På söndag börjar valrörelsen ”på riktigt”!

Klockan 10.00, söndagen den 20 augusti 2006 drar det igång på allvar.

Valrörelsen alltså.

Det är då de partier som ställer upp i allmänna val får börja sätta upp sina valaffischer på stan. Stockholm kommer, som genom ett trollslag, nedlusas med politiska budskap och käcka bilder på hoppfulla politiker som hoppas att just deras vackra nuna kommer att locka över dig till deras sida söndagen den 17 september.

Själv har jag plötsligt hamnat mitt i epicentrum för Centerpartiets valaffischering. Utan att tänka igenom frågan ordentligt, svarade jag ja på frågan om jag kunde tänka mig att ”ansvara lite för affischeringen på söndag”.

Det har nu visat sig att det var en stor uppgift jag tog på mig. Missförstå mig rätt. Jag klagar inte. Jag ser tvärt om fram emot söndagens bravader och känner tillförsikt inför min egen och partikamraternas förmåga att lyckas väl med vår uppgift.

Det som du som inte är aktiv i ett politiskt parti kanske lätt förbiser i en valrörelse är allt ideellt arbete som läggs ned under en valrörelse. I valstugor, i trappuppgångar med broschyrer, på torgmöten, utanför vallokaler – överallt – finns dom. ”Valarbetarna”. De som aktivt deltar i att hjälpa sitt parti en bit på vägen.

Det är dessa valarbetare som enligt hävd är ett av socialdemokratins starkaste kort under en valrörelse. Sossarnas förmåga att ”piska ut” sina fotsoldater under en valrörelse är beundransvärd och värd att frukta.

En vis man skrev en gång att vägen till framgång inte nödvändigtvis är att jobba hårdare, utan smartare. Så räkna med att jag kommer att försöka få till en smart affischering på söndag. Och låt mig stillsamt tillägga att det sannolikt kommer att ingå en hel del hårt arbete också.

Med dessa politiska budskap väl på plats kommer sedan väljarna så gott som dagligen påminnas om det förestående valet. Ett val som jag hoppas blir en ny vändpunkt för Centerpartiet i Stockholm.

Det nya, moderna, framåtblickande Centerpartiet är nämligen precis vad Stockholm behöver!

Centerpartiet - Det borgerliga miljöalternativet.

Nu när moderaterna ge sken av att vara ett arbetarparti i mitten med en vilja att övertrumfa alla vallöften som sossarna kommer med och när batongliberalerna tycks hålla i taktpinnen hos Folkpartiet så känns det gott att veta att Centerpartiet har hittat tillbaka till sina ideologiska rötter. Med en tro på individens kraft och förmåga. Med ett tydligt recept på ”sjukdomen” ungdomsarbetslöshet”. Och med en aldrig sinande omsorg för miljön vi alla lever i.

Det bästa av allt är att en röst på Centerpartiet är en röst MOT Billström men FÖR trängselavgifterna.

För även om alla delar i försöket med trängselskatt inte var helt lyckade så visade försöket med all önskvärd tydlighet att det fungerade i princip. Trafiken blev mindre och utsläppen av hälsovådliga ämnen i vår statsmiljö sjönk. Däremot finns det ett antal detaljer som behöver rättas till. Är du nyfiken på vad Centerpartiet i Stockholm tycker i frågankan du enkelt läsa in di på detta på vår hemsida.

Avslutningsvis. Det kommer vara en häftig känsla inför valet veta att "lilla jag" har en del i varje Centeraffisch som sitter uppe i Stockholm.

Vill du också känna den känslan?

Engagera dig i ett politiskt parti du också…

Låt mig i så fall få rekommendera Centerpartiet! ;-D

Jag blev utmanad - Och jag svarade!

Bloggen Bent, en av centerrörelsens mest välskrivna och aktiva bloggare, har haft fräckheten att utmana mig att svara på enkäten ”Fyra små rätter”.

Jaha, bara att svara då:

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
Truckförare
Sjukvårdsbiträde
Skyddsvakt
Radioprogramledare

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
En fisk som heter Wanda
Gandhi
Heat
Sagan om Ringen – Sagan om de två tornen

Fyra låtar jag gärna hör:
Fragile med Sting
I Ain’t Mad At Cha med 2pac
Let’s Face The Music And Dance med Nat King Cole
Piano Concerto in G med David Foster

Fyra städer jag har bott i:
Sundbyberg
Helsingborg
Denver
Stockholm

Fyra tv-serier jag gärna ser:
Vita Huset
The Colbert Report
Rome
Battlestar Galactica

Fyra ställen jag vill åka till:
Narvik (och dyka på vrak)
Los Angeles
Skottland
Island

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Dagens Nyheter
Google
Statcounter
YouTube

Fyra favoriträtter:
En riktigt vällagad Toast Skagen
Hemlagade köttbullar med potatismos, gräddsås och lingonsylt
Söndagsbuffé på Sturehofs slott
Plättar

Fyra ställen där jag trivs:
Varhelst min familj befinner sig!
Kattvik, Bjärehalvön
Lissabon
Skogen

Fyra personer jag vill träffa:
Steven Colbert
Jon Stewart
Jesus (får väl bli efter detta liv!?)
Mina kommande barnbarn (om 10-20 år när de förhoppningsvis föds)

Fyra personer jag vill utmana att svara på enkäten:
Nej. Gillar av princip inte ”kedjebrevsförfarandet”.

Ett underbart mediatränat svar på en jobbig fråga!

Alla sossar har tydligen inte gått samma medieträningsskola som Bosse Ringholm och Laila Freivalds.

En del tycks ha slipats riktigt rejält.

Såhär kommenterar Håkan Juholt, ställföreträdande partisekreterare för socialdemokraterna, i Ekot i morse att den senaste Sifomätningen som visar att den borgerliga Alliansen för närvarande leder med drygt 4 procentenheter.

”Dom viktiga siffrorna är hur det går för Sverige. Att det går bra för Sverige och att Sverige växer, att jobben kommer och att tillväxten slår rekord. Det kommer självfallet ge utfall i valresultatet”

Ett klassiskt politikersvar på en jobbig fråga. Skolboksexempel till och med!

Svara inte på frågan utan skifta fokus till ditt budskap. Genom att snabbt avfärda Sifosiffrorna som mindre viktiga än ”Sveriges” siffror kan här Juholt skryta om hur regeringsdugliga socialdemokraterna är och sprida optimism inför valet. Bra jobbat Håkan!

Nej jag är inte ironisk eller sarkastisk. Att jag tog ett exempel med en sossepolitiker var, för omväxlings skull, denna gång en tillfällighet. När jag hörde Juholts svar i radio i morse blev jag både full i skratt och imponerad på samma gång. Så skall en slipsten dras!

Det hade lika gärna kunnat vara en borgerlig politiker som stod för exemplet. Just denna dag ville givetvis kristdemokraterna gärna kommentera Sifosiffrorna:

"Jag tror att det framför allt är våran uppgörelse i alliansen om att avveckla fastighetsskatten enligt den kristdemokratiska modellen som har slagit igenom i den här mätningen, tror kristdemokraternas partisekreterare Urban Svensson."

Bra siffror = Kommentera
Dåliga siffror = Byt ämne

Svårare än så är det inte, oavsett partifärg.

Det har aldrig varit roligare att mörda!

Jag är en missbrukare!

Förvisso periodare, men likväl en missbrukare.

Jag missbrukar dataspel. Jag kan bli helt besatt i att spela. Sitta uppe halva nätterna och försaka min familj på dagarna.

Det är förstås illa med missbruk. Särskilt om nära och kära kommer i kläm, men när de inte gör det är det skönt att spela. Att helt få gå upp i en virtuell värld med sina egna regler och lagar. Med problem som tigger om att lösas, utmaningar som skall antas och en personlig skicklighetskurva som stadigt stiger för varje timme framför datorn.

De bästa spelen tar jag med mig i medvetandet när jag går och lägger mig. Innan jag skall somna ligger jag och klurar på hur jag kan bättra mitt spel till nästa gång.

Just nu är jag lagom besatt i Hitman Blood Money. Spelets idé är väl inte direkt barntillåtet, om man säger så. Du spelar en lönnmördare som utför uppdrag åt ”The International Contract Agency” (förkortas i spelet till ICA, vilket det är ”fnissvarning” på om man som jag har ett ICA-kort i plånboken).

Varje uppdrag består i att röja en eller ett par personer ur vägen (ja mörda alltså) samt ibland sno någonting med dig tillbaka.

Den största utmaningen är att lösa uppdraget med minimalt med blodspilla. Då rankas du som ”Silent Assasin” och erhåller extra betalt för väl förrättat värv.

Och det är här spelets största styrka ligger. När du klarat ett uppdrag hyfsat kan du spela om det tills det sitter perfekt.

Utöver spelidén, som alltså är fantastiskt underhållande problemlösning, är spelet brutalt vackert. Miljöer, ljus, design och ljud är bland det snyggaste jag sett sedan Far Cry. Du besöker bland annat nedlagda tivolin, vingårdar, operahus, hjulångare på Mississippifloden, Las Vegas, och Vita Huset. Detaljrikedomen och miljöerna får en att häpna.

Det finns även med små notiser i tidningen som du läser efter varje avslutat uppdrag där man i marginalen ibland kan få låsa något som kan kopplas till något tidigare uppdrag.

Hitman Blood Money är den senaste i en serie om Agent 47, och utan tvekan den bästa hittills.

Spelet får givetvis högsta betyg av undertecknad och rekommenderas till alla som gillar att lösa problem på ett ickelinjärt sätt.

Med Hitman Blood Money har det aldrig varit roligare att mörda!

Recension av MIAMI VICE

Idag var jag på pressvisningen av filmen Miami Vice och tänkte bjuda på en kort recension.

Jag var i precis rätt ålder när tv-serien Miami Vice dök upp under 80-talet. Michael Mann hade skapat en helt ny typ av polisdrama där scenerna under stundom mer liknade en häftig musikvideo än en polisserie. Just soundtracket till tv-serien var det som mer än något annat gav Miami Vice sin unika position som spännande tv-drama och stilikon.

Filmen Miami Vice ligger för närvarande etta på Box Office i USA och spelade in mer pengar än Pirates of the Carribiean 2 premiärhelgen. Men lika trendsättande som tv-serien blev 1984-85 lär denna film knappast bli.

Världen är en helt annan plats nu än för 20 år sedan. Influenser och trender är mer diversifierade och få tv-serier eller filmer klarar i dag av att fånga och påverka en så stor publik så att det slår igenom i trender på det sätt som kunde ske förr.

Detta är dock underordnat. För idag kräver vi inte längre bara att specialeffekterna skall vara felfria och att biljakterna skall vara coola. Detta har vi som gillar action sett till leda. Idag är det dramat som avgör om en actionfilm kan höja sig ur mängden. Och med tanke på hur väl Michael Mann lyckats tidigare hade jag all anledning att med höga förväntningar glida in i biomörkret i förmiddags.

När Michael Mann ger sig på en re-make av sin egen skapelse handlar det inte om nostalgi.

Det våldsamma Miami som fanns under 80-talet har bytts ut mot nutid. Don Johnson och Philip Michael Thomas har bytts ut mot Colin Farell och Jamie Foxx.

Foxx, som för övrigt var lysande i Manns senaste rulle Collateral, är alltså tillbaka hos Michael Mann som bekant har en del riktigt bra filmer på sitt samvete som t ex Den Siste Mohikanen, The Insider och mästerverket Heat.

Det enda som förenar denna film med tv-förlagan är att den utspelar sig främst i Miami, det är en vit och en svart polis som jobbar ”undercover” ihop, snygga bilar och båtar och skurkarna är knarkhandlare.

En av Michael Manns främsta egenskaper som filmskapare är att han gör så fruktansvärt snygga filmer. Detta kan föras fram till dennes nackdel om man önskar realism och smuts. Men Mann är trogen sin egen stil.

Handlingen är läskigt enkel men lyckas fånga mig ändå. Här finns inga falluckor eller ”plottwister”, utom möjligtvis en, en liten en.

Crockett och Tubs skall infiltrera en grupp narkotikalangare för att kunna identifiera ett par polismördare. Crockett blir förälskad i en av narkotikalangarnas kvinnliga ledare och detta kommer givetvis förr eller senare krångla till det. Som tittare vet man att det kommer gå åt pipan, förr eller senare, men det är spännande ändå. Filmen lider brist på moraliska dilemman och inre kamp. Hjältarna glider lite för lätt fram bland de blodtörstiga gangstrarna för att det skall kännas rätt.

Varken Jamie Foxx eller Colin Farell lär bli nominerade för sina insatser i Miami Vice.

För där Heat excellerade i skådespeleri från Pacino, DeNiro, Kilmer och Sizemore saknar Miami Vice de där fängslande personligheterna som behövs för att ge en sådan här rulle liv. Närmast kommer Luis Tosar som spelar smugglarkungen Arcángel de Jesus Montoya, men dessvärre är han inte med särskilt mycket i den över två timmar långa filmen.

Michael Mann har efter filmen Heat blivit en av Hollywoods främsta skildrare av realistiskt våld på film. Det märks att han har haft rådgivare med kunskap om polisiärt och militärt våld. Han låter ofta musiken vila i actionscenerna, och låter dem få ett nästan dokumentärt intryck.

Kanske inte något som tilltalar alla, men jag njuter varje gång man på film lyckas närmas sig verkligheten. Där vapen låter och beter sig som i verkligheten. Kulor dödar och en smäll på käften knockar någon snarare än bjuder upp till meningslösa 5 minutersslagsmål som bara är akrobatik och ballett.

Filmens skönhet går inte att ta sig förbi. Miljöer och kameravinklar i kombination med färgfilter och utsökt utvald musik förför, även den som inte låter sig fångas av storyn.

Med bättre skådespeleri och en starkare plot hade denna film snuddat vid toppbetyg.

Som det är nu så vill ”hjärtat” ge filmen en fyra (4) i betyg meddans ”hjärnan” nöjer sig med en trea (3).

Så om du brukar titta på film med ”hjärtat” är det bara att pallra sig iväg till biografen på fredag. Tittar du med ”hjärnan” kan du gott vänta till den finna att hyra på video/dvd.

Men du bör oavsett vilket se Miami Vice.

Det är det värd!

Jag är avundsjuk på Linda Rosing!

Det är en sjuk värld vi lever i.

Detta påstående skulle kunna beläggas med en mängd bevis. Krig, svält, fattigdom och annat mänskligt elände som grasserar på vår jord. Men just denna gång tänker jag på Linda Rosing. Partiledare för det nybildade Unika Partiet.

Jag är avundsjuk på Linda Rosing. Den uppmärksamhet hon har fått den senaste tiden är en våt dröm för alla fritidspolitiker i vårt land, inklusive undertecknad.

Med en massiv pressbevakning, främst då från våra tabloider, lanserades partiet officiellt idag.

Och vilket politiskt budskap hade Linda att framföra till den samlade pressen för omedelbar vidarebefordran till allmänheten?

Ingenting!

Nothing!

Nada!

Mitt modersmål räcker inte till i detta läge. Jag vill bara utbrista ”Un-fuckin-belivable!”.

Den dagen ett pressuppbåd vill snacka politik med mig lovar jag att ta chansen. Och även om jag inte får med allt jag har på hjärtat, så skulle jag i alla fall försöka!

Linda säger:
- Till EU-valet 2009 kommer jag vara så klockren.

Linda säger:
- Jag har bestämt mig för att ha den rollen [partiledare]. Jag är känd, har ett namn media skriver om, folk lyssnar på mig och jag vill göra något bra av kändisskapet.

Och Linda säger:
- Jag kommer att bli jätteduktig. Ge mig tid och respekt.

Låter ytterst demokratiskt det där med att hon bestämt sig för att vara partiledare. Och att hon begär respekt.

Respekt begärs inte. Respekt får man genom sina handlingar. Och att inte vilja prata om ett partis politik när man är självutnämnd(?) partiledare är knappast värt respekt.

Inte i min värld i alla fall.

"Rättshaverist" får stöd i kärnkraftsfrågan

Lars-Olov Höglund pekas nu av många ut som en "rättshaverist" och allmänt strulig person i kärnkraftskretsar.

Då jag inte känner karln och aldrig har träffat honom kan jag inte gärna ha en åsikt om huruvida detta stämmer eller inte. Och om det stämmer kan jag inte avgöra om det innebär att han hade fel när han för Expressen och i Sveriges Radio påstod att det var mer tur än skicklighet som avvärjde en katastrof på Forsmark nyligen.

Så här sa Höglund i Expressen:

- Utan kylning skulle temperaturen i reaktorn höjts till härdsmälta på mindre än en och en halv timme. Katastrofen hade blivit värre än Tjernobyl eftersom den skulle bli mer koncentrerad, säger Lars-Olov Höglund, före detta konstruktionschef på Forsmark, som var med och byggde reaktorerna.

Nu får denne påstådde rättshaverist stöd för det påståendet från ett intressant håll.

Johani Hyvärinin är chef för kontoret för kärnkraftsteknik på STUK, den finska motsvarigheten till SKI citeras i DN med att bland annat säga följande:

–Värsta scenariot är att ingen av de fyra nödgeneratorerna hade fungerat. Då hade det blivit härdsmälta inom 1,5–2 timmar.

Antingen är även Hyvärinin knäpp, eller så är det så enkelt att det ligger i vissas intresse att tona ned det inträffade och inte spekulera i vad som skulle kunna ha hänt om inte "om" hade funnits. Samtidigt som andra, som Höglund t ex, kanske känner ett behov av att ta fram penseln och börja ”måla fan på väggen” så färgen skvätter.

Höglund själv avfärdade i radio den indirekta kritiken mot hans person med att hävda att de flesta som begrep sig på frågan i Sverige försörjde sig på kraftbolagen, direkt eller indirekt, och därför inte var så pigga på att gå ut föt hårt med sin kritik.

Låter rimligt, men vad vet jag, min arma krake mitt i gråzonen!?

Min poäng är följande. Bara för att man är en bråkig och jobbig typ betyder inte per definition att man alltid har fel.

Tänk på det nästa gång du tycker att jag verkar bråkig och jobbig...

Jag kan ha rätt i alla fall! ;-D

Det som är bra med Linda Rosing och det Unika Partiet

Hade först tänkt strunta i denna politiska pseudohändelse.

Men vid närmare eftertanke finns det kanske något gott som kan komma ur Linda Rosings politiska ambitioner.

Genom att de som normalt sett skyr politik som pesten men omfamnar dokusåpakändisar nu kanske börjar tänka lite mer på politik och dess påverkan börjar inse att politik är något för alla, och inte bara för en elit.

Det återstår att se om det Unika Partiet verkligen får någon betydelse i det avseende som jag far efter.

Men hoppas kan man ju alltid!

Lägg ned kärnkraften! Bygg nya reaktorer!

Det finns idag tio kraftproducerande reaktorer på tre platser i Sverige; Forsmark (3), Oskarshamn (3) och Ringhals (4).

Kärnkraftverket i Barsebäck stängde sin andra reaktor 2005. Den första stängdes 1999. Detta efter att bland annat Danmark under flera år krävt detta p g a risken för en massiv katastrof i samband med en eventuell olycka.

Det som hände i Forsmark förra veckan måste tas som en varningssignal att den svenska kärnkraften inte är fullt så idiotsäker som vi invaggats till att tro. Enligt den tidigare Forsmarkanställde kärnkraftsexperten Lars-Olov Höglund var det bara ren slump att incidenten på Forsmark inte slutade i en katastrof.

En katastrof som i sitt värsta scenario hade skapat en situation som jag inte tror någon som inte varit i Tjernobyl skulle kunna förstå.

Kärnkraft är farliga saker. Förutom att det producerar ett av världens giftigaste onaturliga ämnen i form av plutonium så är konsekvenserna vid en eventuell härdsmälta oöverskådliga.

Enligt SSI så har man inte ens planer för en härdsmälta, då det ”inte anses nödvändigt”. Enligt Lars-Olov Forslund var det just en härdsmälta som hade kunnat bli resultatet i Forsmark om inte 2 av de 4 felaktiga reservgeneratorerna hade fungerat.

Våra reaktorer i Sverige är förhållandevis gamla, 20-25 år har de på nacken. Förbudet att forska och utveckla kärnkraftsteknik i Sverige (tack för det Birgitta Dahl) har dessutom medfört att det saknas bred kunskap om kärnteknik i Sverige.

Jag föreslog i ett av mina första inlägg på denna blogg att vi skulle följa Finlands exempel och bygga ett nytt kärnkraftsverk med den senaste tekniken och de senaste säkerhetssystemen. Och dimensionera detta kärnkraftverk så vi kan stänga de äldsta och klenaste reaktorerna så snart det går

Miljövänliga alternativ till kärnkraft är en nödvändighet. Men i väntan på att dessa alternativ är starka nog att ersätta våra kärnkraftverk bör vi ersätta våra gamla reaktorer med nya och se till att vinsten för den el som kommer att produceras där öronmärks för forskning som syftar till att helt göra Sverige oberoende av kärnkraft på sikt.

För jag är inte intresserad av att hamna i ännu en ”nära härdsmälta-situation” igen.

Det utgår jag ifran att inte någon är!

Folkhemmet är dött!

Plötsligt händer det! Ja, så står det på trisslotterna i Sverige. Plötsligt händer det!

Men att bli rik i vårt land är inte särdeles lätt. Det är inte meningen heller. Utjämning och solidaritet är ledorden som socialdemokratin brände in i vårt kollektiva medvetande under förra årtusendet.

Stockholms län betalar ut stora summor skatteintäkter årligen för att utjämna ekonomiskt svagare regioner.

En av det stora gåtorna för utländska bedömare när de tittar på Sverige med ett ”utifrånperspektiv” är bland annat att vi har världens högsta skattetryck. Ett faktum som ingen tycks tala särskilt mycket om. Och det är bristen på debatt kring skatterna som förvånar dessa utländska åskådare.

Detta höga skattetryck kändes mer befogat när vi var ett rikt och välmående land. Pendeltågen gick i tid (på sommaren i alla fall), skolorna och sjukvården hade goda personella resurser, det låg ett postkontor runt varje knut och det allmänna tog hand om allt från vaggan till graven om så erfordrades. Och den offentliga sektorn kallades av högern för den ”ofantliga sektorn”

Nej, det var inte bättre förr. Men det var lättare att se var skattepengarna tog vägen. Det offentliga fanns allestädes närvarande, på gott och ont, och när skatteintäkterna inte räckte till lånade staten för att bekosta den sociala välfärd som tycktes vara en garant för fortsatt socialdemokratiskt styre av landet.

90-talets ekonomiska kris satte stopp för allt detta och regeringen Karlsson , med finansminister Göran Persson, påbörjade en nedrustning av det allmänna för att sanera ekonomin. Det gick bra. Krisen klarades av och nu stod vi inför en återuppbyggnad trodde många.

Det råder förstås delade meningar om denna återbyggnad av välfärdsstaten verkligen har skett. Skolan klarar inte av att ge tillräckligt många elever godkänt i kärnämnen som t ex svenska och matte. Sjukvårdens köer inom vissa operationer är långa och plågsamma. Polisens förmåga att klara upp mord sjunker. Vardagsnära brott prioriteras i polisstyrelserummen men i verkligheten ser det knappast bättre ut. Nedskärningar och personalbrist tycks vara legio inom barnomsorgen på många platser.

Och detta samtidigt som vi fortfarande betalar världens högsta skatter. Ta bara momsen på 25%. För varje vanlig vara du köper. För varje vanlig tjänst du betalar för skall staten ha en fjärdedel. Och detta efter att du betalat mellan 28-50% i skatt på din inkomst. Och så har vi förstås höjningen av fastighetsskatten, flygskatt, drivmedelsskatt, fordonsskatt och andra mysiga skatter.

Till detta tillkommer dessutom allsköns arbetsgivaravgifter som gör att din inkomst beskattas betydligt mer än vad de flesta tänker på. Det vill säga de skatter som dras innan man sedan drar inkomstskatten.

Jag är född med välfärdsstaten. Jag gillar tanken på att ingen skall behöva leva i armod och inte ha råd med kvalificerad sjukvård. Jag gillar att inget barn i vårt land tvingas stjäla eller tigga för att överleva. Men jag undrar om vi för närvarande får ut maximalt med välfärd för insatt kapital.

Det finns idag gott om andra välfärdsstater i världen som erbjuder en bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik och bättre skolor för ett lägre skattetryck.

Jag är inte nationalekonom, på gott och ont, så jag har säkert missat en antal viktiga detaljer i bilden. Men när jag försöker tillämpa sunt förnuft i denna fråga går det inte ihop.

Frågan är om vi inte skall sänka skatterna och ge medborgarna en större valfrihet i hur deras pengar skall nyttjas. Behålla skyddsnätet för de svagaste men i övrigt ge medborgarna en den ekonomiska frihet som borde vara självklar i ett modernt europeiskt samhälle.

Bo Lundgren blev i mångas ögon nästan ett skämt när han envisades med att ta upp skatterna i vårt land för en valrörelse sedan. Jag undrar om det är detta som ”skrämmer” många kloka politiker till att hellre tala om annat än skattetryck!? Våra höga skatter är en alldeles för stor och viktig fråga för att tigas ihjäl. Den måste luftas och debatteras. Man måste tydligt visa på alternativet till den åldersstigna ”svenska modell” som vi fortfarande dras med.

Släpp fram möjligheten för en svensk att bli rik på sitt arbete och inte bara på aktier, arv eller trisslotter. Premiera de ”ivriga bävrar” som Maud Olofsson drömmer om. Våga lita på människors egen förmåga att skapa sin egen lycka och sluta dalta!

För folkhemmet som vi minns det finns inte mer och då är det hög tid att sluta betala för det!

Ett liv i gråzonen

Efter att ha kollat runt lite på olika bloggar, nyhetstjänster och läst längre artiklar står det allt klarare att den som sa att "krigets första offer är sanningen" sannolikt hade full koll på vad han/hon pratade om.

Informationen som når oss från de strider som rasar i Libanon är inte sällan vinklad. De mest uppenbara vinklingarna är ren oförblommerad propaganda samtidigt som annan information är skickligt maskerad. Ibland kan jag inte skilja objektiv fakta från vinklad fakta.

Sanningen, i vad mån den står att finna i det kaos som ett krig innebär, finns där men är flyktig. I argumentationen mellan de som är för och emot den offensiv som Israel nu bedriver i syfte att oskadliggöra Hizbollah kan ”oskyldiga kvinnor och barn” som dödats av IDF byta identitet till ”Hizbollahs mänskliga sköldar” som sannolikt ”dog när ett ammunitionsförråd i en källare exploderade”. Jag väljer att inte länka citaten, men de finns därute, mer eller mindre ordagrant återgivna.

Jag kan i denna konflikt inte ta ensidig ställning för en part i denna konflikt. Jag lever nämligen i en gråzon där det inte är så enkelt som propagandan vill göra gällande.

Tro inte på allt du läser. Låt inte de kompromisslösa som målar världen i svart och vitt vinna över dig.

Det kanske inte är lika enkelt att leva i gråzonen. Men det är, i min värld i alla fall, hederligare!

Robert Fisk om sakernas tillstånd i Libanon

Jag vill tipsa dig om en intervju gjord med den legendariske mellanösternjournalisten Robert Fisk som har verkat i regionen i 30 år.

Hans syn på, och kritik av, IDF:s metoder i det pågående kriget mot terroristerna Hizbollah är slående lika mina egna åsikter. Men oändligt bättre formulerade och initierade.

Så för att göra det enkelt för mig ber jag dig att följa länken till intervjuen och läsa på själv. Det finns även en översatt version till svenska. Såvitt jag kan bedömma är det en korrekt översättning.

Här kommer ett utdrag ur intervjuen i översatt version:

"Är det numera så att om man råkar bo tätt intill en plats där missiler avfyras så skall man vara dödsdömd? Är det vad Israel tror att kriget handlar om?

Själv sitter jag här i mitt hus ikväll i rena mörkret – det finns ingen elektricitet – bredvid en parkeringsplats. Vad skulle ske om någon avfyrade en missil från parkeringsplatsen? Är det meningen att jag skall dö för det? Är det en dödsdom för mig? Är det på så vis Israel för sitt krig? Om jag har mina barn i källaren, skall de dö för detta också? Och sedan säger dem till mig att det är mitt fel eller att det är Hizbollahs fel? Du förstår att det här är väldigt allvarliga moraliska frågeställningar.

Det är väldigt tydligt när man lyssnar på IDF:s uttalanden idag då det enligt deras förmenande är så att en familj förtjänar att dö bara för att det, påstår IDF, avfyrades missiler 30 meter ifrån familjens hus. Således döms alla människor i närheten till döden. Är det meningen att vi ska tro på detta? Antagligen är det väl så. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring för varför de annars skulle säga: "Nåväl, en raket avfyrades 30 meter därifrån". Tack så mycket.

De små barnens likdelar i sina plastpåsar, placerade bredvid varandra som stora godisbitar verkar vara alldeles normalt, det är så här ett krig förs av IDF. Faktumet att de blev oemotsagda på tv när de fällde dessa kommentarer var en av de mest extraordinära scener jag har någonsin beskådat.

Jag kom tillbaka från Tyre via en väldigt farlig resväg på en landsväg som var utsatt för flygräder. När jag kom hem, precis innan elektriciteten slutade att fungera, såg jag BBC rapportera vad israelerna hade sagt men detta skedde utan att ifrågasätta moralen som säger att det är helt okay för dig att dö om någon avfyrar en missil nära ditt hem."

Är Federley korkad eller naiv!?

Naiv eller korkad!?

Ja, i min värld måste Centerns Ungdomsförbunds ordförande Fredrick Federley vara antingen eller. Och eftersom jag har goda grunder att tro att Federley inte är korkad återstår naiv.

Federleys naivitet består i att han underskattade den röra hans tilltag att skänka pengar till en fond vars pengar går till att förbättra livsvillkoren för soldater inom Israels försvarsstyrkor.

För Federley är detta viktigt. Han ger alltså inte pengar till den aktiva krigföringen utan bidrar till soldaternas ”vila” mellan anfallen.

Det är här naiviteten kommer in. Att symboliskt skänka pengar till en organisation som är så intimt ihopkopplad med IDF som i sin tur just nu bedriver ett hänsynslöst anfallskrig mot ett land vars största brott är att det är politiskt och militärt för svagt för att tygla Hizbollah är att sätta mycket politiskt förtroendekapital på spel.

Federley gör sig på detta sätt genast sårbar för politiska angrepp genom ”guilt by association” retorik och genom att många inte orkar läsa ”det finstilta” utan väljer att läsa det som om Federley ger pengar till en krigsmakt som dödar FN-observatörer, bombar civila byar och raserar infrastruktur i Libanon med ett stort mänskligt lidande som följd. För även om det kanske inte är så, så upplevs det så.

Inom mediebranschen kallar vi detta för ett perceptionsproblem. Tidigt tvingas man lära sig följande lilla minnesramsa: ”Percetion is reality”. Med andra ord, det som någon upplever som sant, är sant för denne tills han eller hon ges anledning att tänka om.

Som politiker är detta ytterst viktigt att beakta. Det är på grund av denna ”tröghet i mångas medvetande” som gör att många t ex röstar på socialdemokraterna i tron att de därmed röstar på ett parti för arbetarna, när deras politik i ”verkligheten” mera värnar om medelklassen. Det är denna ”tröghet i mångas medvetande” som får oss att tro att moderater och sossar i riksdagen är stora rivaler när de röstar lika i Riksdagen oftare än du kanske skulle tro.

Min sanning (perception) är att Fredrick Federleys symbolhandling och utspel i samband med denna handling skadar både Federley själv och det ungdomsförbund han är ordförande för.

Det finns även en risk att han skadar Centerpartiet, även om Maud Olofsson var mycket tydlig i sitt avståndstagande i helgen.

Att vara ordförande för en organisation, särskilt en politisk organisation, ställer höga krav på lyhördhet och ansvartagande. I denna fråga tycker jag att Fredrik Federley har brustit på båda punkterna.

Det går att argumentera på principiella grunder till försvar för Israels rätt att agera och samtidigt ta avstånd från sättet de agerar på. Som jag skrev förra veckan är IDF ett allt för trubbigt vapen i denna konflikt. Israel riskerar att ”slänga ut babyn med badvattnet” om man fortsätter döda civila libaneser och FN-personal!

Jag hoppas att Federleys styvnackade vägran att be om ursäkt för sitt agerande beror på stolthet snarare än en förvissning om att alla de övergrepp som Israel begår för närvarande är försvarbara. För är det det sistnämnda är Fredrick Federley inte naiv.

Då är han korkad!

Den hårde justitieministern Bodström

Det har sagts mig en gång att den bästa regeringen för att driva borgerlig politik är en socialdemokratisk. Det är givetvis överlag trams, men det finns dock en resonansbotten av sanning i påståendet. Genom att starka intressegrupper som t ex LO inte är lika snabba och lika hårda i sin kritik mot sin ”egen” regering.

Minns allt för väl hur upprörd dåvarande ministen Leif ”Blomman” Blomberg blev på en Expressenreporter som hade fräckheten att fråga vad han hade för kommentar till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade genomfört majoriteten av Ny Demokratis förslag till hårdare tag mot flyktingar och invandrare. Jag tror – utan att veta – att det som gjorde ”Blomman” upprörd mest var det faktum att påståendet var korrekt och att det var pinsamt att ertappas.

Idag står det nu klart att vår justitieminister och den regering han sitter i har skärpt många lagar, inskränkt individens frihet och infört tuffare straff. Det visar en stor genomgång av alla lagarna som Sveriges Radios Ekoredaktion har gjort. Detta trots att brottsligheten generellt sett inte har ökat. Jag skriver generellt, för om man titta på vissa typer av brott kan man finna både ökningar och minskningar.

Så var vi där igen alltså. En socialdemokratisk minister som driver en tuff politik som mer känns Gun ”HellsWeek” än något annat.

Det som förför och luras är Bodströms väna yttre, resonerande retorik och hans bakgrund som brottmålsadvokat. En sån kille kan väl knappast vara en tuffing som vill klämma dit de kriminella med tuffare tag och hårdare straff.

Om du tänker så ber jag dig att tänka igen och titta på fakta. Den fakta som Ekot tagit fram talar sitt tydliga språk. Bodström är en hårding som inte lägger fingrarna emellan. Lägg till detta hur han driver på avlyssningen av all tele och datakommunikation inom EU:s ram och hur han (även om han påstår annat) ligger bakom den överdrivna insatsen mot The Pirate Bay.

Men den stora frågan är väl inte huruvida man kan känna sig bedragen eller inte av minister Bodström utan snarare om det är bra eller dåligt med de lagändringar som han drivit igenom.

Och svaret på den frågan måste bli ett rungande kanske!

Tuffare tag mot sexualbrott och då särskilt mot övergrepp mot barn är alldeles utmärkt.

Däremot är de inskränkningar som nu görs mot medborgarnas fri- och rättigheter klandervärda. Maskeringsförbud och buggning som två tydliga exempel. Det är inte så mycket lagförslagen i sig som är klandervärda som bristen på rejäl genomlysning av konsekvenserna av dessa lagar. Centerpartiet var lyckligtvis med om att fördröja buggningslagen som var på väg, det fanns fortfarande för många osäkerhetsfaktorer som man inte hade full koll på.

Att jaga fildelare, eller snarare personer som fildelar upphovsrättsskyddat material är på gränsen till larvigt. Med det inte sagt att man inte skall göra något åt problemet, men jag tycker inte att detta är en typ att brottslighet som skall prioriteras framför inbrott, bilstölder och skadegörelse.

När min bil blev stulen för ett år sedan lades förundersökningen ned på en gång p g a brist på bevis. När bilen återfanns hade polisen ingen lust att säkra den på eventuell teknisk bevisning i syfte att hitta gärningsmännen av ”resursbrist”. Det själs över 30 bilar om dagen i bara i Stockholm.

Och tro mig när jag säger att det är betydligt värre för en familj att bli bestulen på sin bil än för ett filmbolag att bli blåsta på eventuella intäkter. Jag skriver eventuella intäkter då det inte alltid förhåller sig så att den som laddar ned en film skulle ha köpt den annars.

Nå. Kontentan av det hela är väl snarast att det ”Bodströmsamhälle” som vissa olyckskorpar har kraxat om en längre tid mer och mer börjar bli en realitet.

Hade detta ”samhälle” haft förutsättningarna att miniska brottsligheten och öka tryggheten så må det väl varit hänt. Men när kriminologer och andra forskare stillsamt låter meddela att tuffare tag i lagstiftningen knappast kommer att göra någon skillnad finns det nog anledning att själv börja studera frågan och bilda sig en egen uppfattning.

Min uppfattning är klar sedan länge.

Sätt in groteskt mycket resurser på att fånga upp och hjälpa ungdomsbrottslingar och gör allt som är möjligt för att ge dessa en chans att välja ett annat liv än det kriminella.

Men om det har jag redan skrivit tidigare.

Och om detta lär jag skriva om igen.

Recension av SUPERMAN RETURNS

Har precis sett Bryan Singers senaste film, SUPERMAN RETURNS. Bryan Singer slog igenom stort för 11 år sedan med den smarta thrillern THE USUAL SUSPECTS och har varit med och gjort serietidning till film förr med filmerna X-Men och X2.

Handlingen tar vid i de gamla filmerna med Christopher Reeves. Stålmannen har varit borta från Jorden i fem år under det att han besökt sin hemplanet Krypton. Saker har förändrats under hans frånvaro. Hans gamla flamma Lois Lane är ny mamma och sambo och världen har anpassat sig till ett liv utan den capeklädde superhjälten. Parallellt med detta har Lex Luthor tagit sig ut ur finkan och planerar nu skurkdrag av episka proportioner (såklart!)

Regissören Bryan Singer gillar dramat kring superhjältar lika mycket, om inte mer, än actionscenerna. Den känslomässiga fonden i SUPERMAN RETURNS är ett klassiskt triangeldrama som aldrig känns krystat eller ”i vägen” för huvudhandlingen.

Alla actionscener är spännande, även om man vet hur det kommer att gå, så är det spännande. Lite på samma sätt som en berg-och-dalbana är spännande och hisnande. Det är nog får som fruktar för sina liv i en berg-och-dalbana, men ändå så kittlar det i magen. Bryan Singer och hans team lyckas få fram samma känsla här. Det var länge sedan jag rycktes med så mycket i action på bio.

Jag kan inte heller låta bli att le lite åt alla de uppenbara jesus-referenserna som finns i filmen. Fadern och sonen, Gollgata vandring, död och återuppstånden och hur en man frälser världen genom att ge sitt liv. En scen ligger till och med Stålmannen och svävar som om han var uppspikad på ett kors efter att han räddat jorden.

Musiken är kanske det bästa med den här filmen. Den är fläskig i alla lägen och bidrar till att på ett fantastiskt sätt förstärka de känslor som filmen vill framkalla

Skådisarna gör sitt jobb. Brandon Routh är bra som Clark Kent/Stålmannen, om än lite valpig. Kate Bosworth gör en bra Lois Lane, men även hon känns i yngsta laget, om man skall vara lite petig. Sist men inte minst Kevin Spacey som Lex Luthor. Även där bra insats utan att glänsa. Ingen skådis är klockren, men helheten gör att det inte kan dra ned upplevelsen.

Sammanfattningsvis återstår bara att säga att detta är en mycket bra film som kommer att göra få besökare missnöjda. Berg-och-dalbana på bio har aldrig varit bättre.

SUPERMAN RETURNS får utan tvekan det mycket goda betyget 4 av 5 möjliga.

Hur man stoppar dödandet i Libanon

Just nu matas vi dagligen av bilder och ord från Libanon där det pågår ett krig. Ett ganska ensidigt krig kan tyckas vid en första betraktelse.

Jag är gammal nog att minnas liknande bilder från ett krigshärjat Libanon under 80-talet. Men om jag minns rätt var det då ett inbördeskrig kryddat med andra staters intressen. Spelarna då var Iran, Syrien, Israel, Sovjet, USA och allsköns libanesiska miliser med mer eller mindre religiös anknytning: SLA, Druser, Hizbollah, PLO och så vidare.

Nu är det då dags igen. Hizbollah kidnappar israeliska soldater. Israel blir förbannade och svarar med våld. Hizbollah skjuter raketer från södra Libanon in i Israel. Israel blir ännu mer förbannade och svarar med övervåld.

Jo, för det är det handlar om… övervåld!

Jag förstår och sympatiserar med Israels önskan att försvara sig mot terrorangrepp. Som ”fredskadad” svensk kan jag inte en i min vildaste fantasi förstå hur det måste vara att ständigt leva med terrorhot mot sig själv och sin familj.

Alltså tycker jag att Israel har rätt att agera för att skydda sitt land och sina medborgare, med våld och så krävs.

Dock känns det som om Israels väpnade styrkor är ett aningen för trubbigt instrument i dagsläget. Den libanesiska civilbefolkningen ser nu sina hem bombas. Vatten, el och livsmedel förstörs. Broar och vägar sprängs och detta samtidigt som Hizbollah fortfarande tycks ha ett par raketer kvar att skicka in i norra Israel.

Syrien hotar med att ”lägga sig i” ifall Israel väljer att invadera södra Libanon. Hizbollah får starkare stöd lokalt för varje, av Israel, sönderbombat bostadshus.

FN står maktlöst och tittar på och USA tar det lugnt och talar om att ett vapenstillestånd just nu bara skulle ge Hizbollah tid att ”ladda om”.

Hoppet står just nu till den trevare som Israels försvarsminister skickade ut där han säger att Israel kan tänka sig en internationell fredsstyrka som säkrar upp gränsen till Israel och sätter stopp för attacker mot dennes land. Helst NATO-ledd heter det. I brist på bättre förslag så tycker jag att det bara är att köra! Framför allt om alternativet är mer bomber och raketer och mer oskyldiga dödsoffer på båda sidorna gränsen.

Att lösa problemen i Mellanöstern låter sig knappast göras på någon vecka men att få stopp på dödandet är däremot genomförbart.

Och just därför bör det göras!

Semester upphör!

Då var man tillbaka i ”Saltgruvan” igen. Det är förresten inte sant. I saltgruvorna fanns det inte semester. Man jobbade tills man dog.

Men väl på jobbet är jag tillbaka.

Trevligast: Att få träffa alla sina arbetskamrater igen.

Tråkigast: Att tvingas upp på morgonen med alla rutiner med barnlämning och frukostbestyr inom en snäv tidsram.

Bonus: Att jag nu kan börja blogga igen. Inte för att jag inte kunde det under min semester, men det kändes inte som om det var läge för detta. Jag valde medvetet att vila hjärnan från bloggeriet under fyra veckor.

På den politiska fronten har det ju inte hänt allt för mycket som det verkar. Pseudohändelsen Almedalsveckan gick det alldeles utmärkt att ignorera.

Fotbolls-VM var bra men saknade en offensiv VM-kung. Min VM-kung hette Cannavaro och är en 176 cm kort mittback i Italiens landslag som i frånvaron av kollegan Nesta blommade ut fullständigt och bjöd på försvarsspel av högsta klass.

Sveriges VM-insats var, såhär med lite eftertanke, riktigt, riktigt pinsam. Henke Larsson tokbommar en straff efter en billig filmning i Tysklands straffområde. Noll-noll mot Trinidad och Tobago, där de hade en man mindre på plan i över 40 minuter!? Zlatan… Ja, vad höll Zlatan på med? Lille Frans ”gulliga” hyllningslåt till Zlatan slutade plötsligt att spelas i radio… inte undra på!

Hann med några böcker i sommar. Min favvo-författare Michael Connelly har en ny bok på engelsk pocket som heter ”The Lincon Layer”. Efter ungefär halva boken insåg jag att jag var tvungen att sträckläsa den tills den var slut. Somnade halv fyra på natten. Det är det högsta betyg jag kan ge en bok. Annars har Leif GW Persson och Ian Rankin stått för den litterära underhållningen denna sommar.

På tv-seriefronten har jag sent om sider upptäckt OZ. Ett tv-drama som utspelar sig i fängelsemiljö. Jag vet att trean har visat den tidigare (kanske gör de det fortfarande!?) men nu har jag hittat 6 säsongen att se i egen takt. Halvägs in i säsong 2 kan jag inte säga annat än att jag är mer än nöjd med det jag sett.

Jag och hustru tog med vår dotter på premiären av Pirates of The Carribean: Död mans kista. Nja… bra film, men ändå inte. Första filmen i serien var oändligt mycket bättre. Dottern tyckte om den i alla fall.

Ikväll bär det av till galapremiären av Superman Returns. Förhandssnacket har bara varit positivt. Återkommer imorgon med en kort recension.

Sköna lata dagar!

Sommar!

30 grader i skuggan.

Bad varje dag.

Grill varje dag.

Fotbolls-VM lagom ofta. (Forza Italia!)

Livet kan inte vara mycket skönare just nu!

Just nu har jag det för bra för att orka engagera mig i Almedalar, fastighetskatter, galna hemvärnsmän, Nordkoreanska missiler och huruvida publiken på Skansen tog Carola på tuttarna eller inte när hon valde att hoppa ut på publiken två gånger i tidsdags.

Livet och framförallt sommaren är för kort för att en normalt funtat person skall orka blogga dag in och dag ut när det finns så mycket annat att hänge sig åt.

Jag vet att detta inlägg därmed säger emot sig själv, men det bjuder jag så gärna på när jag sent på kvällen sitter med min bärbara dator på uteplatsen vid havet och skriver dessa rader.

Imorgon bär det av till Vejbystrand på förmiddagen med den nyinförskaffade gummibåten som skall testas i havet och till kvällen kommer några vänner över på lite grill och vin.

Snart nog går valrörelsen in i spurtläge och snart nog är jag tillbaka med mina enkla synpukter på stort och smått inom den politiska världen.

Tills dess får du väl leta upp någon annan stackars bloggare som fastnat framför sin dator med fingrarna fastklistrade på tangentbordet eller så gör du som jag... tar lite semester och laddar för hösten.

Trevlig sommar!

Ryktet om min bloggdöd är klart överdriven

Hej läsare!

Vad kul att du tittar förbi i din jakt på läsbara inlägg.

Själv har jag tagit en självvald "time-out" från bloggandet.

Fotbolls-VM och sista rycket före semestern på jobbet tömmer mig på kraft.

Men jag ser och hör och tänker.

Snart är jag tillbaka... Håll ut!

Heja Sverige!

SVT mot TV4. Vem gör bäst VM-tv? Betyg och kommentarer.

En stor del av underhållningen med Fotbolls-VM är som bekant inte bara matcherna utan även för- och eftersnacket i studion.

Jag tänkte ta mig friheten att betygsätta de två VM-kanalernas insats såhär långt.

Vi börjar med:

KOMMENTATORERNA

SVT
Lindeborg är trygg och rutinerad. Härenstam är skicklig och visar med känslor. Stabila kommentatorer.

Betyg 4/5

TV4
Perlskog påminner om Härenstam i inlevelse och är som regel mycket duktig. Daniel Kristiansson har inte gjort något intryck på mig. Varken bra eller dåligt. Trots Kristianssons anonymitet landar betyget på samma som för SVT.

Betyg 4/5

BISITTARNA

SVT
Glenn Strömberg är kungen bland bisittarna. Rak, ärlig och begriplig. Ger varje match ett mervärde och ger ett klokt och kunnigt intryck. Dessvärre har SVT även med Thomas Wernerson, vars röst är så trist så att klockorna stannar. Han drar ned betyget rejält.

Betyg 3/5 (Bara Glenn 5!)

TV4
Pontus Kåmark och Jens Fjellström har inget att komma med i jämförelse med Strömberg men deras jämnhet ger till sist ett gott betyg:

Betyg 4/5

STUDIOPROGRAMLEDARE

SVT
Peter Jidhe har hypats under flera år nu. Förvisso är han trygg och säker men han tycks mer och mer bli en renodlad "mysprogramledare" var sort annars brukar sända Söndagsöppet/TV-Huset eller vad det numera heter. Han har tagit ut en distans till sporten på ett sätt som jag tycker att han förlorar på.

Betyg 3/5

TV4
Ola Wenström har vuxit in i rollen som programledare på ett imponerande sätt. Han visar även betydligt mer passion för ämnet än kollegan på SVT. Wenströms passion parad med Jidhes rutin hade varit perfekt, men Ola själv klarar sig bra ändå.

Betyg 4/5

EXPERTER

SVT
"Rit-Ola" är som alltid excellent en dessvärre dras betyget ner av Anna, min dotter tycker att hon pratar som en bebis. De verkar inte gilla varandra något vidare och det påverkar stämningen. Sladjan i rollen som lyssnarbollplank och fotbollsnörd är däremot underhållande. Kan bli lite för tramsigt ibland men som regel just underhållande. Den dåliga stämningen drar dok ned betyget till godkänt, inte mer.

Betyg 3/5

TV4
Full pott. Hasse Backe och Magnus Hedman gillar att snacka fotboll. Kan mycket och gillar att förklara. Stämningen i studion präglas av lust och glädje inför ämnet. Särskilt Hasse tvekar aldrig att säga vad han tycker, även om han vet att han har "Svenska folket" emot sig. Hedman, med sin erfarenhet av landslagsspel ger insyn i det svenska laget på ett unikt sätt.

Betyg 5/5

INREDNING/DEKOR/PRODUKTION

SVT
Felfritt. Snyggt, vilsamt. Snygga övergångar från studio till plan och tillbaka.

Betyg 4/5

TV4
Snälla nån!? Att sitta under ett fotbollsmål och rita med overheadpenna på en TV-ruta!? Effektivt måhända, men mest känns det B. Den urblekta gröna färgen i dekor gör ingen glad.

Byt scenograf TV4!

Betyg 2/5

REPORTRAR

SVT
Funkar. Varken mer eller mindre. Ta bort Jonas Karlsson, snälla!

Betyg 3/5

TV4
Susanne Sjögren tål jag inte och Patrik Ekvall lämnar som regel ingen oberörd. De är dock inte sämre än SVT.

Betyg 3/5

ÖVRIGT

SVT
Arkivreportagen på SVT saknar lyster. Borde kunna göras bättre. Plus för att man slipper reklamavbrott. SVT är som regel sämre på att "teasa", d v s locka till längre tittande än TV4.

Betyg 3/5

TV4
Deras största brist är att de har reklamavbrott. Vilket i och för sig inte gör något när det är reklam med fotbollsspelare som trixar med trasan för att vi skall köpa en viss sko eller chips men i längden är allt som inte har med fotboll att göra bara störande. Bojan och Unge Hysén som mobiltelefonexperter är väl kul!? Eller inte!?

Betyg 3/5

SAMMANFATTANDE KÄNSLA

SVT
Hade jag bara sluppit känna irritationen mellan Ola och Anna i VM-studion hade betyget höjts en aning. Nu blir det godkänt.

Betyg 3/5

TV4
Här känns det VM! Passionen lyser om samtliga och även Ekvall funkar i de sammanhangen.

Betyg 5/5

RESULTAT

SVT 26/40

TV4 30/40

Passionen och experterna fäller avgörandet till TV4:s fördel. Om SVT byter ut Tomas Wernersson till nästa turnering kommer de att komma närmare. Får det dessutom en bättre partner till Ola Andersson i studion kan de till och med gå förbi.
 

Grattis TV4!