat starkt på det förslag till riksdagslista som Centerpartiets nomineringskommitté i Stockholms län presenterade förra veckan.

Kritiken går ut på följande: Samtliga kandidater under 35 år har, med ett litet undantag, flyttats ned på riksdagslistan i förhållande till sin placering i medlemsomröstningen.

Jag sitter inte i nomineringskommittén – jag är inte ens medlem i länets Centerdistrikt – men jag kan direkt se det farliga i att agera som man gjort i detta fall. Då jag personligen är bekant med några av de yngre namnen på listan vet jag att det inte är olämpliga att representera Centerpartiet – alltså måste det vara något annat som föranlett nomineringskommittén att agera som de har gjort. Vad detta är vet jag inte och väljer att inte spekulera i.

Klart är att det är färre unga som söker sig till de politiska partierna nuförtiden. Det få unga som gör det måste tas om hand på bästa sätt. De representerar en viktig del av väljarkåren och deras perspektiv tillför alltid en viktig dimension i det politiska samtalet.

Alla som sysslar med politik behöver förstå hur viktigt det är med symbolhandlingar. Dessa symbolhandlingar kan, vare sig man vill det eller inte, för stora konsekvenser för ett varumärke eller en organisation.

Att mer eller mindre konsekvent hålla tillbaka de unga politikerna på en riksdagslista är en symbolhandling som knappast kommer att locka fler unga till Centerpartiet.

En motsatt symbolhandling hade istället kunna vara att göra det motsatta. Att flytta fram de yngre på listan och visa att Centerpartiet tar hand om framtidens politiker och uppmuntrar de yngre att engagera sig i vårt parti.

Nu är det dock så väl att nomineringskommitténs förslag är just bara ett förslag. Det är på nomineringsstämman som listan kommer att fastställas och något säger mig att denna fråga kommer att tas upp där. Återstår bara att hoppas att medlemskåren inom Centerpartiet i Stockholms län värnar de yngre inom partiet mer än kommittén.

"Don't do the crime if You can't do the time"

Läser i dagens Aftonbladet att "Nyhetsankorna" lägger ned sin krogshow på Berns innan den knappt hann starta.

Orsaken sägs vara att DN:s Jane Magnusson sågade, nej SLAKTADE, föreställningen i sin recension i onsdags.

Nu får hon klä skott för att hon tog i från tårna i sina försök att förklara precis hur usel föreställningen var.

Och!?

En recensent får faktiskt vara hur tuff som helst - så länge som det är uppriktigt menat. Fattar inte erfarna tv-journalister detta så är de bara att beklaga. Kan man inte hantera kritik bör man undvika att sätta sig i situationer där det är legitimt att kritiskt bedöma det man gör.

Ankorna gör bäst i att bita ihop och för guds skull behåll era ordinarie arbeten.

Angående ett polariserat debattklimat.

Den gode Federley hörde vänligt nog av sig via twitter och kommenterade mitt blogginlägg kring prostitution på följande sätt:

@bojerud så lam den blev. O jag vill inte mina barn växa upp i samhälle med, våld -förbjud, fyllisar - förbjud osv du kan bättre!

och jag svarade:

@federley Det blir lätt lite lamt om man antar en nyanserad ståndpunkt i en komplicerad fråga. Men det är sån jag är.

Bertrand Russel formulerade det väl när han sa: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel".

Pengar är inte allt.

I dagens SvD kan man idag läsa att Sverigedemokraterna kommer lägga 19 miljoner kronor på sin riksdagskampanj. Vilket tydligen är mer än t ex KD, MP och V kommer spendera (har råd med?).

I artikeln finns även intressant grafik som illustrerar hur mycket övriga partier kommer att investera i valrörelsen 2010.

Centerpartiet ökar från förra valrörelsens rekord på 50 mkr till 65 mkr 2010 - vilket just nu är mer pengar än något annat parti i Sverige.

Jag hoppas bara att man från partiledningens sida inser att det inte finns några pengar i världen som kan ersätta en klok och genomtänkt politik.

Är budskapet inte rätt spelar det ingen roll hur många gånger man har råd att upprepa det.

Så se för allt i världen till att budskapet blir rätt.

Därför kan jag inte stödja Federleys syn på prostitution.

Det är mindre än ett år kvar till valet. Dags att damma av bloggen och kasta sig rakt in i den politiska hetluften igen.

Orädd (dum!?) som jag är ger jag mig omedelbart på den kluriga frågan om sexköpslagens vara eller icke vara.

Fredrick Federley motionerar i egenskap av riksdagsman representerandes de som röstade på Centerpartiet i Stockholms stad i valet 2006 för ett avskaffande av sexköplagen. Jag är inte säker på att han har mandat från sina väljare att driva denna linje. Å andra sidan är Fredricks ståndpunkt i denna fråga knappast ny för den som tagit sig tid att kolla upp hans tidigare uttalanden.

Nåväl.

Om jag förstått hans argument rätt, kokar det ner till detta:

1. Vad myndiga människor väljer att frivilligt göra, och som inte skadar eller kränker någon annan, angår inte staten. Alltså skall prostitution, som inte tvingas fram, legaliseras.

2. Legal prostitution skulle göra livet drägligare för de prostituerade.

Oppsositionen mot denna åsikt brukar ofta komma dragandes med argument som att alla prostituerade är att se som offer eller att sådana som Federley gillar trafficking och slavhandel. Jag menar att det inte bara är fel och kränkande att påstå detta. Det är också ett snabbt sätt att själv framstå så som någon som har otur när man tänker.

Min slutsats är att Fredrik Federley vill leva i ett samhälle där prostitution är en ensak mellan sexköparen och sexsäljaren. Där bordeller med ”glädjeflickor” och ”glädjepojkar” utför sexuella tjänster åt alla som kan betala för sig. Huruvida dessa sexarbetare skall betala skatt, ingå i socialförsäkringssystemet, pensionsspara och utse skyddsombud vet jag inte. Sannolikt är detta i helt i linje med Fredricks tankar.

Jag förstår den idealistiska liberala synen på den enskildes frihet att alltid själv välja yrke och bestämma över sin egen kropp. Jag delar den inte till fullo då jag tycker att det finns undantag, men jag förstår den.

Det finns säkert massor med förbättringsområden från samhällets sida när det gäller de prostituerades situation. Dessa borde kunna genomföras utan att för den sakens skull legalisera sexköp.

Om de destruktiva och kriminella delarna av sexindustrin, såsom trafficking, könssjukdomar, HIV, hot, misshandel och narkotikabrott skulle öka eller minska i Fredrick Federleys prostitutionslagliga samhälle kan vi idag inte med säkerhet veta. Skulle antalet sexköpare och sexsäljare öka slår jag vad om att även kriminaliteten kopplad till den världen skulle öka.

Jag är ingen expert på den nuvarande sexköpslagen och kan därför varken kritisera eller försvara den i sin nuvarande utformning. Kanske behöver den skrivas om. Kanske inte.

Jag är däremot expert på mina egna värderingar och de är synnerligen klara på en punkt. Jag vill inte leva i, och se mina barn växa upp i, ett samhälle där det är okej med prostitution. Jag ser, till skillnad från Federley, det inte som en mänsklig rättighet att få köpa en annan människas kropp – även om den andra människan vill sälja.

Det är en moralisk och känslomässig ståndpunkt och den står jag för.

Därför röstar jag på Abir Al-Sahlani i Europaparlamentsvalet.

När man skall välja sin kandidat till Europaparlamentet är det ett antal saker jag tycker man bör beakta.

Sverige har endast att fåtal ledamöter i det stora parlamentet. De som skall representera Sverige bör med andra ord besitta ett antal egenskaper som gör att de kan påverka politiken trots sitt ringa antal. Kunskap, intelligens, förmåga att övertyga och social kompetens. Just social kompetens och förmågan att entusiasmera andra håller jag mycket högt hos en EU-parlamentariker.

Dessa förmågor är dock bortkastade om man inte brinner för några frågor, har en drivkraft att vilja påverka och förändra. Att man har disciplin och tålamod att kämpa vidare – även när det är motigt.

Här är det lätt att börja göra sig lustig över socialdemokraternas förstanamn till Europaparlamentet, som i min mening saknar vissa väsentliga egenskaper, men vi sparar det till en annan gång.

Jag blir alltid lite skeptisk när någon talar om för mig vad jag ”måste” göra. Det är medfött antar jag. Jag gillar att fatta självständiga beslut – i alla fall inbilla mig att jag gör det.

Därför mötte jag tyst alla påståenden om att jag ”måste” rösta på Abir Al-Sahlani med just skepsis. Hon verkade för bra för att vara sann. Hennes anhängare kändes övertända och så djävla märkvärdig kan väl inte en centerpartist vara!?

När jag snart tar mig till biblioteket i Åkermyntan för att förtidsrösta kommer jag trots min självpåtagna självständighet att lägga min röst på Abir. Trots att så många sagt att det är det jag ”måste” göra.

Skälet är enkelt. Abir är just så märkvärdig som påstås. Abir Al-Sahlani är ”på riktigt”.

Abir Al-Sahlani har sina några och trettio år till trots redan i handling visat flera gånger att hon har det som krävs. Hon är intelligent och språkbegåvad. Mångsidig och envis. Hennes livshistoria vittnar om både stora motgångar, utmaningar och framgångar.

När det gäller social kompetens spelar Abir i en klass för sig själv. Ingen annan kandidat jag mött - jag repeterar ingen annan - har visat upp samma förmåga att vinna människors gillande och sympati för sina frågor. Hon är helt enkelt en charmerande person som har alla förutsättningar att vinna över andra EU-parlamentariker i Bryssel/Strassbourg när hon väl tar plats i Europaparlamentet.

Politiskt då? Ja, för mig är det enkelt. På makthavare.se kan man svara på ett antal frågor för att se vilken kandidat man håller med mest. Toppnamnet för mig blev… *trumvirvel* ABIR!

Abir talar om EU som den goda stormakten. En garant för mänskliga fri och rättigheter. Hennes bakgrund gör att detta dessutom är en ”verklig” fråga till skillnad från många av oss svenskar som aldrig behövt riskera livet för att uttrycka vår mening.

Så om du, som jag, vill representeras av en hårt arbetande, ideologisk, charmerande, effektiv och intelligent kvinna i Europaparlamentet de kommande fem åren är valet enkelt.

Kryssa Centerpartiets tredjenamn på EP-valsedeln: Abir Al-Sahlani.

Hon kommer att göra dig stolt!

---

Och om du inte röstar på Abir – rösta på en centerpartist. Och om du inte röstar på en centerpartist – rösta på en kvinna. Och om du inte röstar på en kvinna – rösta. Och om du inte röstar – ta en funderare på varför. Och är du funderat klart – Rösta på Abir!

En 1900-talslösning på ett 2000-talsproblem - Argumentum in absurdum.

Är Google olagligt nu? (NEJ)

Döms jag till fängelse om jag kopierar en cd-skiva åt en kompis? (NEJ)

Skall internet förbjudas? (Suck. Vad tror du Pucko!?)

"Piratvännernas" frågor haglar. De är retoriska i sin ton och sällan särskilt sluga.

Nuvarade läge. Tingsrätten i Stockholm anser att de fyra åtalade tjänade pengar på att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt via internetsajten The Pirate Bay. De gjorde detta medvetet och utstuderat och under lång tid.

Den totala värdeförlusten för samtliga upphovsrättsinnehavare (inte bara de som förde talan i rätten) kan säker uppgå till flera miljarder kronor under de år som TPB har funnits.

Tingsrätten väljer att tolka lagen så att de dömer samtliga till 1 års fängelse och ca 30 miljoner kronor i skadestånd.

Frågan som då kvarstår är enkel och svår. Är domen rätt?

Enkelt svar. Nej, den är fel. Svårt svar. Nja, det beror på hur du menar.

En dom är per definition inte en exakt vetenskap. Det är en bedömning av tillgänglig bevisning och baseras på det som framkommer under förhandlingarna. Sedan skall objektiva och subjektiva rekvisit bedömas. Skuldfrågor besvaras. Eventuell påföljd beslutas. Allt sker med hjälp av människor, brillianta, vältaliga, påverkbara, fördomsfulla och bristfälliga - ibland rent korkade människor, inblandade i hela kedjan.

Prejudikat saknas. Tingsrätten hade lika gärna kunnat fria med hänvisning till tekniska detaljer som att en webbplats som länkar filer, men inte lägger upp några filer, inte kan anses merkriminell än Posten för att de vidarebefordrar en brevbomb. Nu gjorde de inte detta. De reagerade känslomässigt och valde att tolka lagen så att de kunde "sätta dit" folket bakom TPB.

För mig är frågan kring fildelning och The Pirate Bay inte fullt så enkel som den tycks vara för de som idag upprört gnisslar tänder eller de som glatt jublar över att rättvisan har segrat.

Frågan rymmer minst fyra dimensioner:

1. Den juridiska.

2. Den moraliska.

3. Den politiska.

4. Den ekonomiska

Låt oss gå igenom dessa aspekter, en efter en.

1. Den juridiska.

Är TPB:s verksamhet olaglig? Enligt Tingsrätten är den det. Deras argument är dock så tunna och konsekvenserna för alla platser på internet som kan innehålla eller peka på länkar som innehåller upphovsrättsskyddat material är oöverskådliga. Är teleoperatören medskyldig varje gång någon trakasera via telefon? Är posten medskyldig när en brevbomb levereras? Om jag lägger upp en länk till Absolute Hits 98 på dn.se, är DN medskyldiga?

Liknelserna är inte irrelevanta.

Konsekvenserna om högre rättsliga instanser vidhåller att personerna bakom "neutral teknik" är medskyldiga till tredje parts brottsliga gärning är, som sagt, oöverskådliga och skadliga.

Skall personerna bakom TPB "åka dit"? Juridiskt - Nej!

2. Den moraliska.

Hånade TPB de som ville att länkarna till deras skyddade verk skulle tas bort? Jajjamensan!

Dominerar TPB:s Topp 100 av upphovsrättskyddade filmer, tv-serier, dataprogram, musikverk och spel? You Bet!

Handlar TPB om att fildela digitala kommersiella produkter? Jo. Så ligger det nog till.

Tjänar personerna bakom TPB pengar på miljontals besökare? Högst sannolikt. Annars är de inte riktigt kloka i huvudet.

Förtjänar de att "åka dit"? Moraliskt - Ja.

3. Den politiska.

Politiker skapar lagar. Lagar bör följas. Lagar som inte följs av lejonparten av en generation har problem. I förlängningen har alltså de som skapar lagar ett problem. Politiker skapar lagar. Politiker har därför ett problem med fildelning.

Skall vi ha lagar som skyddar upphovsrätten? Ja, det är nog lämpligt. Skall vi kriminalisera en halv ungdomsgeneration? Nej, det vore nog olämpligt.

Likt den vise kung Salomo måste politikerna finna ett sätt att både låta fildelning, med alla sina kulturella fördelar fortgå utan att upphovsmännen (och kvinnorna) står utan ersättning. Det går att lösa. Förslag finns. Det tar bara lite mer tid och kraft än att klamra sig fast i en 1900-talslösning på ett 2000-talsproblem. Gör om. Gör rätt.

Förtjänar de att "åka dit"? Politiskt - Nja, en klok politiker tar inte ställning. :-)

4. Den ekonomiska.

Jag har skrivit det förr. Jag skriver det gärna igen.

Så länge som det illegala digitala utbudet är större, snabbare och enklare kommer det att vinna "kunder". Människor är i sin egen situation rationella. Ta till exempel killen som laddade ned The Daily Show with Jon Stewart (TDS) och The Colbert Report (TCR) via TPB på den tiden de inte fanns att se i Sverige. De fanns inte att köpa på nätet. De släpptes aldrig på DVD. Det enda realistiska sättet (att emigrera till USA var inte realistiskt) att få ta del av världens kanske skarpaste politiska satir var att bryta mot upphovsrätten. Idag laddar han inte längre ned TDS och TCR. Han ser dem lagligt via Comedy Centrals hemsida. Den lagliga vägen blev den enkla vägen. De rationella väljer den enkla vägen.

Ta Spotify. Jag är övertygad om att många slutat ladda ned musik till förmån till enkelheten och lagligheten i Spotify.

Den dagen det är lättare att se de senaste tv-programmen och filmerna lagligt kommer många att välja den vägen. Om det dessutom är risk att man "åker dit" om man "fultankar" filer ökar de rationella skälen ytterligare.

Vissa företag har fattat. Andra verkar vara kvar i förra årtusendet. Verkligheten kommer att komma ifatt och gå förbi. framtiden tillhör dem som förstår att skapa lönsamma affärsmodeller för den fildelande generationen.

Förtjänar de att "åka dit"? Ekonomiskt - Ja, genom att göras överflödiga.

Alltså.

TPB är skurkaktiga. Politiker måste hitta sätt att värna upphovsrätten utan att kriminalisera nyfikna och rationella människor. TPB borde frias juridiskt och göras överflödiga av bättre, lagliga tjänster.

Svårare än så är det inte.

Obegriplig polarisering kring Earth Hour.

WWF:s globala kampanj Earth Hour, där städer, företag och privatpersoner uppmanas att släcka alla lampor under en timme (alltså inte slå av huvudströmbrytaren), får nu ”kritik” från bland annat Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö och Stockholms Miljöborgarråd Ulla Hamilton (M).

Deras ståndpunkt är… ehh… ”intressant” – för jag fattar inte vad de är upprörda över. De menar att Earth Hour är ett jippo och att seriöst miljöarbete skall bedrivas dygnets alla timmar, årets alla dagar.

1. Ja, Earth Hour är ett jippo – eller en symbolhandling, om man så vill. Den syftar till att visa världens beslutsfattare att miljö- och klimatfrågorna engagerar många på vår planet. Och eftersom klimatfrågan är en global fråga är det synnerligen passande med en global kampanj.

2. Vem påstår att Earth Hour ersätter och/eller utesluter konkret och verkligt miljöarbete? Vem? De enda som verkar anse att det ena utesluter det andra är sådana som Ankersjö och Hamilton.

Per Ankersjö uttrycker dessutom oro för att den som deltar i Earth Hour därmed anser sig ha gjort sitt för miljön. Låt mig uttrycka det såhär: Jag delar inte Pers låga tilltro till människors förmåga att tänka själva.

Den som tror att ett deltagande i Earth Hour är allt som man behöver göra för att bidra till en bättre miljö kommer sannolikt inte heller vara nåbar för det mer konkreta miljöarbete som Ankersjö och Hamilton förespråkar. En sådan person är högst sannolikt dum i huvudet.

Symbolhandlingar kan ha ett stort värde. Symboler bidra till att kan förändra världen. Många minns mannen som ställde sig framför stridsvagnen på Himmelska Fridens torg. Ljusen vi tänder för våra döda anhöriga och vänner på Alla Helgons Dag. En del symboler är får vår egen skull, andra för andras skull. Earth Hour är en symbolisk handling för planeten Jordens skull – inklusive allt levande på den planeten. Värre symbolhandlingar med sämre motiv kan jag tänka mig.

Om Earth Hour får någon, någonstans, att ta miljöfrågorna på större allvar i framtiden så var det värt det. Någon risk för ”skada” kan jag inte se. Det krävs antagligen en alldeles speciell sorts blick för att kunna se Earth Hour som ”farligt”.

Nej, sluta med era patetiska försök att polarisera och skapa debatt kring en i grunden bra och behjärtansvärd symbolhandling. Låt cynikern i er ta semester en dag och släck lamporna en timme mellan 20.30 och 21.30.

Jag vet att ni innerst inne också vill vara med.

Perspektiv

Louis CK on Conans show, explaining why you suck when you're spoiled.

En stämma att vara stolt över.

I lördags hade Centerpartiet i Stockholms stad distriktsstämma. För en ”gammal” Centerpartist som är mot kärnkraft och reformering av den Svenska modellen och för stödet åt den socialdemokratiska regeringen på 90-talet måste det kännas overkligt att se på Stockholmscentern idag.

Det som framförallt präglar de ställningstaganden som gjordes på stämman är MOD. Modet att våga säga att ”Kejsaren är naken”. Att våga ifrågasätta den föråldrade lagstiftning som LAS är. Att våga ifrågasätta dubbelmoralen och ineffektiviteten i att inte vara med i NATO. Att våga ifrågasätta huruvida nuvarande skattesystem. Att våga låta klimatet gå före den principiella kärnkraftsavvecklingen.

Att leda är att våga gå före. Centerpartiet i Stockholm vågar. Trygg i den ideologi som ligger till grund för partiet vågar man visa vägen.

Att våga förnyas och förändras är en förutsättning för framgång. Världen är full av företag och organisationer som inte hängde med i utvecklingen och sedan satt och undrade vad som hände, när verkligheten sprang ifrån dem.

Få politiska organisationer är idag lika klara och tydliga i sin politik som Stockholmscentern. Ännu färre är lika modiga.

Jag är stolt över att vara en del av denna organisation!

---

Några andra bloggar om stämman:

Johan Hedin, Per Ankersjö, Oskar Fredriksson, Helen Törnqvist och Fredrick Federley.

Alexander Bard och de intoleranta batongliberalerna

Alexander Bard, självutnämnd chefsideolog - smaka på titeln - och grundare av det liberala nätverket Liberati lät sig nyligen intervjuas av Anders Pihlblad på Politikerbloggen.

Jag gillar Bard. Han är kul, smart och vågar sticka ut. En modig röst som provocerar och inspirerar. Gott så.

Men på en punkt tycks han vara typisk Folkpartist. Typisk på det där lite trista viset.

Det verkar som om Folkpartisternas tolkning av begreppet liberal är att förbjuda och fördöma. Liberal (från latinets liber, fri) är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde.

Reflektera över det ordet ett tag.

INDIVIDENS FRIHET.

Vad är det då som denne chefsideolog har som en av sina viktigaste frågor? Jo, att förbjuda såklart.

I samma mönster som krav på språkkunskaper före medborgarskap, krav på ordning och reda i skolorn, förbud mot undervisning i basämnen på andra språk än Svenska i grundskolan kommer Bard med den fiffiga idén att religiösa friskolor skall förbjudas.

Men det är inte bara religiösa skolor som skall förbjudas. Alla skolor som inte undervisar på den grundval som den liberala humanisten Alexander Bard tycker är sanningen skall förbjudas. "It's my way or no way" tycks han resonera:

- Vi i liberati är motståndare till religiösa friskolor. Vi anser att man inte ska bedriva propaganda i skolor överhuvudtaget. Barn ska få lära sig självförtroende, tolerans och tänka kritiskt. Det är vad skolan ska hålla på med. Skolor som propagerar för en specifik linje, vare sig den är politisk eller religiös, ska stängas, säger Alexander bard i intervjun.

Jag gillar personligen inte religiösa friskolor. Jag gillar inte indoktrinering i någon form och jag har sällsynt svårt för fundamentalism.

Men att, som Alexander Bard, vilja beröva andra individers frihet att fritt välja skolform för sig själv och sina barn är inte liberalt i mina ögon. Det är på gränsen till fundamentalism och intolerans. En gräns varje sann liberal bör akta sig för att komma för nära.

http://intressant.se/intressant