Vad går före fall?

Det är inte riktigt likt mig at blogga om ESC – ja alltså Eurovision Song Contest. Jag brukar försöka undvika att titta på skiten då jag ytterst sällan får ut någon glädje ur det.

Dock önskade min familj att jag skulle vara med igår så jag satte mig snällt i tv-soffan och tittade på. Detta är något av vad jag fann:

Favoritlåt:
Turkiet – överraskande musikalisk, bra sångare och spännande rock som mycket svagt påminde om System Of A Down – vilket aldrig kan vara fel.

Den danska låten funkade också, men på ett annat plan.

Hatobjekt:
De två gapiga programledarna i green-room. Som Luuk torrt konstaterade: ”De är nybörjare.”

Fyyyy faaaan var de sög!

Frågetecken 1:
Varför var Charlotte Perrelli sminkad så att hon såg ut som en transvestit? Visst brukar hon se ”vulgo” ut, men igår gick det för långt.

Frågetecken 2:
Spaniens bidrag? Eh… ?

Till sist…
… stod det klart att Ryssland hade vunnit (vem kan nynna på den låten idag?). Och att Sverige – denna självutnämnda stormakt in schlagervärlden – hade sin kollektiva rumpa röd av smisk från resten av Europa med undantag för Malta.

Svenska programledare satt och vojnade sig och sa gång på gång att det minsann inte bara var svenskar som hade favorittippat Perrelli.

Sveriges högmod hade denna gång (som så ofta) smällt rakt tillbaka i ansiktet. Visst är vi ett bra schlagerland, men så bra är vi inte!

Bevisligen.

Snart tillbaka till "verkligheten"

Mitt uppdrag som press- och informationsofficer i Afghanistan närmar sig obönhörligen mott sitt slut. Just nu sitter min efterträdare Maria vid "mitt" skrivbord och jobbar för fullt med en krisövning. Om 4 dagar lämnar jag Afghanistan för denna gång - kanske för alltid!?

Det har varit en upplevelse och en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan. Jag har trivts och utvecklats. Jag känner att jag har vuxit som människa. Mötet med den afghanska vardagen har medfört att mina perspektiv har vidgats. Jag har fått nya vänner (och ovänner) och fått se och uppleva saker som är få förunnat.

Men en sak står fullständigt klart, såhär på slutet: Det skall bli skönt att få komma hem!
Hem till mellanmjölkens och halvljusens förlovade rike. Hem till älskad hustru och lika älskade barn. Hem till arbetskamrater och vänner. Hem till politik och revision. Hem till snabbt internet och svensk vardagslyx. Borta bra med hemma bästa!

Om någon skulle rådfråga mig om jag kan rekommendera utlandstjänstgöring, skulle jag tveklöst svara ja. Samtidigt kostar det på att vara borta från nära och kära i nästan 7 månader. För mig känns det som det var det värt det, men svaret är kanske inte lika självklart för alla.

Vill det sig väl kommer även denna blogg så sakteliga - likt fågeln Fenix - resa sig ur askan och återigen sväva högt upp i bloggosfären.

Men om det vet jag inget idag. Idag längtar jag mest hem!